Göteborg tisdag

Det är för det här man besöker festivaler. För att träffa och snacka med folk som inte nöjer sig med ett nej, utan som driver igenom sina filmprojekt trots att ingen ställer sig bakom dem. På tisdagen höll jag i det roligaste seminariumet hittills för min del, det om hur man gör film utan stöd från filminstitutet. I panelen fanns Robert Lillhonga som gjort sin Hata Göteborg för lite småpengar från Helsingborgs Kommun och något studieförbund. Och så Stina Bergman som gnetat fram del efter deal för att kunna spela in en hel långflm med mindre än 200 000 i inspelningsbudget. 
Den tredje panelmedlemmen var Anders Birkeland som producerat Göta Kanal 2, och som kände sig själsligen besläktad med de två ungdomarna - han gjorde själv sin första film 1971 genom att sälja sin bil för att få ihop till startkapitalet. 
Samtalet blev jävligt roligt, och både Stina och Robert ser sina filmer som en sorts utbildning på egen hand. De 170 000 kronor som Robert fått låna ihop av släkt och vänner är som ett sorts studielån i hans ögon. 
Hata Göteborg har blivit en mindre festivalhit, och man håller just nu på att diskutera en ev biodistribution. Sonet fortsätter alltså sin satsning på unga helsingborgare som gör film (även om de 100 000 som man pumpade in i slutklippningen av Hata Göteborg nästan kändes som barnarbetespengar ur mitt perspektiv).
Sen blev jag hastigt och lustigt indragen i den internationella kritikerjuryn, som ersättare för någon som blivit sjuk. Det samarbetet har redan hunnit haverera när jag skriver det här, men jag återkommer till ämnet i nästa festivalrappport.  
 

Göteborg Måndag

Med ett stort mått av optimism kan man komma långt. Måndagen inleddes med en kortintervju med nykläckta långfilmskonsulenten Lisa Ohlin, hon skulle vara med på programpunkten "I hörnet" i Vågen som jag var programledare för den här veckan. Hon inledde intervjun med att berätta mig att hon aldrig orkade lyssna på Vågen själv, eftersom hon tyckte att kritikerna i programmet alltid var så elaka. Och att hon själv visste hur illa en förflugen kommentar i ett kritikersamtal kunde ta för den som faktiskt hade gjort filmen, eller konstverket. 

Umpf. 

Nu råkar det vara så att jag var en av de få svenska kritiker som faktiskt var hyfsat positiv till hennes film "Tillfällig fru sökes" - vilket hon kom ihåg, förstod jag av e kommentar som hon gav . 

Efter den uppladdningen var det sen dags för mig att programleda måndagens Vågen, vilket nog gick okej. 

Efter bandningen var det dags för mig att få dagens utbrott på den göteborgska taxiinfrastrukturen när taxi Göteborgs växeltelefonist inte ens lyckades skicka en taxi till rätt tv-huset utan att få det fel. 

Försenad anlände jag sedan till folkets hus där jag var sammanbindande moderator i ett fyra timmar långt seminarium om de regionala filmresurscentrumens  arbete i Sverige. 

Efter detta hästjobb avslutades sen dagen med att jag fick sura kommentarer från Emma Gray för att jag inte orkade följa med ut och supa på Riverton på kvällen. 

Jag som var värd en guldmedalj. 

 


Göteborg Söndag

Dagens stora uppgift var fyra timmar Jens Jonsson-retrospektiv med två samtalssjok där jag snackade lite med Jens - som dagen till ära hade klätt upp sig i snajdig kostym. Det verkar vara lite hans nya grej. I annonsen för hans nya dvd-box poserar han som någon sorts överklassbrat tillsammans med en häst, och på själva dvd-boxen har man designat en jj-collectionlogga i guld. Slut på svenska filmarbetare som klär sig som hösäckar alltså. 

Även hans inställning till film verkar ha förändrats mycket. Han snackar en hel del om att han vill vara mer publik, om att han tidigare inte har tänkt på publiken, att han gjort filmer som han egentligen inte själv har velat se. 

Det låter lite oroväckande för de av oss som gillat hans alldeles speciella form av svart humor, men å andra sidan minns jag ett samtal jag hade med honom efter att vi bägge sett hans tv-serie "God morgon alla barn"

Då var han helt övertygad om att han hade gjort en lättillgänglig mainstreamprodukt - medan jag tyckte att det var det konstigaste som jag någonsin sett svt-drama lägga pengar på. 

