The September Issue

Alldeles för sent gick jag och såg den, å andra sidan fick jag sällskap med min kompis Daniel, som bossar över Rodeo – vilket gjorde filmupplevelsen något mera surrealistisk.
Förstår inte de i min närhet som dissat filmen. Den var ju helt underbar. Och framför allt tycker jag. precis som när jag såg Djävulen bär Prada, att Anna Wintour är något av en förebild när det gäller chefsskap. Tydlig, uppriktig - och gud vet, efter några år i mediebranschen så fattar man ju att det behövs hårda tag för att över huvud taget få något gjort. Framför allt i modebranschen - med galna fotografer som bara vill prata om vilka hästar de ville ha med på sina bilder. Och en mer lismande, falsk och dubbelspelande person än den där stylisten Grace är svår att tänka sig. Hon var beredd att gå över lik för att fuska till sig ytterligare ett uppslag. I slutändan var det ju bara i stort sett hennes egna modereportage kvar i septembernumret.
Nej, jag älskar Anna Wintour, och undrar lite hur kinoredaktionen ska reagera på måndag när jag sitter på veckomötet i svarta solglasögon och säger saker som "är du helt SÄKER på att det där är det VIKTIGASTE du vill berätta för våra lyssnare i september?".
Här kan du förresten läsa Daniels analys av filmen, som jag också skriver under på.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits