Lång väntan på inget särskilt

I väntan på Godard
New York Waiting är en enda uppvisning i schabloner. Lite som en målarbok för barn, där man fyller i de redan förtryckta bilderna med färg. Joachim Hedén lyckas med att inte smeta ut färgen utanför linjerna. Men färgpennorna är slitna. Det blir liksom blekt. Urvattnat.
Jag var inte så förtjust i New York Waiting. Hela recensionen kan man läsa här:

Från Bonnier till hårdrockstrash

Bjorn again

Bonnierfesten på Manilla var en betydligt trevligare tillställning än vad det hade pratats om i förväg. Kanske för att en hel del av det yngre (well, medelålders om man ska vara noga) mediegardet var inbjudna den här gången. Och så hade jag ju den perfekta dejten för kvällen, i min radiokollega Anneli Dufva. När Johan Wirfält kommenterade att Björn af Kleen och Björn Ranelid hade samma frisyr klickade det äntligen till i mitt huvud. Det var inte en amerikansk bögporrstjärna från 80-talet som af Kleen påminde om. Det var ju herr Ranelid. Varför stanna vid frisyren, de kunde varit far och son. Likheterna är förbluffande. af Kleen fick min namnlapp (alla gästerna på festen var taggade med för och efternamn) när vi skulle gå, och jag fick hans. Han ville bara vara Roger Wilson i fem minuter, jag tillbringade resten av kvällen med att vara Björn. Inte för att någon brydde sig dit jag gick. På Anchor var det farväl öl för slick-daniel. Och rock-karaoke. Andreas Bergman gjorde en helt fabby insats. Sen for vi till Riche och diskuterade asexualitet. Saker jag inte ska göra om: Ge mig in i diskussioner om Irakkriget med Torbjörn Elensky. Att sedan försöka kompensera min brist på kunskap i ämnet med att kalla honom högerspöke var inte heller helt lyckat.

Hasses nya stil

Är hemma hos mina föräldrar, på bondgården på skånska slätten. Då tittar man på tv somk folket gör. Typ Folktoppen. Och jag måste säga att jag är mållös. Av två skäl. Dels för att norske melodifestivalsnubben Jan Teigen numera ser ut exakt som gollum i en blond peruk. Men framför allt över Hans Rosenfeldts nya stil. Nerbantad, blonderad och kontaktlinsutrustad - och så med uppknäppt skjorta och ett halssmycke i ett tajt band runt halsen. Det blonderade håret lite vårdslöst tillrufsat. Och jag är bara...mållös. Snälla Hans, bara för att man gått ner 500 kilo i vikt så blir man inte automatiskt en sexsymbol. Efter en kväll med Hasses bedjande ögon i rutan är jag redo att uppsöka de asexuellas förening på QX.se. Hälsningar Mållös i Eskatorp.

Sex, knark och elefanter - den nya nordiska animationsvågen

Samemaffian i

sfd I Haugesund fick jag chansen att se om två av årets nordiska Cannesfilmer. Årets bästa film i Norge (enligt Amandajuryn) var den animerade "Free Jimmy" - en animerad film om en nerknarkad elefant som blir en bricka i spelet i en stor maffiauppgörelse. I de norska fjällen jagas han av djurrättsaktivister, den samiska maffian, några norska pundare och frustrerade älgjägare. Filmen är fylld av drog- och splatterskämt, samtidigt som rösterna tillhör skådisar som Woody Harrelson och Samantha Morton. En sorts bad taste-animering som Hollywood aldrig någonsin kommer i närheten av. 

