Gustavs tio-i-topp. Rätt gay blev det.

Tio i topp, del 2
Vad är egentligen gay-tv. Runt om i världen finns det tv-kanaler som försöker svara på frågan. Jag söker gärna svaret hos min andre tv-guru Gustav. Vi snackar mest på qx (HelloInThere), och det kvittar i stort sett vilken serie man droppar, finns den samlad i en dvd-box så har han sett den. Vi tycker inte alltid lika, men fuck så mycket tv han har sett. Här kommer Gurras tio-i-topplista (och kommentarerna till varje serie är alltså hans egna).

1. Will & Grace
När den här serien är som bäst går den i en fart att inte ihopslagandes av de övriga serierna på denna lista skulle kunna stoppa den.

2. Pantertanter
En rollbesättning från himlariket. Försöker inte vara pryd, försöker inte vara kontroversiell. Men sätter ner foten i vissa, för sin tid, aktuella frågor. Höll en oerhört hög standard genom hela serien. Fler involverade i tv-serier borde följa Bea Arthurs beslut att man bör sluta med huvudet högt, och inte när tittarsiffrorna slagit nytt bottenrekord.

3. America's Next Top Model
Själv förvånad egentligen över en realityserie hamnar så här högt, men en serie jag kan se så många gånger om och om och om och om igen, trots vetskapen om vad som händer och vem som åker ut. Den  måste ha (och det rejält!) "DET". Och lite ytlighet är det väl inget fel på?

4. Veronica Mars
En av tidernas bästa öppningssäsonger. När de flesta serier fortfarande fumlar runt och letar efter rätt målgrupp och rätt tempo slog VM ner knytnäven redan i första avsnittet och sa "VI VET, VI KAN".

5. ALF
Någon gång under ens barndom bildas en grund för ens egen humor. Min bildades av att titta på den här serien.

6. Murphy Brown
Första "vuxenhumorserien" jag fastnade för. Var i vissa fall kontroversiell, men i det flesta fall bara rakt igenom hysteriskt rolig!

7. Prison Break.
Den mest spännande TV.serien jag sett. Nagelbitare har fått en ny innebörd. Endast 12 avsnitt har visats av säsong 1, men de 12 avsnitten har hållt en sån hög standard att de mest väletablerade och påkostade tv-serierna bleknar vid jämförelse.

8 Kath & Kim
Som Patsy och Edina ur Helt Hysteriskt. Fast placerat ute i australiensisk villaförort. Med mindre pengar. Och minde klass. Och mindre koll på omvärlden, hur det nu än är möjligt!
Och mycket roligare!

9 Roseanne
Annorlunda än många andra komediserier men också med ett större hjärta (och även hjärna!)

10. Ärliga blå ögon
Sverige producerar bara skit. Men den här...mmmmmmmmmmmmmm! Fröken Godenius borde skeppats iväg till en amerikansk tv-apparat för fler bra prestationer!

Metablogging gone wild

Metblogging gone wild

Jorå. Allt har varit en scam. Hela den här bloggen har bara varit ett enda stort Wallraffande. Wild and crazy, va?
Eller. Njae. Lite av mitt totala misslyckande med den här bloggen kommer i alla fall att finnas med i mitt blogginslag som man kan kolla på i svt på torsdag.
En liten betraktelse över en mediekultur som fått sitt stora genombrott i år. Och som inte riktigt vet vart den är på väg. Jag menar, de flesta jag pratat med föraktar bloggare. Och visst, har man läst lite Ebba och Linda Skugge så är det nog svårt att se någon som helst likhet mellan det de sysslar med och de stora orden om demokrati och interaktiva mediestrukturer. Men fan vet vart det ska ta vägen.
Med det här inslaget gör jag i alla fall min sorti från Mediemagasinet, som gör ett uppehåll över nästa år. Det har varit en fin tid i Göteborg, men härregud vad jag längtar efter Stockholm just nu. Och mediekotteriet. Nästa halvår ska jag bara mediekotteria mig för hela slanten.

Kjelle bloggar

Så. Det är inte bara Jan Gradvall som förnyar sig på nätet. Nu har också Kjell Häglund och hans brorsa Magnus lagt till en bloggdel på nördmeckat Weird Science. Dejligt.

Det händer saker på svt.

Fulbloggande idag. Är bakis efter en trevlig ölhävarmaraton med tant Hilton med flera. Sitter på jobbet och ska försöka få till mitt blogginslag idag. Men ville bara tipsa om att SVT faktiskt är på hugget lite. Så nu ligger hela Lasermannen ute på webben så man kan kolla i efterhand. Jag klarar inte längre att följa en enda tv-serie på det gamla vanliga sättet, soft att SVT av alla faktiskt ger såna som mig bra service (jag jobbar på svt fram till den siste december, sen kommer jag att vara obönhörligt obehaglig mot företaget igen).

Hjulström vs. Ahlström

Carin Hjulström-Livh gick genom personalmatsalen med ett nöjt flin på läpparna. Men hur kommer egentligen programmet att bli? Som ett timslångt 21.30? Eller som svala Kattis show fast på göteborgska och lite mer drag under galoscherna? Läge för kulturkrock? För Kattis var ju inte bara programledare, hon producerade ju skiten också. Och lyckades skapa en av de största succéerna för svt på senare år.
Efter några månader på göteborgs-tv tror jag inte att Carin får det helt lätt att ta över Stockholm, om hon inte tar med sig en hel liten armé upp dit. Det är som en annan värld här nere i Götet. Lite mjukare i konturerna, lite långsammare, lite mer överskådligt. Stockholm har blivit kallt.

Meta-meta-metabloggin´

Sitter på tv, bloggar om att jag jobbar med ett inslag om bloggar. Metabloggande är en underdrift. Märkliga saker händer. Intervjuade Isobel igår. Hon berättade att mediemagasinet skulle intervjua Björn af Kleen om hans bloggande. "Nej", sa jag. "Det ska jag inte".
"Du har kanske inte koll på vad de andra på redaktionen gör?" föreslog hon vänligt.
"Jo, vi sistter väldigt tätt inpå varandra", svarade jag.
Rundgången blir förstås total när sedan Isobel skriver om min intervju på sin blogg. Nu väntar jag bara på att Manolo också ska skriva om det här. Så kan vi rundgångsblogga i evighet.
inslaget kommer i alla fall på torsdag. Idag är jag bakfull. Vem vill kräkas med mig?

PS Johan Hilton är den hetaste bloggaren just nu, förstås. Nu har Ika Johanneson tipsat om honom i sin kulturtipsspalt i DN. Ett lastbilsflak med exhibitionism räcker långt. Dealen är att dagboksinläggen håller skithög kvalitet. Ungefär en miljard gånger mer intressanta än Skugges egospya förra året. Du borde ha bookdealen som i en liten ask, Johan.