Vi fick också se ett klipp från filmen som han skrivit manus till, ungdomsfilmen som tidigare hette Mustafa/Massimo men som nu ska heta Ciao Bella. Och det såg ut som en rätt så lättillgänglig ungdomsfilm - men väldigt charmig. Nu håller han som bäst på med förberedelserna med sin egna långfilm som väl större delena av filmsverige hoppas blir av. I alla fall jag. Jag börjar bli trött på de här kortilmerna, jag vill se en lång Jens Jonsson.


Göteborgs filmfestival 2 - Jesper och jag


Det är verkligen otroligt skönt att få återkomma till en regissör som man intervjuat några gånger. Man börjar förstå varandra, kan hoppa över grundfrågorna och kan börja diskutera det som faktiskt betyder något. 
Jag tror att det hörs också. Att det blir en särskild ton, en avslappnad stämning (jag tillhör alltså inte den del av filmjournalistkåren vars drivkraft är att försöka bli bästisar med alla som de intervjuar).
Jesper Ganslandt har jag redan intervjuat ett gäng gånger och idag satt han och jag och pratade oss igenom hela Farväl Falkenberg, som ett kommentatorspår på en dvd-skiva liksom. Jag hoppas i alla fall att det kändes för de som lyssnade på mig och Jesper när vi gjorde ett Director´s comment-seminarium inför publik idag. Vi pratade sönder hela filmen. 
Det svåraste för mig visade sig vara att inte dras in i filmen igen. Flera gånger blev jag helt "men nu slutar vi att prata och tittar istället". 
Annars verkar det som om Jesper mest får höra av alla att han borde ha vunnit en Guldbagge. 
Tydligen har han börjat jobba med ett nytt filmprojekt. Det ska bli så oerhört spännande att se vad han gör nästa gång. Hur han förhåller sig till fiction/dokumentär och manus/improvisation. Och jag tycker att han ska unna sig själv att just få lov att vara en experimenterande och testande regissör ett tag till.
Och för de som fortfarande inte har sett Falkenberg, så kom den ut på dvd i onsdags. Spring och hyr!
Annars har jag inte hunnit med så mycket mer. Kan inte riktigt ta in andra saker när jag håller på att ladda inför ett seminarium. Men jag tvångsminglade i 20 minuter på Filminstitutets lilla cocktail. 
Imorgon blir det ytterligare ett snack med en regissör som jag pratat med flera gånger - Jens Jonsson. Scanbox håller just på att släppa en liten box med Jonssons alla kortfilmer. En intressant samling av kortfilmspärlor - som ofta visats i små retrospektiv på utländska filmfestivaler. Imorgon är det Göteborgspublikens tur. 

Göteborgs filmfestival Dag 1 (på väg)

Har haft en stenhård dag. Fixat med inslag för både Människor och tro och P1 Stil. Sändningsproducerat Ring Kulturfredag. Just nu sitter jag på X2000 på väg mot Göteborg (är framme kvart över elva, Johan). Tjejen sidanom mig har äntligen förstått att det inte funkar att prata i mobil hela vägen till Göteborg, jag vet numera allt om hennes kompis ansträngda förhållande till Sanna - för att inte tala om minut för minut kommentarerna om hur många pluppar hon hade på sin telefon. 

Mitt program i Göteborg ser annars ut så här: 

Söndag: Director´s Comment Live med Jesper Ganslandt. Jag och Jesper ska alltså sitta och prata sönder hela Farväl Falkenberg, som om vi vore ett sånt där kommentatorsspår på en dvd-skiva. 

Söndag: Retrospektiv med Jesper Jonsson. Jesper visar sina gamla filmer, jag ställer lite frågor. 

Måndag är en ny killerdag. Programleder Vågen på måndag, sedan sticker jag iväg och modererar en diskussionsdag för Svenska filminstitutet. 

Tisdag pratar jag med filmskapare om ekonomi - Hata Göteborg, Göta Kanal 2 och Du sköna är filmerna som ska tas upp. 

Onsdag pratar jag lite kort med regissören till den norska filmen Den brydsomme Mand. Torsdag samma sak med regissören och producenten till Prague. 

På fredag ska jag hålla i en case study med teamet bakom barnfilmen Hoppet. Sen drar jag tillbaka till Stockholm igen och går på Nöjesguidsfest. 

Lördag är det 40-årsfest, söndag ska jag sova, tror jag. 


Ensam i radiohuset

Okej, nu kanske det är dags att dra hem? Åka hem från jobbet och packa resväskan inför Göteborgs filmfestival? För min eventuella välkomstkommitté vill jag bara berätta att jag anländer kl 23.00 på fredag kväll. Jag är nämligen tvungen att producera klart Ring Kulturfredag innan jag åker ner.  Är det lagom tid att gå till Gretas?
I vilket fall, glöm inte att maila och ringa in alla era frågor om kultur till
programmet imorgon. Det kommer att bli en galastund i kulturmys. Från min dokumentär om arbetet bakom kulisserna kan jag avslöja att det köps in fem olika sorters torra kakor till evenemanget. Annars blir det nämligen lite obekväm stämning i panelen.


Ross och Roger har snart en vikt ihop

Ross the intern

Med tanke på hur min viktkurva har sett ut den här vintern så är det snart dags för mig att byta stil. Mycket snart. För om en tjock bög ska kunna bli älskad, så måste han vara glad. Skitglad. Hysteriskt glad. Så glad att det nästan liknar en personlighetsstörning.
Det innebär att när jag väl blir klar med min egen personliga 2.0-uppdatering av min blogg så borde den bli något i
den här stilen. Mullig och lycklig, och utan en tillstymmelse till bitterhet.
Fast oavsett vikten så gillar jag faktiskt Ross the Intern. Hans hystoskratt, falsettskrik och helt ohämmade fjollighet - faktiskt en av de få saker som till och med får Hollywoodkändisar att tappa ansiktet några sekunder. Jag inbillar mig att om jag också fick äta hur mycket socker jag ville så skulle jag orka att vara lika glad och fabby och älska-livet-hela-tiden-fast-ingen-någonsin-vill-ligga-med-mig som Ross. Tror ni inte det?

Bra karl reder sig själv

Bra television
Dagens bästa programrubrik var Kanal 5-dokumentären "Hjälp, jag onanerar för mycket!" (ett brittisk inköp såklart) där vi fick följa två tvångsonanister under deras väg mot självinsikt. 
Programmet inleddes först med lite skrämmande fakta - som att den ene av dokumentärens två huvudpersoner hade fått näringsbrist av att lätta på trycket 15 gånger om dagen (jag som trodde att skavsår hindrade en långt innan man kom upp dussinet). Den andre killen i filmen blev retlig och otrevlig när han inte fått pilla sig på sig själv på ett tag - och hade därför alltid med sig sexleksaker för att kunna göra en nödutryckning på en offentlig toalett när han var ute på stan och shoppade. En sorts sexuell inkontinens, liksom. 

Begäret

Sedan inleddes de två lidande männens sökande efter friden och friheten. Den ene killen testade den konventionella lösningen och sökte hjälp hos en terapeut, den andre åkte till USA för att testa en kombination av mediciner och andligt sökande. Bland annat fick han träffa en, som det visade sig, homofobisk präst - som bland annat döpte den stackars onanisten i en pool för att han skulle kunna börja om sitt liv på en osjälvbefläckad ny kula. 
Som alla freakdokumentärer maskerar "Hjälp, jag onanerar för mycket!" uthängningen av de som filmas genom en välvillig och pedagogisk inställning till offren- man gör helt enkelt klart för tittarna att onanimissbruket har samma grund som andra missbruk. 
Men när man väl slagit fast att det är svag självkänsla som är problemet så går själva tillfrisknandet hos de medverkande supersnabbt. Det räcker med ett fåtal terapisessioner eller ett bastubad i ett tält för att de ska bli tillfreds med sig själv. Det viktiga för programmakarna är ju att nämna ord som onanera och runka så många gånger man kan på tv.

Insikten

Sleazeslutbetyg: Pluspoäng för ansiktsbilderna med bisarra grimaser, filmade av en av killarna när han tafsade på sig själv, men ett lite för ytligt skildrande  av det plågsamma tillfrisknandet för att exploateringen skulle kännas riktigt fullständig. 
Däremot kommer alla män som sett programmet att ha det lite mindre kul med sig själv framöver. Varje gång behoven börjar göra sig påminda kommer ju frågan att poppa upp: gör jag det här för att jag gillar eller hatar mig själv?

Överlägset bäst i genren "vi hänger ut freaks på tv, men låtsas att vi gör det för att vi bryr oss om dem" är ändå en annan brittisk dokumentär, den om Tourettes syndrom som visas då och då i repris på femman. 

Landet lagom

Filmen lagom, gullig och politisk naiv fick alla guldbaggar. Att Förortsungar fick så många baggar på bekostnad av de få filmer som ens kom i närheten av ett egensinnigt uttryck var ett utmärkt slut på ett mediokert filmår. 
Det är Becksvart. Godnatt Jord. Nu går jag och lägger mig och surar lite tror jag. Puss. 
(Johan - bara så du vet. Jag och Emma Gray Munthe lyssnade bägge två på ditt första program medan vi chattade med varandra. Bara så du inte blir paranoid i onöden)

---

Fast lite roligt var det att Nils-Petter fick ta emot en hedersbagge från Cissi, kvinnan som han i stort sett idiotförklarade för några månader sedan. If you can´t beat them - award them!

Men frågan är väl om den där slutna omröstningen inom Guldbaggepriset fungerar, det blir gärna middle of the road-prisutdelningar om inte folk taktikröstar som satan.


Guldbaggesjukan

Vad är det för vits att gissa hur det går, det borde vara jag som bestämde enväldigt. Här kommer därmed Rogers guldbaggebeslut. Om det blir som jag skriver har juryn smak, annars så är de talanglösa nollor.
De klasser jag inte har sett tillräckligt mycket av har jag helt enkelt tagit bort.

 
 

Bästa film

Farväl Falkenberg
Producent: Anna Anthony

-- Den enda svenska film som överraskade och berörde mig på allvar i år. Jag sprang för fanken ut och grät  på Malmös gator efter pressvisningen.

Bästa regi

Jesper Ganslandt

för Farväl Falkenberg 

- En arg skådis mailade in till radion efter att jag dissat svenskt filmskådespeleri i Vågen. Jag pratade om att amatörer flera gånger spöat skiten ur svenska kskådisar på film. Och kanske ska man snarare skylla på att svenska regissörer inte kan arbeta med skådisar. Jesper G lyckades i alla fall få ut skitfina prestationer av alla de i filmen som, typ, spelade sig själva.

Bästa kvinnliga huvudroll

Haddy Jallow
för rollen som Fatou i Säg att du älskar mig

ytterligare ett oprövat kort, på gränsen till amatör, som gjorde bra ifrån sig. Även om regissören, Fridell, ofta lämnade henne lite i sticket i flera utsatta scener (som typ sammanbrottet i hemelektronikbutiken, det funkade inte riktigt)

Bästa manliga huvudroll

Stackars Jonas Karlsson ska ju inte behöva få en guldbagge för Offside, det är nästan ett hån med tanke på vad killen kan prestera i mera krävande roller. Gustaf Skarsgård spelar en skön kille på ett skönt sätt - men knappast awardwinning-stajlee. Återstår Anastasios som gör sin första "vuxenroll" efter att ha varit ett fynd som barnskådis. Mestadels spelar han sin roll under totaltystnad, men här finns i alla fall närvaro och en utmaning i själva rollarbetet som är värt någon sorts belöning.

Anastasios Soulis
för rollen som Jonas i Underbara älskade


Bästa Kvinnliga biroll

Jag har inte sett Att göra en pudel. Av samma skäl som Jonas Karlsson här ovan så tycker jag inte att Lena Endre ska behöva få en skambagge för Göta Kanal. Återstår Lia Boysen, inte heller en roll som gör henne rättvisa. Vi kanske ska stryka kategorin i år?


Lia Boysen
för rollen som Vera i Sök

Lena Endre
för rollen som Vonna i Göta Kanal 2 - Kanalkampen

Lena Nyman
för rollen som Edith i Att göra en pudel


Bästa manliga biroll

Jag och Emma har inte riktigt samma minnesbilder från När mörket faller. Var den där Peter som spelar kvinnomisshandlare verkligen så dålig? Jag tycker i alla fall som vanligt att Farväl Falkenberg ska få priset, även om David spelar sig själv egentligen. Han var nämligen exakt lika dampig och konstig som i Farväl Falkenberg när han var med i en dokumentär av Jesper Ganslandt för några år sedan. Den handlade om David och hans polare som jobbade på ett fiskrenseri.  

David Johnson
för rollen som David i Farväl Falkenberg


Bästa manuskript

Fotot är halva manuset. Tycker jag. I alla fall i just den här filmen.
När mörket faller är ett lite taffligt försök att bygga ett tredelat dramamanus. Förortsungar är helt okej hantverk, men inte så spännande.

Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel
för manuskriptet till Farväl Falkenberg


Bästa utländska film

Tyskar är coola. Babel är samma film från Innaritu för tredje gången. 

De andras liv/Das Leben der Anderen

Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
---

Det är inte mitt fel att Farväl Falkenberg dominerar, det är det svenska filmåret 2006 som är problemet. I mitt tycke hade man gärna kunnat spola några kategorier helt och hållet.


Gustav gör old school-radio

Gustav har redan tidigare haft en av de roligaste, och mest old school-puggiga, svenska mp3-bloggarna. Nu har han utvecklat verksamheten med egen poddradio, döpt till "På nattkröken" (ett namn som känns härligt old school-sveriges radio).
Musikvalet är nördigt och personligt, men alltid spännande. Vare sig det handlar om tenoren Tito Gobbi eller de svenska nyromantikerna i Strasse. Fabulöst. 
Lyssna genast här.