Den danska filmen "Princess" flyttar också fram gränserna för vad man kan använda den animerade filmen till. Här är det fråga om en ren hämndhistoria, en man som är fast beslutad på att ge igen på de män och den industri som fick hans syster att gå ner sig i porrträsket. Och han tvekar inte att ta till brutalt övervåld för att få ut sin hämnd. Inte ens att låta systerns lilla dotter slå sönder en porrmagnat med ett basebollträ (har jag för mig att det var - men det kan ha varit något hårdare). Där "Free Jimmy" håller sig till dålig smak som sitt försäljningsargument, så är Princess en betydligt mer konstnärligt högstående film, fylld av ilska och aggresivitet. Det finns en tydlig nordisk animationstrend här, hemma i Sverige sitter Tarik Saleh och förbereder sin animerade långfilm, som ligger i närheten av de här två - som förresten bägge visades i Cannes. Det återstår också att se om det finns tillräckligt med ekonomi för att se om det blir en fortsättning på det här. "Free Jimmy" kommer i alla fall till Sverige efter jul, medan det är oklart om "Princess" kommer någonstans, tydligen floppade den på danska biografer. Inte helt överraskande. Det här är ingen story som våra porrliberala grannar i väster vill se, tror jag.

Haugesund, nu kommer jag

Nu gör jag som Emma Gray och drar på filmfestival i Haugesund. Rapporter kommer i helgen!

Fridell - återkomsten

Säg att du älskar mig
Var och såg "Säg att du älskar mig" på förhandsvisning igår tillsammans med en biosalong full av kids som var på ungdomskulturfestival. "Säga att du älskar mig" är en film som rör sig i ungefär samma landskap som "Hip hip hora" och "Fjorton suger". Huvudpersonerna är i alla filmerna tjejer som antingen utsätts för övergrepp, eller är för sexuellt frispråkiga och aktiva - och som därför döms och bestraffas av kidsen omkring dem.
Men där "Hip hip hora" var väldigt medelklass och ganska snäll så är Fridells film brutal, våldsam och obehaglig. Där "Fjorton suger" var nästan dokumentär i sin spelstil, fläskar Fridell på med storartade känsloutbrott.
Det är lite märkligt. Fridell har gjort så många filmer, men verkar helt ointresserad av finliret. Det exakta skådespeleriet. Men även rent tekniska detaljer, ljudmixen var bitvis helt bisarr med mobiltelefonsignaler som lät som Tarzanvrål som låg högt över alla andra ljud i filmen.
Och jag tycker att han ibland lämnar sina amatörskådespelare i sticket, när de helt enkelt får göra spelmässigt alldeles för svåra scener utan hjälp av klipp eller bildutsnitt.  Det verkar bara vara patos som driver killen.
Sen fick förstås filmen helt nya dimensioner när man såg den ihop med riktiga kids. Ett killgäng i salongen satt och pratade genom hela filmen, och när jag såg dem utanför salongen var de som hämtade från filmen. Eller. De var ännu hårdare, ännu mer stressade och aggressiva än snubbarna i filmen. 
Det var liksom en dubbel förortsmacka där på Park igår. Dels Fridell, som just nu verkar helt ensam om att söka upp något utanför vit medeklasskultur i filmsverige. Dels publiken som någonstans bevisade varför han behövs.

Miami Vice - återkomsten

Beefed-Up Vices
"Ska man se något intressant i Miami Vice är det ändå Michael Manns försök att vidareutveckla den Mannska estetiken. Här går han loss ännu mer än vanligt på nattscener, dova reflektioner i svart billack, svettfläckar på undertröjor, skrynkliga skjortor och ljudet av metall som dras isär och genomborras av pistolkulor. En sorts orgie i maskulint formspråk. Något för riktiga män."
Ett litet utdrag ur min recension av Miami Vice i Kulturnytt. Som man kan lyssna på 
här.


Fredrikspotting

Hamnade precis bakom Fredrik Reinfeldt och hans entourage när han var på väg ner från ekostudion i förmiddags. Jag noterade följande:
1. Jo, han är faktiskt smal. En riktig sticka (han måste ha oturen att ha ett av de där utseendena som göra tt man alltid ser tjockare ut på bild än han är i verkligheten. jag är också helt övertygad om att jag har ett sånt utseende).
2. Hans säkerhetsvakter var väldigt nervösa, den ene tittade ohyggligt misstänksamt på mig när jag traskade på sidanom honom för att köpa en leverpastejsmacka i hangaren. Thomas Bodströms på Pride var mycket mer avslappnade.
3. Säkerhetsvakternas kavajer satt hemskt dåligt. Dålig passform, sliten, trist blå färg och axelvaddar som satt hemskt dåligt. igen, när det gällde mode så var jag faktiskt betydligt mer imponerad av Bodströms "dressed for the ocation"-stil. Jag tycker att Reinfeldts säkvakter skulle ha klätt ner sig till svensk journaliststandard när de kommer till Radiohuset.