Martin Timell, självgod nepotist och andra kålsupare

Äntligen hemma är ett program jag i största utsträckning försöker undvika. Inte bara för att jag bor i en liten tvåa, och inte har någon större vilja att typ bygga bastu i halva lägenheten, utan också för att jag är så nöjd med att Martin Timell numera är hänvisad till ett separat reservat där han enkelt kan undvikas . (Time Out har jag aldrig ens övervägt att titta på. Fast ibland dyker Timell även upp och är motbjudande i insamlingsprogram - men dem undviker jag av princip. Mina pengar går direkt till Röda korset och Läkare utan gränser - jag tycker inte att naturkatastrofer berättigar vidrig, miserabel och lågkvalitativ tv-underhållning. Delat lidande är bara dubbelt lidande, och Kajsa Bergqvist i Afrika är meningslösheten upphöjd till fyra.)
Av misstag hamnar jag rakt in i Äntligen hemmas julspecial under en sunk tv-sittning igår, och lyckas fanimig pricka in ett av de kanske tre inslag jag sett förut i programmets historia. Ett inslag där Martins obeskrivligt vidrige
son pressar snorkråkor av silikon på färgade glödlampor, och på det viset påstår sig göra snygg ljuskonst. Inte nog med att detta lågvattenmärke i inredningstv-historien REPRISERAS, nepotistfesten fortsätter sedan med ett samtal i kafémiljö där Martin intervjuar sin son om hur det kändes att få jobba med teve, med sin enerverande pappa som enda merit. Och sedan ett löfte om att Äntligen fucking hemma ska få fortsätta ytterligare en säsong. Kunde inte Martin ha fått det där jobbet på Ica-kuriren istället? Tagit farväl från tv-mediet för gott? Och låtit hans son skriva på ett kontrakt där han lovar, lovar, lovar att aldrig, aldrig, aldrig gå i sin fars fotspår? Utan att bestraffas med att köra upp den där Silikonglödlampan till en plats där solen aldrig skiner?
För övrigt var det jättefint att kulturprogrammet Sverige uppmärksammade sveriges mest mediearbetartätaste kvinnokör Sweptaways. Jag menar, det finns rätt många kvinnokörer i Sverige. Så...oväntat att just den här fick ta plats, liksom.


Samlarserie: Roger Wilson Del 2

Samlarserie: Roger Wilson 2

Åh, en till snygging med mitt namn, som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att hångla med. Deputy Roger är ju grym.

Lillbritterna slår tillbaka. Igen.

Lillbritterna slår tillbaka. Igen.
Helg i Stockholm innebar inte bara glögg-stafett, defektavslutning och alldeles för mycket vin. Nej, det fanns faktiskt någon timme över åt att hetsäta de tre första avsnitten av
Little Britains tredje säsong.
Och vad ska man säga...
Kanske att det börjar räcka nu.
Efter succén med seriens första säsong har upphovsmännen klämt ur sig en andra och tredje säsong i rekordfart. Och det börjar märkas. Fingertoppsvinglandet mellan det politiskt inkorrekta, kroppsfunktionshumor och briljant komedi går inte lika smärtfritt som tidigare. Det blir mer och mer aggressiva utspel i scenerna, mer skrikande och simpel buskis när upphovsmännen ska överträffa det de gjort tidigare med några snäpp. Men personligen tycker jag bara att det blir LÅNGTRÅKIGT med en sketchkaraktär vars enda skämt är att hon pissar på sig hela tiden. Vi pratar låååååååååååååååånga sekvenser av litervis med gulfärgad vätska som strömmar ner på golvet medan tanten som pissar inte ens märker något.
Över huvud taget börjar det bli svårt att skilja på David Walliams alla tantkaraktärer, de ser alla nästan likadana ut och har ungefär samma utspel. Och Matt Lucas tolkning av rollen som den thailändska postorderfrun Ting Tong är inte heller nå vidare faktiskt.
Då är det tur att Bubbles fortfarande är med. Och att hon fått en minst lika storslagen konkurrent på hälsohemmet. Men även här märks genvägarna. Om Bubbles tidigare hade några roliga repliker och oneliners är sketcherna nu mer och mer bara uppvisningar i fettdräktsteknologi. Och vem fan tycker att det är kul. I längden?




Samlarserie: Roger Wilson del 1

Samlarserie: Roger Wilson del 1

Mmmm. Det är så snygga människor som heter som jag. Den här är fackpamp i California. 




Andreas Palmerens 10-i-topp

Andreas Palmerens 10-i-topp

Den enda chansen man har att ha koll på tv är genom att ha gurus. Folk vars omdöme man antingen litar på eller föraktar. De närmaste dagarna kommer några av mina gurus att knattra ner sina tio-i-topplistor på tv-serier evah. Förs ut är Andreas Palmeren som fortfarande är vid så späd ålder att han säger nej till uppdrag från prestigefyllda magasin med motiveringen att han har så mycket tyskaläxor som han måste hinna med. Publicerar sig dock ibland i fagzinet Brute.

1. Veronica Mars
En populär cheerleader hade en hemlighet som ledde till hennes död, hennes bästa vän ger sig fan på att ta reda på sanningen. I can't believe it's not twin peaks 14 år senare handlade om en helamerikansk tjej man älskar att älska och för första gången på 8 år, kan hon varken prata med gud, stoppa tiden eller döda saker med bara händerna!

2. This Life
This Life, eller Livet kan börja som den hette när det visades på svensk tv kan ha varit den första TV-serien jag faktiskt älskade. Jag och min syster satt som klistrade och insöp varje vecka 45 minuter brittisk kvalitets-tv. Ett gäng brittiska studenter som gick juristlinjen blev mina hjältar och är det än.

3. Wonderfalls
Jaye pratar med saker som inte kan prata om meningslösa saker som leder till meningsfulla händelser i hennes meningslösa närvaro.
Jaye var tjejen man skulle kunna nöja sig med att bli och Eric var hennes välmenande love-interrest tillika hunken som inte var så särskilt hunkig.

4. Twin Peaks
För att tv aldrig kommer bli så bra, skrämmande och förvirrande igen

5. Buffy the Vampire Slayer
Buffy var bäst när det var bra, riktigt illa när det var illa. Från Kirsty Swanson till Sarah Michelle Gellar var steget enormt, tyvärr var steget från den 5:e säsongen till den 7:e minst lika stort. Buffy startade inte bara superhjältevågen på nytt (kom ihåg lois & clark) utan satte även igång kvinnlig huvudroll-trenden. Alias, Joan of Arcadia, Charmed, och Medium har alla Buffy att tacka.

6.Weeds
När en tv-series målsättning verkar vara att vara så o-pk som möjligt i varje avsnitt om 30 minuter så finns det ingen anledning till att stå emot. Mamma säljer gräs för att försörja privilegierade förortsfamiljen. Roliga feta svarta kvinnor svär så mycket de får, och som de får, när det är kabel-tv.

7. Six Feet Under
Förvisso en serie om döden, men långt från den mest morbida. HBO gjorde återigen det de gör bäst, tar en bra idé, pumpar alla pengar de har i den och låter en kvalificerad hand leda skeppet i land. Vinjetten har dessutom gett otaliga reklammakare ett tillfälle att sno så mycket de bara orkar och komma undan med det. host-AMF-pension-HOST.

8. Clone High
Det som är det bästa med animerade serier är att det inte finns behov av skådespelare för att marknadsföra serien. Därför kan manusförfattare och dylikt spendera sin tid med att spela in hysteriska karaktärer man slipper fundera på var man hört förr. Clone High utspelade sig på en skola fylld av klonade historiska personligheter och varade bara en säsong på MTV, och försvann till förmån för ännu ett till viva la bam/Jackass-typ program.

9. Helt Hysteriskt
Kanske inte den roligaste britcomen, men väl den elakaste, och när det kommer till kritan är det det som smäller högst.

10. Nip/Tuck
Manuset var upphottade Sunset Beach-plots, men skådespelarna och regin höll (och håller!) högsta klass. Famke Janssen gjorde sitt livs roll och vi kräktes med jämna mellanrum åt fettpumpar, skinnflikar och Christians knull-min.


Bögarmé eller My Fair Lady-2005. Vad är värst?

Bögarmé eller My Fair Lady-2005. Vad är värst?

