En sorts radiofest

Igår var jag på den märkliga tillställningen Radiogalan. Sveriges kanske mest anonyma gala, över huvud taget. Och med en massa människor som gäster, där alla ansikten är anonyma för en.  Rösterna känner man eventuellt igen. Men inte ansiktena.
Och från första sekund andades den också det där lite sorgliga dåliga självförtroendet som radiomänniskor alltid har. Ove Joanson stod och höll tal om hur vi alla var VIKTIGA medan folk skruvade på sig obekvämt.
Alla vi som jobbar inom Public Service gick dessutom runt och skämdes lite extra mycket. Medan reklamradiogänget fick tokfnatt när de vann priser - stod upp på sina stolar och hojtade - så var SR-människorna lite hämmade och grå och behärskade. Ja, Titti Nylander vågade inte ens sig upp på sven för att ta emot sitt hederspris, utan stod och höll sitt tacktal i skumrasket strax nedanför scenkanten. 
Kul var i alla fall att Filt vann ett av priserna. Det pågår just nu lite hets mot produktionsbolag inom SR - många fast anställda är oroliga för sina positioner, och menar att man inte kan göra högkvalitativ radio utanför betongbyggnaden på Gärdet. Själv tycker jag att det stora undret är att  SR låter så bra som det gör, trots att vi sitter avskurna från verkligheten i lokaler utan ventilation med år av kasst självförtroende och bisarrt chefsskap i väggarna. Filt är ett exempel på hur bra det kan bli, där ute i verkligheten.

Ungdomssatsning?

17331-51

SVT har misslyckats så kapitalt med att nå ungdomar att till och med regeringen har känt sig tvingad att ge det som ett särskilt uppdrag till Public Service-företagen. Någon dag senare kommer beskedet att SVT har valt att stuva om i programledarkvartetten i programmet Folktoppen. Ut med David Bexelius och in med...Hans Rosenfeldt. Det var ju verkligen ett steg i...eh.....fel riktning. Jo, jag förstår att det finns en massa människor på SVT: nöjesavdelning som står i en massa tacksamhetsskuld till Rosenfeldt sen tiden när han var nöjeschef - men börjar det inte bli pinsamt uppenbart att det är just kompistjänster det rör sig om. Peter Settman, som bossar för produktionsbolaget Baluba har redan placerat honom i både Högsta domstolen och P4:s Söndagsskolan. Själv minns jag fortfarande Rosenfeldts filmsnack i Virtanens talkshow som min mesta nära döden-upplevelse i år.

Vårens HBT-filmer Del 3: Keillers Park

Vårens HBT-filmer Del 3: Keillers Park

Det är fortarande inte precis vardagsmat. Svenska filmer med hbt-are som huvudperson. Ja, faktum är att ens homobiroller är rätt ovanliga. Därför känns det ju lite sådär....snålt att ge sig på den film som nu faktiskt kommer. Men...
1997 skedde ju ett brutalt bögmord i Keillers park, på Hisingen i Göteborg. Den händelsen är själva upptakten till det som nu, tio år senare, blivit till en spelfilm. Fast regissören Susanna Edwards och manusförfattaren Pia Gradvall har valt att inte göra någon exakt rekonstruktion av det som hände. Istället har man valt att använda händelsen som ren inspiration för att skriva en egen berättelse om bögkärlekens villkor. Inget fel i det, men när man samtidigt väljer att döpa filmen efter parken där mordet begicks och lånar in en mängd detaljer från verkligheten, då blir gränsen mellan fiktion och dokumentär väldigt otydlig. Ja, faktiskt frustrerande. Som åskådare sitter jag liksom hela tiden och försöker skilja mellan vilka scener som är påhittade och vilka som har utspelats på riktigt. Och det blir liksom ännu svårare när storyn i Keillers park är nästan överlastad av dramatiska konflikter: en förrådd fru, homofobiska föräldrar, kulturella motsättningar, självmord och våld i samkönade förhållanden – allt ska vara med. Dessutom är karaktärerna grovt tillyxade. Och sånda där saker kan man egentligen bara kan komma undan med om man kan skylla på att historien bygger på sanningen.
Kanske hade jag köpt det här rakt av om Keiller Park hade varit en amerikansk film, ”based on a true story”, men historien ligger lite för aktuell i mitt huvud sedan Johan Hiltons bok No tears for queers från i fjol. Och faktum är att det är nätt och jämt att jag känner igen huvudpersonerna från boken. Allt som var lite sjaskigt, udda och fult i Hiltons bok är borta, till förmån för filmens Historia om Kärlek och Offer. Jag vet inte vems av skildringarna som stämmer mest med verkligheten, bara att filmversionen känns väldigt välmenande, på gränsen till inställsam. Och dansscenerna från bögdiscot är kanske det mest jobbiga jag sett i hela mitt liv.
Jag brukar säga att det inte finns något som är så otacksamt som att göra hbt-filmer. Det blir alltid någon som känner sig dåligt representerad, förbisedd eller kränkt. Men här är det nog nästan värre att Edwards går i exotism-fällan. När Nassim först syns på duken ackompanjeras han av nån sorts arabisk musik. Och hela karaktären är en kontrast till det svenska, inbundna, hämmade. Nassim är öppen, härlig, pratar med främlingar på krogen (men utan att vilja ligga med dem), naiv - och lyckas till och med göra om sin pojkväns lägenhet till något ut Tusen och en natt på nolltid.
Visst, det bränner till då och då. Beskrivningen av Peters förvirring och sorg när han blir oskyldigt anklagad för mordet på mannen han älskar är filmens kärna, och den fungerar också bäst. Kanske skulle filmen koncentrerat sig på den, istället för att gapa över så mycket. Även om det nu görs med goda avsikter.

