Bitchiga bögar

17331-88
Gårdagskvällens diskussionsämne bland Bögarna var som vanligt
Matsy Strandbergs krönika i senaste numret av QX. Den här gången kände alla sig träffade på ett lite obehagligt sätt. Månadens Matsy heter nämligen "Varför är bögar så jävla bitchiga?" och berättar om möten med bögar som bara varit plain evil.
Till exempel:
"Din kille är så himla snygg. Hur orkar du ha en kille som är så mycket snyggare än du?"
 eller 
"Snygg tröja" (ironiskt)
 "Eeeh, tack"
"Men trodde du att jag menad allvar, eller?"
Matsy avslutar med att skriva att bitchigheten är ett fenomen på utdöende. Att det är "bögar i medelåldern som tycker att bitchighet är ett lättare sätt att umgås. Förbisprungna gamla vrak som inte känt doften av nya, trevligare tider. Kanske för att de växte upp i en tid som bäddade mer för självhat".
Vi stod där vid bardisken och vred på oss, lite obekväma (en av oss är den första som ska göra hardcore skönhetsoperation med liposuction och rubbet i nästa vecka - vi kan inte längre kalla oss själva annat än medelålders puggor) innan vi alla enades om det egentliga skälet till att vi kände oss illa till mods.
Matsy! De där exemplena är ju inte ens värda att kallas bitchighet. Bögbitch är en konstform och de där förolämpningarna kvalar inte ens in till korpserien! Rätt rubrik på krönikan borde vara "Varför är alla bögar så dåliga på att bitcha?"
Sa vi, skålade och tog en öl till. Några gamla vrak vid bardisken på roxy, som dessutom stank gammalt fett efter en middag på Stockholms sämst ventilerade krog,  "En ful, en gul".

Sveriges bästa filmblogg?

Tycker jag nog att Martin Degrells är. Lite på samma sätt som Häglunds dominerar tv-sidan - fast utan H:s lite bråkiga attityd. En bra blandning, nyheter, lite popkultur och så rätt så rent från pinsamma berättelser om karaokefilmer som dyker upp på porrsidor. Finns också i en engelskspråkig variation.

Den digitala motorvägen och den personliga integriteten (eller berättelsen om XXXXX Kåt)

För er som inte är puggor. Större delen av mitt homosexuella liv lever jag på communityn Qruiser. Där kan man både hålla kontakten med polare och hitta nya kontakter. Många lever med dubbla identiteter. En sida med ansikte. En med bilder på andra kroppsdelar. Igår påmindes jag om hur skört det nya digitala livet är. Det är inte bara Pamela Andersons eller Paris Hiltons porrvideor som helt plötsligt dyker upp på nätet. Även karaokeinspelningar kan hamna i de mest oväntade sammanhang.
Det här är Berättelsen om Sthlm Kåt.

Alt börjar med att jag igår kväll får ett mess från ett gammalt ligg. Vi kan kalla honom för I:I: Hej du, din glade karaokestjärna :) Det är väl du som skönsjunger på filmsnutten på XXX kåts hemsida?

Jag: Jag får inte upp filmen, vad snackar du om?

 I: Om jag tolkar rätt föreställer det hela The Final Count Down, en lite rödlätt snaggad snyggis i nästintill extrem närbild och du med belevat kroppspråk o sött ansiktsuttryck i bakgrunden...

Jag blir som paralyserad. Den där filmen känner jag igen mer än väl. Hur har inspelningen från Christians singstarkväll läckt ut på nätet. Är jag numera ett Youtubefenomen? The laughing stock of the entire gay community? (ska tilläggas att vi försökte maxa poängen genom att sjunga en sorts basversion av Final Countdown som verkligen lät skit. Var tvungen att kontakta den så kallade “snyggisen” som också var med I filmen. Vi kan kalla honom P.  

Jag:är det du som har sidan XXX kåt och har lagt upp vår final countdown-film där????
den är borttagen nu men jag har fått mess från folk som sett mig sjunga där.
konstigt va.

P:satan vad roligt! jag har ingen vidare tumme med mpg-filerna. den måste ha varit xxx-klassad. jag hoppas du inte blir sparkad från radion nu. 