Jag behöver en egen infrastrukturminister

Rekonstruktionen av den digitala infrastrukturen

De senaste veckorna har min digitala infrastruktur kollapsat. Det började med en mosad ipod på nyårsafton, pajad under någon sorts dans under någon sorts blacka. Sedan gav min ibook upp en liten diskret suck och gick och dog (det var ett måndagsexemplar som det knappast är lönt att laga ytterligare en gång). Igår gick jag hem och insåg att min airport-basstation också hade gett upp.
Det är helt enkelt dags för en total rekonstruktion av Roger Wilsons digitala infrastruktur. Antar att när jag ändå håller på så borde jag ju passa på att skaffa en inspelningsbar hårddisk till tv:n samt några extra backuphårddiskar, kanske flytta bloggen till en egen domän och skaffa mig en egen e-postklient?
Alla tips om bästa köpen mottas med glädje.

Johan i mitt hjärta

Mr Gay Johan

Johan har hållit på att messa mig på qx hela veckan om att jag INTE får lov att lyssna på nya Kvällspasset i P3 när det drar igång i nästa vecka, och att jag INTE får lov att skriva någon kortrecension på programmet efter att det sänts. Men han sa ingenting om att jag inte fick lov att lägga upp Sveriges Radios pressbilder på min blogg. På bilden fastnar jag särskilt för bögputet, den där lite märkliga saken som händer med alla puggors munnar när de ska vara med på bild. Jag hade en rolig bild till här, men den bad johan om att jag skulle ta bort, så jag gjorde det. Eftersom jag uppriktigt älskar Sveriges Radio, Göteborg och Johan Hilton så mycket att jag blir helt tårögd. Det är den mediala treenigheten som jag tillber.
(Helt allvarligt tycker jag att Johan är superkompetent och måste komma över sitt koketterande om att han inte är the master of all swedish media. Och sexig. Glömde jag säga att jag tycker att Johan är sexig? Bra. Det får vara nån måtta på mitt brunnäsande).
(Foto: Mia Carlsson)

Året 2006 sammanfattat på ett spretigt sätt

Litesent ihågkommet, men ändå.
Världens längsta sammanfattning av allt som var viktigt under 2006 kan man läsa på
Degrells blogg. Jag är också med, på ett litet hörn.

Malena dissar opera

Malena dissar opera

Idag hade min gamla kollega Eric Schüldt premiär för sitt nya, självbetitlade, program Schüldt i P2. Ett intervjuprogram där pratet styckas upp med musik - en blandning av  "klassisk musik och smal samtida pop".
I första programmet pratar Eric bland annat med technoproducenten Tomas Andersson, som lagar paj åt Eric, och så hänger han med Malena Ernman på gymmet. Exakt varför pingisspelaren JO Waldner också var med i programmet förstod jag inte - men det kanske klarnar i nästa program?
Intervjuerna var softa och avslappnade, trots det egotrippade namnet så var det intervjupersonerna som fick stå i centrum. Rätt förbannad blev jag när
Malena Ernman berättade att hon inte orkade gå på operor som var längre än två timmar. Det var väl ärligt och så, men frågan är väl varför någon annan ska bry sig om opera när de som jobbar med det inte ens bryr sig?
Programmet finns att lyssna på i efterhand på webben.

Butt goes hardcore

17331-132

Nu knullar dom i Butt. Fortfarande ganska smakfullt, men två bilder på oralsex och en på en glad påsättning är facit när tidningen nu tar nästa steg och blir explicita på allvar. 
Kanske är det ett sätt att möta konkurrensen. När Butt nu är uppe i sitt 18 nummer behöver tidningen någon form av förnyelse, dessutom har konkurrensen vuxit successivt - nya bögtidningar har startat på många håll, som till exempel australiensiska They Shoot Homo´s Don´t They eller svenska Brute.  
Att Butt inte riktigt uppskattar konkurrensen förstår man av en intervju i Village Voice . Där dissar de den polska tidningen Dik (som min kompis Stefan är med och gör) eftersom de också kallar sig ett Fagazine. Generöst av dem, Polen är ju ett sådan homoparadis. 
Överhuvudtaget har Butt blivit allt mer mainstream på sistone. Istället för att prata med garanterat inaktuella personer - och sätta sin egen agenda - så har det allt oftare dykt upp intervjuer som i börjar närma sig det vanliga promotionköret. Som intervjun med Shortbus-regissören John Cameron Mitchell i det nya numret. 
Till och med när man drar fram en gammal relik som Jon Savage (författare till punkboken England´s Dreaming från 1991) så är han i alla fall halvakturell med cd-samlingen  "From The Closet to the Charts". Intervjun är kanske numrets bästa, som när Jon dissar Nick Hornby & co: 
 "The thing I really deplored over the past few years is the whole lad-culture thing. In the Sixties and the Seventies there were real gains made for gay people and feminism and stuff, and we had a horrible reaction in the Nineties with the lad mags and Nick Hornby - all that fucking crap. Suddenly everyone had to like football. No! Fuck off! When I was 13 you liked sport or you liked music. - - - Was there any choice between these gorgeous boys wearing fantastic mod clothes with these Prince Valiant haircuts and cool shades and some fucking stupid footballer with short hair and terrible shorts getting shouted at? That sort of heterosexual culture - it´s so boring it´s unbelievable. It´s what I call the sour stink of straight sweat". 

