Kravallerna du inte får se i Milk




"Det här är scenerna jag saknar i Gus van Sants Oscarsbelönade film om den mördade homopolitikern Harvey Milk: Bilderna på arga, aggressiva och blodtörstiga homosexuella. På våld, skadegörelse och blödande poliser. Jag saknar helt enkelt skildringen av The White Night Riots, då mer än fem tusen förbannade bögar och flator försökte storma San Franciscos City Hall. En uppjagad folkmobb som överöste polisen med stenar och betong, krossade fönster och satte eld på polisbilar. "


I Aftonbladet idag skriver jag om
storyn som Milk-regissören Gus van Sant valde att inte berätta i sin film

Och så här avbildas upploppen i den grymma dokumentären The Times of Harvey Milk:


Dragspelsterror på Dramaten



Nästa gång det lite käckt står i en presstext "på scenen sju dragspel" så ska jag ta varningen på allvar.
"Mörkets makt" på Dramaten var inget annat än rena rama dragspelsterrorn. Det visslade och tjöt nästan konstant under hela föreställningen. Och lyckades skådisarna nästan få till ett samspel på scen, så skulle det avbrytas med "dramatiska" dragspelsstötar.
I en scen ligger Wongtrakoon Metinee och vrider sig i ångest ackompanjerad av fem eller sex dragspel, och jag var nästan på väg upp till henne för att sympativrida mig. "Jag känner din smärta!", liksom.
Nu går jag med i
Sten Broman-sällskapet. För som han sa: "Fula fruntimmer är det djävligaste jag vet. Fula fruntimmer som spelar dragspel och tillika joddlar är en treenighet i djävlighet!"

Den rätte för Rosing.

Skulle också kunna hetat Freak Magnet. Ellar bara Just Plain Sad.
En magvändare.
Tricket för att få Rosing att framstå som sane? Välj bara ut freakkillar. Och skicka hem den snälle killen.
Eller är det så här att vara hetero? Ska aldrig mer klaga över bögutbudet.

Summer Heights High startar ikväll!



Okej. Stor och viktig tv-händelse ikväll. Australiska "Summer Heights High" drar igång på Svensk tv.

Det här är den australiska motsvarigheten till "Little Britain" och "Catherine Tate Show". Chris Lilley spelar alla huvudrollerna i en fejkdokumentär i skolmiljö - överklassbruden Ja'mie, den väldigt homosexuelle dramaläraren Mr G  och bokstavsbarnet Jonah.

Tre extremt osympatiska figurer. Och otroooooligt roligt.

Kolla in på TV4 Komedi tisdagar kl. 22.30, med start idag! Här är några exempel: 



 

Och ett till..
 


Och ett om utbytesstudenten från privatskolan..


Kan man låta föräldrar skriva filmkritik?



Läser Jonas Holmbergs
exemplariska översikt på flm:s sajt av, vad han kallar, de två parallella filmkritikdebatterna som just nu pågår.
Dels Nils-Petter Sundgrens och Kjell Häglunds respektive diss mot unga, barnlösa kritiker, och så Jon Asps släng om hur svenska kritiker gav Mammut ett alldeles för tamt och snällt mottagande - jämfört med filmfestivalen i Berlin där den internationella kritikerkåren rätt och slätt beslöt sig för att bua efter visningen och sedan ge Lukas sina bottenbetyg.
Och jag undrar om de två debatterna egentligen kanske hör ihop.

Jag vet egentligen inte om man ska ta Kjells krönika på fullt allvar. Han kallade den själv för orättvis på twitter, och efter att ha läst den vill man helst av allt skicka honom på ett långt intersektionalitetsläger. Så här skriver han på SFI:s Filmnyheterna:
"Jag säger självklart inte att en filmkritiker som har barn är bättre än en som är barnlös – däremot borde det inte vara så märkvärdigt att konstatera att en filmkritiker som inte bara har barn, utan dessutom fått barn i ung ålder och levt som förälder i många år, har bättre förutsättningar för att skriva bättre och djupare om föräldraskapsproblematiserande film än en barnlös 30-åring som mest umgås med jämnåriga likasinnade."