Jag (förstår fortfarande ingenting)Men hur tänker man att man ska någonsin få ha sex efter att man sett den filmen. eller är vi nu ett undergroundfenomen som ligger ute på youtube???


 P: jag kommer inte ens ihåg att jag hade den filmen. måste tagit fel. måste leta rätt på den. 

Jag (det börjar gå upp för mig hur det ligger till nu):

så det är din knullsida. då LJUGER DU JU OM DIN HÅRFÄRG


P: om min hårfärg? snälla du, en knullsida är en knullsida. den är alldeles ny och jag tar mig friheten att lägga ut lite villospår. åt ditt håll uppenbarligen. inte helt lyckat. om jag kunde fylla i att jag hade stora bröst och tupé skulle jag göra det också.


Resten av samtalet fördes I lätt avspisande ton. Jag vet inte vad som gjorde P mest irriterad. Alla eventuella sexkontakter som han hade gått miste om efter att ha lagt upp en karaokefilm med sig själv. Eller att jag hade röjt hans identitet och numera vet allt om hans kostymfetish.  

Filmkrönikeefterspel

Mitt skrivande fick Emma Gray Munthe att ta bladet från munnen, och Andrea Reuter har fortsatt debatten om filmkrönikan här. Själv fortsatte jag min konstanta bakfylla sedan Göteborg genom att gå på P3 homo-mingel. I samband med detta måste jag också kräva en korrigering. I torsdagens DN På stan felciterade Poppius mig i en diskussion kring Gore Vidal. Jag har aldrig sagt att Gore Vidal är sexuellt hämmad. Tvärtom, han har aldrig gjort någon hemlighet av att han gärna köpte prostituerade män eller att han inte hade något emot att sätta på Jack Kerouac. Däremot vägrade han att se på homosexualitet som en identitet, det var bara ett beteende. Medan det för Poppan betyder det rakt motsatta - bara en identitet och ingen aktivitet.
I morse på väg till tunnelbanan sprang jag på Andrea igen. Hon var på lägenhetsjakt i Midsommarkransen, en stadsdel som antagligen snart kan kalla sig för filmrecensentstätast i Sverige. Hynek Pallas bor redan där. Jag med. Och så bor Petter Bragée där (han som recenserade film i ungdomsprogrammet PM på 1800-talet). En morgon hamnade jag mellan Petter och Hynek i en filmdiskussion på tunnelbanan före klockan nio på morgonen. Jag bytte tåg i Liljeholmen. inte för att jag inte gillar dom. Men inga andras åsikter än min egen intresserar mig före nio.


Svt:s Entouragesatsning

17331-89
Hej SVT.
Idag öppnade jag er inbjudan i mailen. Den som är till en EXKLUSIV förhandsvisning av Entourage på The White Room på fredag. Vetni. Jag tycker att det är jättefint att ni har kommit på att man ska marknadsföra sina program. Och jag kan se det konceptuella i att göra det som en sorts releasefest. Men vari ligger det exklusiva i fredagens övningar? Ska ni spela upp något extramaterial från dvd:n som finns att hyra på Buylando, och har funnits att hyra där långt innan ni fick plats i tablåerna för serien?
Eller har ni spelat in själva serien från Canal + där första säsongen redan har gått både en och två gånger? Jag är mycket spänd på vad ni ska hitta på för att få till den där exklusiva känslan.
Jättespänd.

Farväl Göteborg

Skulls r us
Är alltså lite söndermosig efter att ha avslutat bokmässan med den traditionsenliga bögkvällen. Jag värmde upp lite lätt med att lyssna på la Lantz som läste ur sin bok
"91/2 månad" och sedan gå på ett seminarium där Sverker Åström läste ur sina översättningar av Michelangelos kärleksdikter. Kulturtanterna satt och gjorde små LÄTEN efter varenda dikt. Och Sverker själv skämtade mest om att han snart ska dö. Sedan var det dags att lämna mässhallarna för gott och göra stan med förfest, mellanfest och huvudfest tillsammans med en mix av exilstockholmare, inpyrda göteborgare och en och annan hemvändare från huvudstan. Bland annat fick jag höra att den utmobbade Lind & Co-monterbögen (det finns tydligen ett helt fotbollslag av Lind & Co-bögar på plats i Göteborg) hade fått sin revansch och gått hem med Gretas snyggaste bög.
Gossips erbjudande om shot + öl för 49 kronor visade sig vara rena sjävmordet för mina hjärnceller, så jag har inte så mycket att rapportera om större delen av kvällen. Svaga minnesbilder finns dock av en kvinna med cowboyhatt som framförde en liten dans med hjälp av en stol.
Bilden föreställer i alla fall Anders och Per, och visar hur bögsverige verkligen är en plats där man kan experimentera med personliga uttryck, släppa fram sina fjolliga sidor och verkligen vara en INDIVID - bögar ser ju aldrig ut som exakta kopior av varandra, eller hur?

Göteborg eller När klichéerna besannas

Ibland är det fint när klichéerna besannas. När man sitter på Uppåt framåt och kollar ut genom fönstret och ser något i en kaftan springa förbi. Jomenvisst är det Ebbot. Och jomenvisst sitter han på uteserveringen med en otroligt hög slits i kaftanen som blottar en otillbörligt stor yta av Ebbotlår. Man ska liksom inte behöva vara i Göteborg mer än 24 timmar innan man antingen ser Ebbot, Ingvar Oldsberg eller någon från The Plan. 
Gårdagskvällen var för övrigt en lätt splittrad historia. Eric Schüldt bevisade på nytt att han är typ den svenska medievärldens trevligaste kille, jag blev beskylld för att ha en Björn af Kleen-fixering och jag fick prata mycket med CRF och Margret. Och Clara Törnvall skojade med mig så att jag blev skiträdd. 

Bloggstinn i Göteborg

Är helt urlakad efter några hektiska dagar. Först BISARR tv4-fest på Cirkus. Jag trodde att jag hade tackat ja till något vanligt mingel med buffé och två hof som muta för att man skulle orka ta emot en folder från fyran. Det här var en sitta ner-middag för kunder och viktiga personer. På något sätt hade jag halkat in i det registret. Någonstans en bit in på hvudrätten funderade jag på om jag över huvud taget skulle kunna fortsätta som tv-recensent efter att ha blivit köpt på det här sättet. Då såg jag Aftonbladets Jan-Olov Andersson hinka i sig vitt vin - och kände att det finns större mutkolvar än jag. 
Mest rädd blev jag för två saker på festen. Dels när Jan Scherman var folklig och skulle mingla och kom och tog mig på axlarna och frågade om vi hade det bra. På just den här festen motsvarade det ju lite som om Gud skulle vandra bland vanligt folk. Sen var det mixen på underhållningen. På en tv-skärm snurrade det en trailer där det stord "Välkommen till vår värld", på scen stod Lisa Miskovsky, Lena PH & Orup, samt en del av Mamma Mia-casten. Kunde det bli mer folkligt, festligt, färglatt och moderat kulturpolitik 2006?
Igår var jag på Bokmässan, minglade på Natur och Kultur-fest (den mest bögtäta hittills under min mässkarriär), tog några öl med en riktig göteborgare innan jag avslutade på filmfestivalens fest som jag kraschade med benägen hjälp av Modernista-Stefan. 
En bit in på eftermiddagen idag ringde Eric Schüldt och rapporterade om dagens kulturnyttsändning. I 13.05-upplagan hade fredrik Wadström ett roligt/pinsamt felklipp i påan till min recension av Kajmanen. Han gjorde omtagning och svor till och med. Och hade glömt att klippa bort det, berättade Eric på telefon från den Göteborgska skärgården. Ikväll blir det Odd-middag och Odd-fest tillsammans med honom och lite annat folk på Uppåt Framåt. Strålande tider, härliga tider. Från en lite lätt bakis Rogge. 