Jag var helt säker på att namnet Tony Rosenbum var specialutformat för rollen som drill instructor i reality-serien Gay Army.
Jag hade fel.
Det visar sig att det är ett tv-proffs som Kanal 5 flugit hit för att göra män av fjollor.
Han har varit med i båda de amerikanska varianterna Boot Camp och Celebrity Boot Camp (där Lorenzo Lamas var sämst och Coolio vann), och efter det har han jobbat som instruktör för egna företaget Motova 8 där företag kan skräddarsy egna Boot Camp-events för sina anställda.   
Första avsnittet av Gay Army var lite obehagligt. Gay-bashing vibbarna låg i luften när de biffiga instruktörerna stod och skrek på sina fjolliga rekryter. Eller när tv-producenterna hade fått ner sexleksaker i fjollornas väskor och skulle förklara vad en butt plug var för DI Rosenbum.
Men successivt förändras seriens karaktär, och varje gång någon av deltagarna börjar bryta ihop så backar Tony Rosenbum och blir good cop med puggorna.
Och i avsnitt tre får till och med bögarna göra en drugshow tillsammans för att på det sättet kunna kombinera både sin fjollighet och den disciplin som de förmodat ha skaffat sig under dagarna i lägret.
Förnedringen verkar mera allmänmänsklig än fjollfixerad.
Då tyckte jag nog att From Ladette to Lady som avslutades i veckan var betydligt mer obehagligt att titta på. Här gör man om halvalkade, butchiga arbetarklassbrudar till ladys med hyfs, vackert uttal och god kunskap om både matlagning och sömnad.
Även om de inte måste krypa i lera, så är det fan ännu mer förnedrande när de ska gå vackert inför lärarna, sitta med plastbitar i munnen för att förbättra uttalet eller blir utkastade från skolan för att de haft ölhävartävling med grabbarna på krogen.
Det handlar om att tvinga på deltagarna både femininitet, en klassisk kvinnoroll och få dem att dölja sin klasstillhörighet.
Lady-idealet är inte bara en sketch i Little Britain, någon perverterad boss på ITV tycker dessutom att det är skitbra uppfostrande tv-underhållning.

Bonusinfo:
På QX-sajten pågår fajten om Gay Army för fullt. Störst är klubben Stoppa Gay Army, med 304 medlemmar, medan fansajten Gay Army bara lyckats skrapa ihop 107 medlemmar. Sedan finns det indivuella sajter för olika medverkanden. Storläppade Tom har flest fans (57), men följs av drill instructorn Rosenbum med 26 medlemmar. Ingen har startad någon klubb till den feta transans ära. Vilken överraskning.


Ebba-efterspel

Missa inte att läsa det här. Gärna högt. Om och om igen. 
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11193513.asp


En krigsstjärna kommer lastad....

En krigsstjärna kommer lastad....
...med lite slitna klyschor. 

Sådär. Det gick extremt snabbt att ta sig igenom miniserien Battlestar Galactica. Någonstans vill man gärna se hur det går, när hela mänskligheten håller på att utplånas av sina egna konsgjorda skapelser. 
Men...som alltid när jag försöker gå ner mig i sci fi-träsket så är det så fullt av riktigt taskiga klichéer att jag måste springa upp på fast mark igen. 
Som när...
(spoiler)
...konstgjorda människor osvikligt antar formen av två och en halv meter långa, blonda, trådsmala kvinnor med plastunderkläder och en ohejdad sexlust (target group: finniga män som är oskulder trots att de fyllt 30. Eller vänta. Män, heterosexuella, punkt slut).
...när forskaren som så småningom förråder hela mänskligheten spelas av en brittisk manlig skådis som bara framstår som en gnutta lite för...feminin för att inte vara en kallhamrad, egoistisk, feg liten gris. Det kvittar hur många brudar han sätter på - givetvis är han en pugga innerst inne (målgrupp: heterosexuella män överallt).
...de inre monologerna som gestaltas genom att publiken får se en skådespelare som ingen annan i serien kan se (målgrupp: tv-tittare som vill ha undertexten utskriven i klartext).

Annars var det en ganska schysst serie. En president offrar till exempel en liten föräldralös flicka för den stora massans bästa. Presidentkvinnan lider dessutom av cancer medan hon ska rädda världen. Och så fick jag under en timme tillbaka en fet atombombsångest från min barndom som jag hade glömt bort att jag hade haft. Inte illa pinkat på lite under tre timmar. Orkar däremot inte dra en enda parallell till Irakkriget. Det är bara för enkelt på något sätt. 












hits