För dig som missat Butt de senaste åren så har Taschen gett ut en bok med de första fem åren samlade i en tjock rosa volym. Rekommenderas. 

Från Norén tilll Livet enligt Rosa

Goth nytt år

Just nu jobbar jag som producent och inhoppande programledare för P1-programmet
Vågen. Och det är minst sagt...omväxlande. Ena veckan Norénuppsättningar och bögknull i Line of Beauty. Nästa vecka läser jag Frida Nilssons böcker om Hedvig och går och ser Rosa - the Movie. Genom Johanna Koljonen har jag också upptäckt sajten allconsuming, och eftersom jag just nu plöjer Katarina Wennstams alla böcker så har jag en väldigt underlig profil. Barnböcker, böggrejor och en och annan bok om våldtäkter och prostitution.
Det bästa med Rosa - the movie är förresten att det finns med en Goth-tjej i filmen. Galadriel. So 00-tal, eller var det 90-tal. Och är hon kanske till och med den första goth-bruden i svensk barn/ungdomskultur? Pch är det i  så fall en sorts anpassning till den amerikanska ikonografin, eller bara till den svenska verkligheten? Berätta för mig, Johanna!

Polis...nej, Konstskolan

Polis...nej, Konstskolan

Ja, den börjar i alla fall så, Art School Confidential. RegissörenTerry Zwigoffs och serietecknaren Daniel Clowes försök att göra om succén med Ghost World. Och, som sagt, inledningsvis är det lite som att se Polisskolan översatt till konstskolevärlden. Kufar och sterotyper staplas på varandra, och det är småputtrigt roligt. Men så ska olycklig kärlek avhandlas på ett halvlyckat sätt. Och är inte huvudpersonen lite i mesigaste laget? 
Nu har jag inte läst boken som filmen bygger på, men eftersmaken känns nästan som...en kommersiell feghet. Intrigen är lite för rak, skratten lite för enkla. Och någonstans mot slutet störtdyker slutligen handlingen det med en upplösning som ska vara någon sorts kritik eller grimas mot konstvärlden. Fullt i klass med Ernst Billgrens "AK3". Alltså inte så väldigt avancerat, kul eller smart. Eller ens elakt. 
Art School Confidential finns ute på hyr-dvd nu. 
 



The Line of Beauty

17331-129

Missa inte The Line of Beauty på Svt ikväll. En sorts modern version av klassikern Brideshead Revisited. Bägge är från början romaner som blivit framgångsrika tv-serier. Och bägge handlar om outsiders som får chansen att hänga, droga, ligga och leva med den brittiska överklassen. Även homotemat är gemensamt för de två - men i The Line of Beauty är homoerotiken ersatt med bögsex.

För The Line... utspelas på 80-talet, inte 40-talet. Och överklassen har iinte längre samma doft av elegans och adel kring sig. Istället frodas vulgariteten. Margaret Thatcher är husgudinnan och aids-epidemin exploderar.

Huvudpersonen i The Line of Beauty, Nick Guest får bo inneboende hos en förmögen klasskamrats familj. Och tar sig fram genom 80-talet med blandade känslor. Han fascineras och imponeras av överklassen. Men när älskare och vänner börjar gå bort i mystiska lunginflammationer blandas politik, pengar och klass samman i en dödlig cocktail.

The Line of Beauty är en genuint brittisk tv-serie. Berättad med en sorts distanserad kyla. Men stillsamt och långsamt kröp den under skinnet på mig.
Alla puggor måste framför allt se serien. Inte bara för att den handlar om ett aids-åttiotal som de flesta verkar vilja förtränga. Utan för att den också handlar om skillnaden mellan tolerans och respekt från heterovärlden. 
 


This life. Återkomsten.