Trots att jag är några år äldre än de där 30 - 35-åringarna som Kjell skriver om, så osäkrar jag alltid mitt vapen när folk börjar generalisera - framför allt när de gör det utifrån ålder och reproduktion. Dessa två egenskaper, eller tillstånd, som nästan utan undantag verkar få folk att tro att de är bättre än andra.
Det är just OLIKA ingångar, bakgrund, perspektiv och ingångar som gör kritiken kan belysa en film på en mängd olika sätt. Det kan göra den intressant, snarare än att filmredaktören ännu en gång delar ut uppdraget att skriva om den föräldraskapsproblematiserande filmen till den på redaktionen som har barn. Eller ungdomsfilmen till den som har fjunigast mustasch.

Resonemanget i texten utmynnar sedan i att Kjell, som äldre kritiker (och dessutom pappa?), inte gillar det tekniska och trixandet i bildberättandet i Fatih Akins "Vid himlens utkant". Han förklarar:
"En ung människa tänder så mycket lättare till på symboler och stora gester, vilka hon också lättare feltolkar som “subtila” eller ”exakta”. En äldre människa vet i regel mer om hur ”subtilt” och ”exakt” verkligen ser ut, och kräver mer av äkthet i urvalet av detaljer, ser “självklarheter” där den yngre ser “sanningar”."

Själv tror jag att det jag är det motsatta som gäller. Ta bara exemplet "Mammut" . Är det inte så att stora delar av den svenska kritikerkåren blivit hemmablinda av sitt föräldraskap och sin klassbakgrund när de såg filmen? Att de liksom inte klarar av att se filmer där barn far illa utan att det värker i magen? Att de såg stora sanningar och viktiga teman i en film som, i mitt tycke, är ett besynnerligt haveri i sin kombination av övertydliga moralbudskap och iskallt människoförakt.

En bra mix av skribenter, när det gäller ålder, kön, sexualitet, klassbakgrund, intressen och så vidare är alltid bäst. Och när det gäller klagomålet att vi inte ser så många från Nils-Petters eller Jan Agheds generation i filmspalterna har ju en högst naturlig orsak, då bägge med råge passerat pensionsåldern.

Själv har jag för övrigt länge ansett att det är dags för Lukas Moodysson att ta steget fullt ut och bli katolik. Ska man nu på ett familjefundamentalistiskt sätt heligförklara bandet mellan mödrar och barn, och dessutom ifrågasätta Big Bang, så känns det som att man borde söka inspiration från någon mer hardcore religion en en urvattnad lutheranism.

Tuff tisdag

Efter två veckors influensa har jag bestämt mig för att gå ut i verkligheten idag. Det blir tisdagsbisittande med Annika Lantz, fantastisk kulturmiddag på kvällen - och så har jag fått ett spännande erbjudande om sommarjobb (jag som hade tänkt att bara slacka hela sommaren).
Bara att raka sig tog jättelång tid idag, så mycket skägg hade det blivit i fejjan. Tuff tisdag helt enkel, men fan vad kul.
Har ni sett Annika Lantz microbloggande? Här har vi en kvinna som verkligen fungerar i microformatet. Också. Själv tycker jag att det är lite svårare att twittra.

183 dagar. Gåtan.

Det här är nästan självklart det dummaste jag har sett. Mänskliga vrak som söker sig till en Big Brothersåpa (döpt efter en stockholms bögklubb - Hus1) helt utan kunskap om att det de gör kommer att få konsekvenser i livet utanför, hunsade kvällstidningsjournalister som säger saker som "vad tror du säljer flest tidningar? du och din pojkvän eller het lesbisk kyss". Allt gjort i en härligt preachy moralistisk ton, med mödrar som ligger på sin dödsbädd samtidigt som finalen går, eller en överklasslirare som försöker fly från drogskulder in i huset.
Att just den här genren är stendöd låtsas inte Svt eller Hans Rosenfeldt om. Att det numera handlar om att vara en käck popidol eller en glad melodifestivaltalang bryr man sig inte på. Man känner sig faktiskt sjukt samtida och mediekritisk istället. Suck.
Men det konstiga är att jag blir sådär helt sjukt popkulturnostalgisk. Börjar minnas härliga fester i huset. Den där killen som var så full att han kissade i sin väska och sen inte kom ihåg det efteråt. Eller Linda Rosings, Carolina Gynnings, Marie Picassos eller Kitty Jutbrings respektive karriärsstarter. Fast all sån där övervakning gör ju folk på ett mera frivilligt sätt idag. Och om tio år kanske Hans Rosenfeldt skrivit klart sin moraliskt uppjagade tv-serie om Blondinbella?

Lite söndagsmusik


hits