Liverecension av Filmkrönika ep. 1

Säga vad man vill om Andrea Reuter, but she´s got balls!
Vi sågs efter visningen avv Kajmanen, och hon, jag  och Mattias Dahlström tog en lunch. När ingen av oss andra två hade nämnt filmkrönikan och vi nästan hade ätit klart så fick Andrea nog. "Att ni inte säger någonting, betyder det att ni tycker att första programmet var dåligt?" Konfrontativt och bra.
Mattias hade förstås den bästa undanflykten - han hade inte sett programmet, men undertecknad har det typ SÄMSTA pokerfejset i hela världen. Så då är det bara att slänga ut det man tycker. Ävenom man riskerar att framstå som helt Croneman-bitter.
Nej, jag tycker inte att det blev så bra. Jag förstår inte riktigt konceptet (är det ett ojämlikt samtal mellan två kritiker där den ena bara ställer frågorna och den andra svarar, eller är det en programledare och en kritiker som samtalar - där programledaren ändå är kritiker och tycker till nästan mer än kritikern?). I vilket fall, så var det ju mestadels en sorts revival av det gamla Sara/Fredrik-konceptet, fast kompletterat med en inbjuden gäst som är med lite för lite.
Sen var det något med tilltalet. Om jag skulle översätta programmet till radiotermer så är det varken Frank eller Vågen - det vill säga, det intellektuella i nya Filmkrönikan blev mest fernissa, analyserna var inte tillräckligt djupa, smarta, drastiska eller roliga för att det skulle hålla hela vägen. Att dra in Tati när man pratar om Nacho LIbre känns mest konstlat.
Sa jag. Ibland skulle jag vilja vara mer smooth. Ibland tänker jag att det är lika bra att vara ärlig. Då kan folk i alla fall lita på en. Och jag tror att Andrea är tuff nog för att kunna ta kritik. Jag vet inte om jag skulle vara det. Jag är ju så skör och vek.
I vilket fall är ett första program alltid ett första program. Det kommer nog att hända massor med programmet. Hoppas jag.

Cruising på Cinemateket. Filmen alltså.

Är det en batong du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

Jag hittade texten som jag skrev i
Brute. Missa nu inte filmen. Visas på Cinemateket i Stockholm den 4 oktober.

Videoutgåvan av Cruising börjar med en ängslig disclaimer: "Den här filmen är inte menad som en anklagelse mot den homosexuella världen. Den utspelas i ett litet segment av den världen, som inte är representativ för resten." Man var tvungen att ha den där texten eftersom homorörelsen tog emot filmen med demonstrationer och hot om bojkott. Cruisings problem var nog inte så mycket att den handlade om en mordisk läderbög, som efter avslutat kinkysex sticker kökskniven i ryggen på sin sexpartner med ett hest "you made me do this". Snarare var de amerikanska bögarna trötta på att ännu en gång vara en exotisk freakshowskrydda i en Hollywoodproduktion. I dagens Will & Grace-klimat är det däremot svårt att förstå vad som var så upprörande. Klubbscenen före aids, med promiskuösa och lössläppta bögar känns mest lite gulligt - till och med fistingscenen (vad jag vet den enda som förekommit i en amerikansk mainstreamfilm). Och Al Pacino i huvudrollen som straight undercoversnut i läderpuggsoutfit är inte bara apsexig, utan också lite komisk när han kämpar mot sin uppenbara attraktion till bögsex och fetischer. Cruising hade varit en helgjuten gayklassiker, om inte bögvärlden själv hade sett till att döda den. Idag finns den inte ens utgiven på dvd.

Backlund is on the blog

Min polare Anders har börjat blogga. Han är en av männen bakom svt:s nya program Böglobbyn, som ska gå i höst. Ni vet, programmet som ska ta vid där cp-magasinet tog slut. Årets handikapp är bögeriet, och den här gången ska Olle Palmlöf mobba bögen Sverker Åström istället för en cp-kille i rullstol.

Ring Täppas

Ojojoj. Dagens Ring P1 var bland det konstigaste jag har hört i radion. Täppas insinuerar att folk som ringt in på något sätt är skattesmitare. Och blir själv hotad med att sådana som Täppas kommer att bli av med jobbet nu när systemskiftet har inträffat. Ring P1 - tar fram det sämsta hos människan. : )

I en ding ding värld

I min gamla hemstad Landskrona har just nu Sverigedemokraterna 21% av rösterna.
För att citera en annan gammal Landskronit, Siw Malmkvist: "Ingenting går upp mot gamla skåne, i Landskrona där är det toppen tycker jag."
Not so much anymore.