Livet tio år senare

Årets viktigaste tv-händelse har antagligen redan inträffat. This Life +10. Återföreningen. Ett 80 minuter långt nyinspelat avsnitt där the roommates from hell träffas igen över en helg. Och visst har de blivit äldre, men inte klokare.
Köpte boxen med de två gamla säsongerna i somras, men har inte riktigt vågat titta på dem. Tänkt att jag inte orkar med att bli besviken. Tänkt att jag kanske vill ha minnesbilderna kvar. Av hur besatt jag var av serien när den gick på svt, och den totala paniken när jag lyckats missa ett avsnitt (lyckligtvis var det alltid någon annan i p3-korridoren som hade bandat. Eller någon kompis till någon i p3-korridoren. Eller en kompis till en kompis till....ja, ni förstår). Men nu är det nog dags. Det här jubileumsavsnittet satte mest av allt bara igång en abstinensattack.
Premissen: Well, Egg har blivit en succéförfattare med en bok som handlar om några nyutexaminerade jurister som delar boende (gissa var han fått inspirationen ifrån). Nu håller en dokumentärfilmare på att göra en film om honom, och kommer på den fantastiska idén att de alla borde träffas igen. Och att allt ska filmas.

Livet som det såg ut då

Jag har sett några sura kommentarer på nätet om +10-avsnittet. Men jag är nöjd. Tycker att stämningen fanns kvar. Visst kändes det att manusförfattaren Amy Jenkins hade försökt trycka in lite väl mycket i ett enda avsnitt. Men, samtidigt, det är ju en komprimerad epilog. 90 minuter kan aldrig mäta sig med innehållet i mer än trettio avsnitt. Och riktigt lustfyllt är det ju aldrig med pessimistiska kommentarer om människors (små) möjligheter att förändras. 
Slutet (ingen spoiler) kändes dock ganska rumphugget. Mest som en teaser inför en ny säsong, om jag ska vara ärlig. Och framför allt, som om man ganska enkelt skulle få ihop stoffet till en sån. 
Läs mer om reunionavsnittet
här.

 

Kulturmingel och buskisångest

Norénpinuppa?

Stadsteatern i fredags kväll = kulturmingel. Premiär för två gamla Norénpjäser från 80-talet innebär att Thorbjörn Larsson och Amelia Adamo hänger med Carl Johan de Geer och Marianne Lindberg De Geer - ja, under vissa delar av pjäsen förlorade man sig lätt i åsynen av hur Mariannes stora lockar nästan tvinnades in i Thorbjörns lite mindre krullor. Juttan och Laila Freivalds var också sugna på teater. Mer etablissemang än ungt och hippt på vip-listan fick jag känslan av. Trots att Tobias Theorell ändå är en hyfsat ung regissör.
Uppsättningen då? Ja, det är ändå tydligt att bägge pjäserna har problem med sina avslutande delar. Att handingen för en stund mest virrar runt. Det kan ju säkert vara avsiktligt, men fungerar mest som en icke-katharsisk temposänkare. 
Att "Kaos är granne med Gud" är ett mycket intressantare drama än den, idag i alla fall, väldigt konventionstyngda konflikten i Natten är dagens mor.
Att Sven Ahlström är den tänkande kvinnans sexsymbol.
Att "Kaos är granne med Gud" i mycket spelades som en komedi (både Katarina Ewerlöf och Niklas Falk fick in den där perfekta komeditajmingen). Men det gick nästan för bra. Bakom mig hade jag fyra glasögonbeklädda kulturknuttar och knuttor som till den milda grad skulle visa hur mycket de var med på noterna att de gapflabbade sig igenom pjäsen. Lite så att jag undrade om hade gått fel och trodde att de var på Eva Rydberg-uppsättning på Fredriksdalsteatern eller nåt. Inte för att jag tycker att man ska ha överdriven respekt för högkulturen, men de verkade helt missa någon som helst mörk undertext. Eller var de bara ett exempel på hur Norénangst nu har blivit en sån sliten klyscha att man ser den som lätt buskisartad komedi, snarare än mår ens lite dåligt av den?  

En bild säger mer än....eh....

Lika som bär

Helt fantastisk bild från
Qx.se. Stockholms största sexobjekt och så en kille i bara kallingarna.

Medianyårslöften

Johan Hilton messar mig på qx, mest bara för att berätta att han powerwalkar flera mil om dagen och går och simmar så fort han hinner. Eric Schüldt ringer mest för att berätta att han slutat äta godis och numera går till jobbet på morgonen (hela vägen från hornstull till slussen, där ser man). Lägg märke till att bägge gör denna livsomställning nu, medan de fortfarande har förberedelseveckor för respektive radioproduktion.
Skriver mest det här för att vi alla, så fort vi träffar de nya hälsoprofilerna inom mediesverige, ska ställa frågan om hur det går med vikten just nu. Nyårslöften har ju en tendens att inte överleva ens till trettonhelgen. Själv löser jag det genom att alltid formulera mina löften sisådär halvvägs in i januari. När allting ändå är grått och trasigt.