Mot södern

Charlotte Rampling i "Mot södern"
Var på bio och såg "Mot södern" igår - Laurent Cantet om nordamerikanska kvinnor som reser till Haiti för att köpa sex. Givetvis har Cantet mycket gratis när han använder sig av Charlotte Rampling i huvudrollen, men det finns en vilja att klä av och blotta cynism, bitterhet, beroenden, klassmotsättningar och kolonialism - utan att bli förutsägbar eller uppblåst i retoriken.
"Mot södern" är ett klarsynt litet mästerverk. Sen kan man ju både opponera sig emot, eller fascineras av, att kvinnorna trots att de är sexköparna i det här sammanhanget, ändå är de som är svaga, beroende och behövade i relationerna.
Det finns två tidigare filmer att hyra av Cantet i Sverige. "Time Out" som kom 2001 och byggde på en sann historia - om en man som lurade både familj och vänner att han hade en framgångsrik jobbkarriär, när han egentligen var arbetslös. Men min favorit är  "Överflödiga människor" från 1999. En djupt gripande historia om arbetets roll i människors liv, och en konkretisering av klassamhället som fan gjorde ont i hjärtat. Har i och för sig för mig att den slutade lite för gulligt, men det gjorde inte så mycket. (
Här är förresten min recension från Nöjesguiden).
Ja, jag skulle nog vilja sej Cantet som en av de bästa politiska filmarna i världen just nu, lågmäld och smart när andra blir punchiga och skrikiga.


Amsterdam Tur och Retur

Sitter pa Shiphol och vantar pa planet. Jag och tant Hilton har haft en riktig turisthelg har, vilket bland annat innebar besok pa typ hundra bogbarer - pa en av dem blev de sa fortjusta over att vi var svenskar sa de spelade tre svenska schlagers i rad. De hade forvantat sig att vi skulle bli galna av lycka. Vi reagerade pa det enda sant svenska sattet. Stela och lite generade.
Over huvud taget ser den homosexuella musiksmaken exakt likadan ut som i Sverige. Schlagers, Eurovision och Shakira. Det var som att varje stalle var ett nytt Connection.
Okej, kanske inte The Cockring, med det var val undantaget som bekraftade regeln.
Det enda jag angrar ar att jag var lite for bakis idag for att roka med att ga pa tortyrmuseet. Kanske nasta gang? Broder Hilton visade sig forresten vara det PERFEKTA resesallskapet.
Nu pa vag hem med Barbara Ehrenreichs Kord och Mark Ravenhills manus till Snittet i handbagaget.
Det kommer att bli en bekymrad resa hem.



Ozonlover

Francois är ganska söt också
Hade så otroligt mycket att göra att jag bara hann med att se första halvan av Francois
Ozons Swimming Pool igår. Men vilken fröjd det var.
Jag gillar verkligen SVT:s sommartemaserier i filmväg. Först klassiska 70-talsrullar från USA sen en serie med en av de mest intressanta europeiska regissörerna just nu. Och en pugga dessutom.
Bäst av allt är att man lyckats få loss hela hans back-katalog. Att de svenska tittarna nu för första gången (förutom på festivaler) kan se hans tidiga filmer. Verk som är ganska mycket mer störiga och bad taste än det han gjort på senare år (förutom hystofjolliga "8 kvinnor").
Missa inte Fassbinderfilmatiseringen "Vattendroppar på brännande stenar" och "Älskande på flykt" (en modern Hans och Greta-historia där häxan är utbytt mot en skogsman som håller killen fången som sexslav. I kedjor). Jag tycker att de tidigare filmerna är roliga att se på, även om jag förstås kan se hur han blivit allt mer exakt, medveten och utstuderad i sin berättarstil. Och hur hans homoteman - fram till senaste filmen - blivit allt mer underordnade.
En av de filmer som inte visas i serien är "Kärlek tur och retur" som är lite av en skräckfilm för par-fundamentalister. En sorts anti-kärlekshistoria där filmen börjar med hur ett par skiljer sig och inleds med hur de träffas. När de två nykära går ut i havet i en superromantisk solnedgång kan man bara tänka på hur de två kommer att såra, bedra och sarga varandra.
Det är så jävla bra.
(Här kan du hitta all info om sändningstider och sånt)