These are a few of my favourite fags

Jag ligger feberyrande i sängen, men under mina klara stunder hinner jag ändå hålla koll på delar av medieflödet. Till exempel så tycker jag att det har talats alldeles för lite om Daniel Björks fantastiska artikel Bögarnas sammansvärjning i senaste numret av Rodeo (även om någon kanske borde berätta för layoutaren att svart text på blå illustration fortfarande är oläslig). Kan vi bara få slippa den där klyschan om att det är puggor som tvingar på kvinnorna felaktiga ideal i fortsättningen. Alltid. Sen tittar jag i Expressen och ser att Johan Hilton fått till en schysst koppling mellan Jan Myrdals fäbless för Pol Pot och högerkristna homofober. Alltid duktig, även om jag inte riktigt fattar att han fortfarande orkar att skriva ordet hatbrott i en artikel någonsin. Fanns det smarta puggor som fick utrymme i mainstreammedia när jag växte upp? Är detta bara början på en ny generation av intelligenta samtal om bögande och kultur. Fan, vad skarpt solen skiner.

Fan också.

Requiem for a dream


Carin Hjulström-Livh och annat som inte riktigt funkar

Jag har skrivit en sån där krönika igen.

Ibsen och jag

Giganter eller dinosaurier?

Tredje rundabordssamtalet på tre veckor. Den här gången i P1:s Vågen. Det handlade om Dramatens Ibsenuppsättning John Gabriel Borkman - den där pjäsensom fått alla stans teaterkritiker att bli lite knäsvaga - bara inför möjligheten att få se GIGANTER som Malmsjö, Ekmanner och Göranzon på scen tillsammans. Och ja, jag vet att jag är hopplöst popkulturignorant och kulturellt pesudoblasfemisk, men jag tycker att det daltas för mycket med högkulturteatern. Vi diskuterar filmen Capote också i programmet, och det blev lite uppenbart efter sändning att en del av de där teaterrecensenterna som skriver så fint och sirligt om teatern nog egentligen gillar bio bättre. Knepigt.
Jag tycker nog ändå att mycket av den samtida teatern är skräp. Jag tror inte att det handlar om att jag saknar en smak och bildning som man måste tillägna sig genom år av fostran - utan att den skyddas genom högkulturell isolering.
Det konstiga är att jag blev sugen på att se mer scenskräp nu, så att jag kan dissa samtidsteatern med lite mer tyngd.


TV-scoop i radiokorridoren

TV-scoop i radiokorridoren
Ibland behöver man inte mer än att lulla runt i radiokorridoren för att snubbla över ett tv-scoop, eller i alla fall en tv-inspelning. Här är alltså en exklusiv bild från Carina Bergs kommande humorprogram som ska sändas i fyran. Kvinnan på bilden är Rachel Molin som här försöker komma in i rollen som professor Eva Lundgren (hon som fick sin karriär typ förstörd av svt:s Dokument Inifrån).




hits