TV4 komedi ger mig ingen tröst (sitcom-arkeologi)

Cybill suger

Efter tisdagens fiaskoartade kulturkonsumtion bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra på onsdagskvällen. Rumpan parkerad i soffan och enbart slö kanalzappning på agendan. Och visst kändes det som om den hyfsat nya kanalen TV4 komedi skulle vara det givna valet. En kanal som enbart ägnar sig åt sit-coms - kan det bli mer lugnande.
Kanaltablån består av en blandning av (mest) gammalt och (lite) (ganska) nytt.
Eller vad sägs om en serier som ´allå ´allå, Cosby, Alf, Räkna med bråk, Skål, Tredje klotet från solen, Arrested Development, South Park och Beavis & Butthead. Mestadels alltså den där typen av serier som oftast sänds, och som man uppskattar mest, när man råkar på dem mitt i natten eller tidig eftermiddag. Det är alltså upplagt för lite hederlig komediarkeologi helt enkelt. Jag hade däremot riktigt dålig tajming och kom rakt in i en serie som fick mig att känna mig smutsig efter 15 minuters tittande.
Cybill.
Jag minns serien från när den gick på svensk tv, men inte att det var så här dåligt. Även om påståendet att Cybill var tänkt som en sorts amerikansk remake på AbFab redan då kändes som ett övergrepp.
Det kan ju vara så att jag hamnat i ett ruttet avsnitt i en rutten säsong (Cybill börjar komma i klimakteriet och häller bland annat ner is i urringningen och byxorna - tydligen är Cybill Shephard själv engagerad i att kvinnor inte ska käka hormoner för att undvika vallningar. Det var alltså ett politiskt avsnitt.). Men hela upplevelsen av skådisar som kämpar med ett allt mer surrealistiskt manus, de burkade skratten - som snarare tillsatts som ett sorts rytmiskt experiment än orsakade av någon som helst poänger - fick mig att få minst lika mycket ångest som gårdagens kulturfrossa. 
Jakten går vidare.  

---
Tydligen anser Cybill själv att serien lades ner på grund av att den var för frispråkig kring kvinnlig sexualitet (hence the icecubes down the pants). Ja, ja. Vi har alla våra livslögner. Cybill (serien, inte skådisen) har definitivt inte åldrats med värdighet.

Färg efter siffor

Färgerna tornar upp sig (ja, jag har bott i göteborg)

On a lighter note...det stod på hemsidan att
ljusinstallationen i tornet vid Telefonplan bara skulle fortsätta fram till den 7 januari, men nu har de ändrat datumet till den sista mars. 
Färgerna i tornet styrs av folk som ringer och knappar in olika nummerkombinationer, och får Kransen City att kännas lite mer storstad än idyllen och de betande rådjuren annars tillåter. Jag vill att projektet permanentas. Genast.

Trettiotonåringen. Det är jag.

Någongång kanske jag ska lära mig att jag inte kan supa som om jag fortfarande vägde hundra kilo. Någongång kanske jag ska förstå att den sämsta huvudkudden är att vakna upp och inse att man bar sig åt som en trettiotonåring kvällen före. Det vill säga: stupfull och löjlig på dyr champagne, rapandes hummerdofter och i full färd med att gå in i en minneslucka. 
Gårdagen tillbringades alltså med att spärra alla kontokort samt ligga i fosterställning i en soffa i Hammarby sjöstad och äta bananpizza och kolla på gamla Vänner-avsnitt (det kan inte bli mer safe än så). 
Men idag fick jag hybris. Jag trodde att vätskorna hade runnit in på rätt ställen igen, och jag utmanade ödet. Tisdag kväll tillbringade jag med Natten är dagens mor på dvd, och så läste jag en bögbok från sent 80-tal som först var väldigt humoristisk men som sedan går ner sig i psykisk sjukdom. 
Då hjälper det inte att klamra sig fast vid de få minnesbilder som finns från nyår (som dvd:n med åsiktstorped-Micke under hypnos i Las Vegas vällustigt knullande en stol). Det känns lite ruttet ändå. Och framtidsutsikterna...jag är inte helt säker på att en fyrtiotonåring klarar av fylla bättre. Jag får väl bli riktigt tjock igen istället. 

hits