Priden är slut. Nu återstår bara att skämmas

Bara några ord om slutet av Priden. Lördagkvällen i parken kan väl närmast beskrivas med den slitna klyschan "Alla var där". Det började med att jag träffade Annika Lantz och hennes man på vägen in i parken. Jag vet ju vad som drar mig dit, men är lite mer osäker på vad hetrofiler som hon attraheras så av. Hon tillbringade den mesta tiden backstage tror jag, så jag kunde inte avsluta Priden med att ta henne på brösten - vilket jag gjorde i fjol. Något jag bara minns eftersom det är dokumenterat i hennes kommande bok 9 1/2 månad. Sen fortsatte det med en enda stor kavalkad av bögar. En av skåningarna jag bitchade med på t-banan kvällen före. Ja, till och med GS2H-Johan från Göteborg var där.Det blev ett jäkla minglande helt enkelt. Kvällen avslutades med Slick som var lika svettigt och fantastiskt som vanligt. Söndagen höll jag en mer låg profil. Åt frukost på Lilla Essingen, jobbade lite (Jenny berättade om den bästa kommentaren under paraden "Det finns fan fler bögar än invånare i det här samhället") och sedan ägnade jag kvälen åt lite schysta polare. Inte ens Defekt pallade jag gå på. Priden är över. Enbart skammen återstår.

På resa genom pridelandet

Det känns lite som att skolka. Jag orkade bara inte att gå på paraden idag, utan la mig och sov lite i Svandammsparken här i Kransen istället. Kanske för att gårdagskvällen i sig var en hel djävla rundresa i nästan hela prajdlandet, och lite till. 
Det hela började med fest hos Anna-Maria Sörberg. En gång i tiden startade vi tidningen Zon tillsammans, sen dess har hon bland annat chefat för Kom ut, och rent allmänt blivit en av de stora profilerna i hbt-världen. Och på festen var också hela hbt-familjen representerad - allt ifrån Tiina Rosenberg till Andy Candy, rfsl-ordföranden stod i baren och hennes söta vithåriga mamma höll tal. Det var en grym fest där man faktiskt fick en känsla av exakt den rätt brokiga samling som hbt-världen är, och som Anna-Maria har lyckats förmedla också genom sitt arbete. En druga från parken kom förbi och dansade cancan, en gigantisk vulva sjöng en hyllningssång, jag drack några öl till. 
Men efter ett tag fick jag lite parnoja, alla bögar på festen var parvist uppdelade och jag kände mig lite rastlös. Hastade från festen efter midnatt för att snabbt möta upp med Johan Hilton och ta en snabb öl och bitcha lite. Vi ska till Amsterdam nästa helg, och jag försöker skrämma upp honom med att föreslå olika kinkyställen som vi kan gå på. Han skulle hem, så jag bestämde mig för att möta upp med mina finska vänner för ett dopp ner i Connectionhelvetet. Som vanligt var alla supergay och dansade till den supergaya musiken. Det är så avtändande. På innergården stod jag och pratade med en tysk med gigantiska läppar, som visade sig vara där med sin pojkvän. Vi diskuterade bland annat nazister i Sverige och alternativrörelsens position i Hamburg innan parförhållandet blev känt. Då var det redan stängningsdags, så jag muttrade någonting om töntiga tyskar med sverigefetischer (nästa anhalt på deras resa var Vimmerby). 
På sista tunnelbanan hem hamnade jag i en vagn tillsammans med fyra supertankade skånska bögar. Jag stod ett tag och funderade på vilken av mina minoritetsgrupper de skämde ut mest. Till sist frågade jag dem själva om vad de tyckte. De visade sig förstås vara från Kävlinge, smårasistiska och sjukt promiskuösa. Och visste var Härslöv låg. 
Jag tänkte. Det finns inget mer jag kan uppleva i en parad. Jag kan lika bra sova riktigt, riktigt länge imorgon och försöka piggna till lagom till kvällens svettfest på slick. 
Så går en dag i våra Prideliv och kommer aldrig åter. 

