Barnarbete i SVT

Glada barnarbetare?

HD:s hemsida har fuckat upp fullständigt, så här är en variant av min tv-krönika i Dagbladet.

Sedan några år har en stor föräldravåg grasserat inom den svenska medievärlden. En hel generation journalister blev så fascinerade över att de fått barn att de inte längre kunde tänka på - eller producera journalistik om – något annat. Det skrevs böcker som ”Uppdrag: Mamma”, ”Uppdrag: Pappa” och ”Makalösa föräldrar” (den senare fokuserade på ensamstående föräldrar) för att bara nämna några. Och så – förstås – tidningen Mama, följd av Family Living, magasin som mer än något annat befäst föräldraskapet som en oundgänglig del av det svenska medelklasslivet. Inget hemma hos-reportage är längre komplett utan några barn som perfekta accessoarer.

På tv har ämnet ”föräldrar & barn” främst avhandlats i brutala Supernanny-program eller Utbildningsradioproduktioner, men med ”Söderlund & Bie” har de familje/ego-fixerade journalisterna även tagit över tv-marknaden. Programmet är döpt efter de två journalisterna/föräldrarna som själva står för programproduktionen – i varje tänkbar mening. Premiärprogrammet innehåller till exempel krystscener där ena halvan av paret, Ann Söderlund, rent konkret skapar programinnehåll – sin tredje son. Den lite inavlade mediestockholmskänslan förstärks också av att Söderlund flankeras av sin svägerska Källa Bie, som brukade vara programledare på ZTV. Nu har hon omskolat sig till barnmorska, och har en sorts fnissig expertroll i programmet.

Ann Söderlund har tidigare stått bakom tidningar som Solo och Silikon, och även den här produktionen är en förföriskt lättsmält produkt. I premiärprogrammet fick vi följa med hem till tre familjer som berättade om sina livsstilsval kring föräldrasitutationen. Det välbärgade paret i Stockholmsförorten Bromma, som la sina pengar på en stor tvättmaskin och barnflicka. Hippiemorsan i dreads som trodde på att kidsen fick ta ansvar för hemarbetet. Och så företagaren som drev sin 6-barnsfamilj som en liten firma – med personalmöte, scheman och ett tydligt ledarskap.

Klassperspektivet låg verkligen och darrade i luften, men Söderlund nöjde sig med att konstatera”vem har egentligen råd med städhjälp” innan hon fortsatte att fundera på hur hon skulle få plats med tre barn i sin innerstadstillvaro.

Mest undrade jag över vad som var pappans roll är i det hela. Han verkar i och för sig vara den som håller i kameran, och muttrar lite i bakgrunden. Men annars var i stort sett hela det första programmet vikt åt mamma Ann och hennes funderingar. Av någon anledning dök aldrig tanken ”låt din partner göra mer av jobbet” upp i skallen. Eller, den kanske ännu viktigare funderingen: ”gör jag mina barn till barnarbetare när de är med i den här serien?”
Och, kanske ännu läskigare. När kommer vågen av böcker där alla dessa medie-exponerade barn gör upp med sina föräldrars gränslösa karriärshunger?


Publicerad

Medan jag var borta har två rätt stora grejor jag skrivit kommit ut i handeln. I tidningen Fokus undersöker jag läget för svensk film - i en artikel med rubriken "Becksvart".
Sedan har jag och Stefan Ingvarsson skrivit om vår gamle älskling Gore Vidal i senaste numret av Bon.
Just nu sitter jag och lyssnar på morgondagens (tisdagens) Biblioteket, som handlar om rap och boken Can´t stop, won´t stop.
Det låter riktigt bra.
Jag tror att Mia Gerdin lyckas göra P1 av ämnet, utan att bli mossig.

Det slutade med Mayhem

mayhem

Det slutade förstås med mayhem. Sake-, öl-  och whiskeyrace med tokyosnubben Ron. Det slutade med en full hongkongproducent på mitt rum (kvinnlig) och med att jag missade flygbussen hem nästa morgon. Lyckligtvis kom jag med ett expresståg istället. Annars hade jag nog aldrig kommit hem.
Middagen på den japanska restaurangen Hokkaido avlutades med att vi alla förärades vars en goodybag.


Innehåll: 2 råa potatisar. Just kokt potatis var nämligen en av restaurangens exklusiva specialiteter. Irländskan undrade om hon, som irländare, kanske kunde få slippa att ta med potäterna. Med potatissvält och allt som hennes folk gått igenom, liksom.
Och när det gäller den bajsälskande svenske kocken, så har jag nu kollat historien lite mer. Det Jeff från Belgien hade sett var svensken som naken sprang efter en gödselspridare. En sorts bajsdusch helt enkelt. Men allt eftersom resan gick började jag betvivla en del av det som Jeff berättade. Jag menar, killen hävdade också att han sett ett ufo en gång, på väldigt nära håll. Och alla japanska tjejer på karaoken var, enligt honom, karaokeprostituerade. God knows.
Hemma igen efter 17 timmars resande har jag nu tillbringat drygt ett dygn i sängen. Sover, sover, sover, sover. Och läser lite Sara Lidman.
Det är gött att vara hemma ändå.

Ju mer vi är tillsammans

Shiny Happy People

Det är som det brukar vara. Man känner sig aldrig mer svensk eller europeisk som när man är någon annanstans. Men när det kommer till filmstudenter är det nästan löjligt. Den danska filmen jag har sett här på seminarierna i Toky, som förresten handlade om incest, var så väldigt skandinavisk, med ekon av Lilja 4-ever. Den italienska vääääääääldigt italiensk med stela prostituerade som stod som skyltdockor medan ett forcerat skådespeleri fyllde duken. Den polska handlade om en ung kille som onanerade med huvudet inne i sin systers underkläder - det räckte med tre sekunder på hans ansikte i total tystnad för att få den där östeuropeiska känslan. Och den belgiska utspelades förstås på en psykavdelning. Allting asiatiskt var betydligt mindre strukturerat. Men mestadels för att ingen av de som var med på seminariet var från filmskolor. Istället var det egna, ostrukturerade projekt - mat verkade över huvud taget vara ett populärt ämne. Nu ska jag stressa vidare till programmets sista punkt. Ohmigod.

Takeshi i våra hjärtan

Idag passerade Takeshi Kitano förbi oss när vi stod i rökrutan utan för den japanska filmskolan. Han är professor där. En av de få professorer som åker till jobbet i en vit Rolls Royce och har tre livvakter. En livsstil som inte har så mycket att göra med hans filmer som det komediprogram han är värd för i japansk tv. En av hans lektioner gick ut på att ta med alla sina elever på en fransk restaurang för att lära dem hur man uppför sig ute i världen. Sen drack han en massa och försvann iväg med en ung japansk lovande skådespelare. Kvar satt eleverna. En lektion klokare.
Annars håller schemat här på att knäcka mig. Igår höll jag på att börja sova medan jag skrev ett mail hem till sverige. Jag började liksom drömma medan jag skrev och meningarna flippade iväg om helt andra saker än det jag skrev om. Scaly. Som man skulle säga här om man var med i en Sophia Coppola-film.
Nu snabbt iväg till frukost och sen expresståget till Yokohama.

Kock i bajs

Vilkens svensk stjärnkock åker med jämna mellanrum till en ensligt belägen gård i Norge för att bada i bajs? Belgaren i gruppen av filmstudenter hävdar på största allvar att han vet svaret på den story, efter att ha jobbat hos en alkoholiserad norsk bög som dessutom hade barn tillsammans med en kvinnlig norsk elitfotbollsspelare. Han hävdar också att prästen i den närmaste byn var pedofil, och att polisens bror var ertappad med att ha sex med en ko. Är han mytoman eller bara...en sån som hamnar i trubbel? Behöver jag lägga till att han älskar filmer som Brown Bunny och att vi redan har pratat ganska länge om Russ Meyer-filmer. In other news: satt med en halvdag på ett pitchningsevent här i Tokyo. Blev lite chockad över hur dåligt det var. Folk visste inte vad de skulle säga, och verkade inte ha förberett sig. Däremot var det ju lite roligt att regissörr som Pen-Ek Rataruorang från Thailand och Bruce LaBruce var här. Och att Takashi Miike ska filmatisera en mangaserie om bögkärlek. "Det ska bli en mycket vacker och romantisk film" berättade han i ett förinspelat meddelande på video. Fan tro´t. 
När vi skulle käka i Yoyogiparken satte vi oss vid några bänkar framför ett uppträdande. Det visade sig att det var ett gäng med downs syndrom som var utklädda till transvestiter och andra spöken. Den trevliga danskan blev så illa till mods att hon var tvungen att gå därifrån. Jag satt lite lugnt kvar. De sjöng lite falskt annars var det väl inte så farligt. 
Annars har jag skrivkramp. Sitter och skriver en stor artikel som skulle varit lämnad i fredags. Men har kört fast. Big time. Nu väntar jag på att den tålmodiga redaktören ska återkomma med kommentarer till mitt senaste utkast. 

Kulturkrocksextravaganza

Jag är i Tokyo på kulturutbyte. "better mutual understanding between Asia and Europe through greater intellectual, cultural and people-to-people exchange" som det står på påsen som jag fått från asef, asia-europe foundation. Vad det innebär i praktiken är att vi är ett gäng filmstudenter, lärare, några kritiker och några producenter som ska sitta i seminarier i en vecka här i Tokyo. Den geografiska spridningen sträcker sig från Kina till Ungern. Mest har jag hittills hängt med en polsk regissör och en dansk producent. Imorgon börjar allvaret. Själv ska jag försöka bli av med tidsomställningen. Kroppen är helt galen just nu, efter att få ha gått sömnlös så länge. Fingrarna darrar. Tyvärr måste jag jobba klart med saker som inte hanns med sista natten i Stockholm. Skrivna med darrande fingrar. 

Förlorad i översättningen

medan ni andra sitter och fluktar på den där Sophia Coppola-filmen på tv så drar jag till Tokyo på filmfestival. Rapporter följer om jag hittar lite lämpligt beläget internet. Kärlek!


VHS-bål

Jo, Elle är också med.

Jag har gjort en utrensning. Sett efter vad som verkligen gömde sig i min videohylla. Kastat bort filmerna som stått där i tre år och väntat på att jag skulle få tid att kolla på dem. Det är lustigt hur snabbt man glömmer. Hur kunde jag bara ha trott att jag någonsin skulle få ro att kkolla in straight to video-releaser och de mindre lyckade försöken av mer etablerade regissörer. Nu återstår bara ett problem. De senaste åren har ju alla tittkopior kommit på dvd-skivor . Gissa hur många dvd-skivor man kan få in på samma plats som en ynka vhs. Minskning av informationsstress = ingen.
Några få som överlevde slakten (mot bättre vetande):

Sonny, regisserad av Nicolas Cage.
Man vill ju bara kunna droppa något om Nics regidebut. Ja. Eller. Hans enda film som regissör faktiskt.

How high, regisserad av Jesse Dylan.
Rökarkomedi av Bob Dylans son. Och så har Anna Björkman rekommenderat den.

South Kensington
En sorts svårartad bögfixering har fått mig att se på i stort sett alla Rupert Everett-filmer. Ja, till och med ap-komedin Dunston checkar in. Den här får stå kvar. Jag kan säkert bitcha om den i förbifarten i någon krönika någonstans.



Bra filmläsning, för en gångs skull.

Det saknas någonting i samtalet om svensk film. Något utöver tyckandet i tv-soffor och recensionerna i dagstidningarna. Det känner jag tydligt när jag läser igenom antologin Solskenslandet, som handlar om svensk film på 2000-talet och som skrivits ihop av ett gäng akademiker som på olika sätt är kopplade till Lunds Universitet.

Här finns de, de texter som jag saknat efter att ha lidit mig igenom timmar av svensk film. Här försöker man ge en helhetsbild av det som händer. Mönster, tendenser, skiftningar i den svenska filmvärlden. Analyser som kanske aldrig har varit mer angelägna än just nu, när den svenska filmen är inne i en kreativ kris, och till och med den annars så tåliga publiken verkar ha bestämt sig för att de inte orkar gå och se en enda svensk film till.

En ledtråd till vad som hänt finns i Olof Hedlings kapitel "sveriges mest kända korvkiosk" som handlar om regionaliseringen av den svenska filmen. Och beskriver hur svensk filmkonst idag mest sköts som ett enda stort ams-projekt. Med syftet att vitalisera näringslivet (inte kulturlivet) i olika svenska regioner - som film i väst i Trollhättan till exempel. Medan man i Skåne satsar pengar på film med förhoppningen om att en handfull Wallanderfilmer ska locka tyska turister till Ystad.

I ett annat kapitel i boken gör Michael Tapper en närläsning av regissören Anders Nilssons tre filmer om göteborgspolisen Johan Falk. Den som inleddes med Nolltolerans och avslutades med Tredje vågen. Och Tapper reder systematiskt ut begreppen och spårar den konservativa ideologi som genomsyrar filmerna - med vad som delvis verkar vara direkta lån från Ny Demokratis partiprogram.

Två riktigt bra exempel, ur en antologi som sjävklart spretar en del. Men som tillför den där extra dimensionen. Den som annars inte riktigt får plats när vi diskuterar svensk film i Sverige.


Freakshowen har börjat

Bisarra Bonden Börje
Äntligen! En riktig förnedringssåpa på Fyran. Bönder på grönbete! Naturbarn som vågar vara politiskt inkorrekta och antingen prata om tjejers bröst, eller välja bort potentiella fruar för att de har barn. Fyrans satsning på "Bonde söker fru" är hösten tv-måste för min del.
Mest för att jag väntar på chocken som kvinnsen kommer att få. Hittills har den svenska landsbygden skildrats med porrig reklamfilmsestetik i programmet. Jag undrar vad som kommer att hända när de uppvaktande brudarna förstår saker som hur många flugor en grisuppfödning drar till sig. Eller hur grisdoften liksom sätter sig ens skinn. Eller den exakta odören av ett par strumpor som tillbringat en hel dag i ett par stövlar. Svenskarna är fortfarande ett folk som längtar tillbaka ut på landet. Som fortfarande inte hunnit rota sig i storstadslivet. Jag hoppas att "Bonde söker fru" kan råda bot på det. Hittills har det varit en rätt så omskakande tittning. Du vet, den eviga frågan. Retard eller bonde. Som Börjes problem med att prata ur skägget. Eller Marcus härliga polare med blonderad tuppkam.
Fast det är klart.
Per Martin verkar ju vara himla mysig.

Jespers glittriga förflutna

Alcazar
Som de flesta säkert vet så har det inte alltid varit seriösa uppväxtskildringar som gällt för "Farväl Falkenberg"-regissören Jesper Ganslandt. På
den här sidan kan man se en del utav ungdomssynderna. Klicka på Crying at the Discotheque, Sexual Guarantee och Don´t you want me. Inte riktigt sidor man skulle vänta sig av svensk films just nu enda hopp.