Gaychock i Umeå

Nyss hemkommen från Umeå filmfestival, där jag pratade om tv-dramatik och var moderator för ett samtal mellan tre tv-regissörer. Stannade över natten mellan lördag och söndag, för att uppleva lite av festivalyran i staden. Fredric som jobbar med film där uppe förklarade kvällens festoption för mig. "Först så har vi Filmare möter filmare klockan åtta". "Ja, det låter ju trevligt", svarade jag. "Och sen på natten har vi filmfestivalens gayfest", fortsätter Fredric.
Allt fryser till is. Jag tittar på den långe norrlänningen och tänker: "IT´S A FUCKING CURSE!"  Homosexualiteten känns mer och mer som ett jobb, och varje homofri zon jag hittar som semester. Att slippa supa, ragga och hångla är min dröm. Men det blev till att dricka bärs i en sån där kliniskt tråkig Folkets Hus-lokal. Knattedisco all over again. Fast på något sätt blev det ändå lite tryck på dansgolvet.
För övrigt kan jag bara säga att Umeå filmfestival verkligen är Sveriges närmaste filmfestival. Allt ryms i Folkets Hus, och bor man - som jag - på Royal hotel så går man till festivalhuset på ungefär en halv minut. Lagom. Fler festivaler borde rymmas under ett tak. Helgens höjdpunkt var den lite märkliga mellanfesten på Film i västerbottens lokaler som var en sorts lägenhetsfest i kontorsmiljö.
Idag bäddar jag ner mig med Entourage.


Homoserie på Cinemateket

Jag har varit med och valt ut en del av filmerna i den pågående serien Fabulous! som går på Cinemateket, både i Stockholm och ute i landet. Men fick inte själv reda på när serien definitivt skulle dra igång och vilka filmer som kom med förrän programmet landade i brevlådan. Lite konstigt. Å andra sidan kommer mina favoriter i nästa månad. Det är helt förbjudet att missa följande filmer: superbittra The Boys in the Band, bisarra Cruising (lockbetet - med al pacino som undercoversnut i läderbögvärlden) och så aggrohivfilmen The Living End. Jag ska försöka rota fram en artikel som jag skrev för fagzinet Brute om bortglömda bögfilmer, så fort jag kommer hem. Jag sitter just nu ENSAM kvar i kulturkorridoren på radion, och det är så tragiskt att jag inte ens orkar tänka på det. Å andra sidan kom jag inte hit förrän vid lunchdags.
Imorgon bär det av till umeå och filmfestival, där jag ska prata om trender inom tv-dramatiken. Men först en trevlig middag på Roxy med några bögar.


Gnällskitar

Jag och min kompis Daniel pratade i somras om Dn på stan. Ni vet, det vanliga gnället om det vanliga förfallet. Och hur man längtar tillbaka till Viggos tid. "Att det ska vara så svårt", sa Daniel som numera bor i London, "att bara göra en fredagsbilaga som utstrålar att det är kul att gå ut och att man ska gå ut och ha kul". Sen tog vi fram numret av pastan som hade rubriken "Gnällspikar" och där coverstoryn handlade om att man lät folk klaga på det de tyckte var fel. Och så satt vi där, lite dystra, och jag längtade tillbaka till 80-talet.
Idag gör pastan det igen. Nu handlar det om "Kulturklagan" - om kulturverksamheter som kämpar mot grannars klagomål. Och jo, man skulle ju kunna tänka sig att redaktionen ändå bestämde sig för att man ville vara en nöjesbilaga - och tog strid mot stockholms stads bakåtsträvare. Men, tyvärr. inte när man har den här typen av ingress.
"Bor du granne med en krog, teater, konsertlokal eller annan högljudd verksamhet kanske du inte alltid uppskattar vad de håller på med. Då är det dags att klaga."
Vad är det dom vill??? Och detta är deras coverstory. Den som ska locka till läsning, den som vi ska få hem i brevlådorna redan på TORSDAGEN för att vi ska kunna planera vår helg.
En helt annan bild av Stockholm, och betydligt roligare, ger Johan Wirfält på
Rodeobloggen.