Allsång i arslet

Så var man med om den en gång till. Den där schlagerkvällen. Jag hade tänkt hänga lite med mina finska vänner och ta del av deras verfremdung och förvåning inför denna svenska orgie i dålig smak. När jag väl lyckades hitta dem på området stod de svettiga inne i folkmassan, fem meter från scenen och sjöng med i varenda låt. Inte bara Lapponia utan VARENDA låt.
Istället blev det Robert Fux som blev min räddning. Uppflugna på P2:s högtalare kommenterade vi sardoniskt det som hände i parken. Hur stämningen höjdes grad för grad så att alla stupfulla bögar och flator till sist inte visste var de skulle ta vägen. Fast Thomas Bodström såg nykter ut. Och hans två livvakter som var lite avslappnat sommar-straight acting-klädda var rätt sexiga. Jag fick i alla fall förklara Kinky Danielssons storhet för finnarna. "Hon är det närmaste Sverige har en rockstjärna" och "poor mans Judy Garland" fick dem i alla fall i rätt riktning i sina associationer.
När mina kollegor här på P1 hörde att kvällens stora succé var Lasse Berghagen skrattade de till och sa, "så publiken gillade honom på ett ironiskt sätt då?".
Svaret är förstås "Nej". För på Schlagerkvällen i Pridepark existerar inte längre begrepp som ironi eller camp. Allt är helt genuint och ur hjärtat och tårar i ögonen. Och däri ligger väl också evenemangets storhet. När de där bortglömda halvfigurerna från förr plötsligt får möta en vägg av kärlek. Eller när till och med en uthyllad gubbe som Lasse Berghagen gör en Diana Ross och gråter lite av publikens hyllningar. Det är också därför jag inte alls fungerar på den här typen av evenemang. Den där typen av musik kan bara konsumeras med stora tunnor av ironi som tillbehör.
Lasse hade i alla fall anpassat sin repertoar för tillfället. Jag menar
En kväll i juni känns helt rätt att köra på en festival för pervon. Antydningar om både pedofili och incest i en och samma låt. Snacka om pervobingo. I övrigt var det mesta som vanligt. Förutom att det var dansk afton. Frukostbullarna var lite torra, men annars fanns det inte så mycket att klaga på faktiskt. 

Prajden och schlagerbögarna

Det pågår en diskussion om tidningen Stockholm City och deras vinjett Schlagerbögarna på Mickes blogg. Själv har jag svårt att förstå vad dramat handlar om. Jag tycker att det är bra att killarna vinjetteras som Schlagerbögarna. Då behöver i alla fall inte jag känna mig träffad, eller ens delaktig i det de skriver. Om de säger "vi står nyduschade längst framme vid scenen" så kan jag känna mig trygg lite småsvettig längst bak i publiken. Om de älskar Shirley Clamp så slipper jag. Och så vidare.
Micke borde kanske snarare bli förbannad på Aftonbladet. De hade en hel riktigt humorlös "snabbkurs" där man bland annat kunde läsa att designbögen bor på Södermalm och att Idrottsflatorna ofta kommer från småstäder.
Någonstans måste man dra gränsen mellan assimilering och överkänslighet. I det massiva flöde av Pridebevakning som varje år utförs känns det inte som om Shlagerbög-gate är något att hetsa upp sig över. Däremot är Micke underhållande ur en retorisk synvinkel. Men han verkar ha missat att SVT döpte om den brittiska serien med skämt om indier från originalets "Goodness, gracious me" till "Curry-nam nam". Currygränsen har, så att säga, redan överskridits. Av public service till och med.  

hits