Kulturtantkollen - Solanas och Markisinnan de Merteuil

Farlig begär, typ
Den senaste veckan har jag odlat mina kulturtantsidor. Fyllt kvällarna med teater, film och gamla stjärnor. På 
"Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika" var det fullsatt, tätt med elitfeminister och flator. Eller som en p1-kollega sa. "Det här är precis som på Jösses Flickor, bara tjejer och deras pojkvänner i publiken". Exakt hur man vet när det är när pojkvännen är det passiva bihanget på teaterföreställningar kunde hon inte förklara. Vid närmare eftertanke är det väl dessutom alltid fallet på svenska teatrar.
Valerie Solanas-pjäsen var till en början märkligt otajt i övergångarna mellan musik, spel och ljussättningar. Där det skulle vara abrupt och tvärt blev det mest fult och klumpigt. Men under andra akten växer uppsättningen. Ingela Olsson får ännu mera spelrum och handlingen fördjupades. Och den där sista monologen av Anita Wall må en del avfärda som ett billigt trick, men på den föreställningen jag var på var den magisk. Och jag som brukar gå förbannad från teaterföreställningar var riktigt nöjd på väg därifrån. 
"Farliga förbindelser" förstod jag att jag skulle gilla redan när jag läste recensionerna. Att man bestämt sig för att göra föreställningen som en öppen recension med halvfärdiga kostymer, ingen riktigt dekor och skådisar som avbryter spelet, till exempel för att förklara för publiken varför det är helt omöjligt att visa penisar på en teaterscen. Lekfullt, lystfyllt - och dessutom badmintonspel i bakgrunden. Otroligt skön och vital föreställning.
Vad är det som händer, håller jag på att bli en riktig kulturtant? En sån som ÄLSKAR teatern???!!! Eller har jag bara haft tur?

(den gamla stjärnan var förresten Anita Ekberg. Som dompterade publiken i en fullsatt salong på Filmhuset. Ett sant masspsykosproffs).

Självhat är självmedvetenhet på en finare skala.

Favoritpojkar

Idag är det dags. Cinemateket visar en av de bittraste bögklassiker jag någonsin sett. Och jag älskar den. Klockan 7 ikväll på Filmhuset, eller halv tre på Sture på söndag. Här är min text om filmen från Brute.

Manuset är rakbladsvasst. Replikerna dryper av etter. Skymfningar och förolämpningar viner genom rummet. "Show me a happy homosexual and I´ll show you a gay corpse" är bara ett av många odödliga citat från denna uppvisning i bögbitchighet. Eller, för att uttrycka det lite mindre högtravande, The Boys in the Band är den mest realistiska skildringen av den ondska som automatiskt uppstår när det finns mer än tre puggor i ett rum. Berättelsen om böggänget och en födelsedagsfest som spårar ur, är egentligen mest en unken fläkt från 60-talets homovärld -  tiden före Stonewall och den sexuella revolutionen. Under ytan verkar alla puggor hata sig själva och alla andra bögar. När festen går överstyr blir partyt till en uppvisning i självförakt som social stridsföring. Och sällskapsleken "ring den enda personen som du verkligen älskat i ditt liv" blir bevis för att en bögs liv oundvikligen är kantat av ensamhet och olycklig kärlek.

The Boys in the Band var förstås alldeles för mycket för homoaktivisterna på 90-talet, som smutskastade filmen och påstod att uppvisningen i självhat, bitterhet och internaliserad homofobi var föråldrad och förlegad. Sanningen är egentligen precis den motsatta. 00-talets puggor kan kanske lättare medicinera bort sina neuroser än vad deras systrar på 70-talet kunde, men utanförskapets effekter finns fortfarande kvar. Visst, idag går vi kanske inte i terapi för att bli botade från vår homosexualitet, som huvudpersonen i The Boys in the Band gör. Men istället drömmer vi om registrerat partnerskap, homoadoption och livslång monogami - allt för att förgäves försöka fly ifrån den biologiska blindtarm som är vårt genetiska öde.
 En session med pojkarna i bandet ger oss den livsnödvändiga kunskap som behövs för att acceptera pugglivet utan att överdosera på livslögner. Att bitterhet bara är ett annat ord för livserfarenhet, och att självhat är självmedvetenhet på en finare skala. 

hits