Sötrövdagen

Säga vad man vill om tyskarna, men göra tv kan de verkligen. Inte.
På mitt hotell kunde man få in tyska mtv, och en av deras temadagar hade den subtila rubriken Sweet Ass Day. Ja, det handlade alltså om booty, från morgon till kväll. Och bara kvinnliga sådana. Special om J-Lo, Beyonce och Fergie i Black Eyed Peas. Och så en topplista, där killar fick rösta och berätta varför de tyckte att just videon med Pussycat Dolls var den som var mest rumphärlig. I trl-studion hade man en Playboyutviksbrud som fick berätta om sitt yrke. Nu KRÄVER jag att svenska mtv genast snor idén och har en sötrövdag. All in good taste. Precis som tysk tv.


Schackmamman for president

Populärkulturjunkien har redan varit inne på det här, men jag måste bara också få skriva om det. Mitt (och många andras) favoritprogram på Öppna Kanalen har länge varit Mitt i Schack. Världshistoriens mest överproducerade schackprogram i tv, hysteriskt entusiastiskt presenterat av två systrar som bara ÄLSKAR allt som har med schack att göra. Pappa står för tekniken, och en gång på en mailinglista lyckades folk googla fram hela familjens story. Vad de hette, vad hunden hette, att föräldrarna var kristdemokrater, och så vidare. Nu har mamman i familjen beslutat sig för att gå hardcore när det gäller den politiska karriären. Inför valet har hon och resten av familjen producerat en intensiv hitech-valfilm, gjord med samma fingertoppskänsla som Mitt i Schack.



Semesterstängt

Nog för att jag ibland har långa uppehåll mellan inläggen, men nu tänker jag ta helt bloggfritt en vecka. Sol och sånt i Grekland. Vi hörs senare!

Farväl Falkenberg

Farväl Falkenberg
På Filmdagarna i Malmö fick jag så slutligen se den. Farväl Falkenberg, som omgetts av en mystisk hype ända sedan i våras. Och på Manillafesten insåg jag att det därför också börjats byggas upp en viss ovilja mot filmen. Att jesper fått så mycket media eftersom han känner "rätt" människor. Och det gamla vanliga skitsnacket.
Det är tydligt att de som pratar så inte har förstått vilket akut och krisartat läge svensk film befinner sig i. Varje litet tecken på ljusning dras genast upp av alla - bara att Maria Blom började spela in en ny film gav flera artiklar i kvällstidningar. Efter en film ses redan Blom som det nya vita hoppet, typ. Det behövs helt enkelt inte vassa armbågar för att få medialt utrymme när det gäller svensk film. I Jespers fall har folk sprungit benen av sig i förhoppningen att det här ska vara räddningen.
Jag är inte alls säker på att Farväl Falkenberg blir en kommersiell framgång, men jag drabbades (har otroligt svårt för att använda sådana ord, men nu gör jag det) av filmen. Jag skulle kunna fylla två A4-sidor med invändningar, men den känslomässiga reaktionen var så stark att det liksom inte spelar någon roll. Desto värre är att jag inte är riktigt säker på vad det var som var så bra. Hade jag bara en labil dag? Handlar det om att jag sett två av killarna i en tidigare dokumentär av Ganslandt, och kände någon sorts relation till dem. Eller var det metoden att låta amatörer spela sig själva som skapade en ärlighet och uppriktighet i tilltalet som gjorde att det var svårt för mig att värja mig.
Jag måste se om filmen och ta reda på vad som hände. Tills dess. Se filmen när ni får en chans. Gå med låga förhoppningar och låt er överraskas. Det här är en debutfilm i ordets mest positiva mening. Frihet, spretighet - lite osofistikerat. Med med en tanka, ett upsåt, en vilja från början till slut. Och det är det inte allt för ofta som man ser i svensk film.



hits