Hej då, Bengt..

Månadens krönika i qx blev en dödsruna...här är ett utdrag:

Min Bengt Martin-fixering tog ordentlig fart för några år sedan då jag skrev ett kapitel om honom i antologin “Bögjävlar”. Ett sorts öppet brev där jag bad om ursäkt för att dagens bögar i stor utsträckning glömt bort honom. En hyllning till en av den svenska gaylitteraturens föregångare, helt enkelt. När korrekturet kommit från tryckeriet skickade jag mitt kapitel till honom, och sedan satt jag och väntade, lite nervöst, på ett svar.

Bengt var nöjd med texten, och hade egentligen bara två saker att anmärka på. Dels att han inte kände sig bortglömd – han var fortfarande utlånad på biblioteken. Dels att han inte förstod att jag klankade ner på hans tjocka brillor på författarfotona från 80-talet. “Du skulle ha sett mig när jag var ung”, sa han som en true pugga. “Jag var så vacker”.

Efter den där första kontakten brevledes så brukade han ringa då och då. Om han sett någon artikel om bögjävlarna, eller om han hört mig på radio. Oftast var han glad, men träffas för en intervju ville han inte. “Snart är jag friskare, då kan vi ses”, sa han alltid, och berättade att han var igång med ett nytt bokmanus som alldeles snart skulle vara klart. Bara han fick tillbaka lite av sin hälsa. En enda gång ringde han och var ledsen och arg, och det var när han inte fått komma till tals i den dokumentär om hans nära vän, poeten Sonja Åkesson, som SVT gjorde för något år sedan (å andra sidan ska han tydligen helt ha utelämnat Kristina Lugn ur sin biografi om Sonja av rent personliga skäl, ; medan hon var något av en centralfigur i det här tv-programmet).

Så småningom insåg jag också att ett av skälen till att Bengt Martin blivit bortglömd troligtvis var att han isolerat sig. Både från vänner, hbt-rörelsen och media. Men Bengt är värd ett bättre öde än att bara slinka iväg i tysthet. Låna hans böcker på biblioteken, köp dem på antikvariat! Vissa av hans böcker är visserligen nästan plågsamt tidstypiska, om en tid då bögar hatade sig själva och hellre ville dö än leva ut det där fruktansvärda. Andra visar på pricken att mycket fortfarande är sig likt i vår lilla, lilla värld av fjollor.

Hela krönikan och mina kulturtips och sånt där hittar du i nya numret av QX som ligger ute nu! Eller som man kan ladda ner här


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits