Arthur Russell på Stockholms Filmfestival



En bra idé för alla som vurmar om sin homohistoria och gamla bortglömda pugghjältar är att gå och se Wild Combination om Arthur Russell på
Stockholms Filmfestival (filmen har iofs redan kommit ut på dvd i storbritannien så kommer man inte iväg kan man ju alltid beställa den på amazon). Det är en okej första introduktion till mannen, buddhisten, celloisten och discostjärnan. Men också en del av återupptäckandet av storheten hos den försvunna aids-generationen.



Regissören Matt Wolf  intervjuas dessutom i fredagens Kino.
Och här kommer ett bonustrack med Arthur himself:


Griniga gamla gubbar på Slick - guilty pleasures med Roger och Helena




ALLA måste komma på Slick på ikväll och bevittna Roger Wilson och Helena Sandström begå DJ-DEBUT!

Eftersom vi hatar allt som är modernt kommer endast musik från förra seklet att spelas. Och INGEN TAKTMIXNING!

Upphångling av DJ's rekommenderas dock - om ni har tvättat er ordentligt.

Ses där! Kiss our arses!

Vilken jävla vecka

En sorts weekend update: På måndagen lyckades jag äntligen skicka iväg 15 000-teckenstexten som legat som ett konstant dåligt samvete i en månad (redaktören har fortfarande inte hört av sig, vilket jag inte ser som ett gott tecken - men mankan samtidigt inte ligga på och tjata efter en vecka när man själv var horribelt försenad till att börja med. Kloka människor säger dock att kulturtidskriftsbranschen går på en annan tideräkning än resten av medievärlden.) I onsdags fick jag kulturpanela i SVT i en sandwich mellan Åsa Linderborg och Maria Schottenius.
Samma kväll körde jag ett samtal med Dennis Lehane på Kulturhusets internationella författarscen. Det visade sig vara en ganska lustfylld upplevelse, där Lehane på slutet närmade sig stå upp-komik. Kanske är han dessutom den absolutl med straighta man jag någonsin pratat med. Och han höll sin image konsekvent även på middagen på operakällaren efter framträdandet. Istället för champagne före maten drack han en gin och tonic. Och sedan öl till maten istället för vin. Samtalet kommer nog att dyka upp i kunskapskanalen vad det lider, och jag bävar för exakt hur stora mina svettfläckar under armarna kommer att vara. Maxisinglar såg det ut som efteråt.
Efter det där var jag faktiskt helt urlakad. Jag är fortfarande helt urlakad. Att vi fick ihop ett Kino igår var nog mina producenters förtjänst. Just nu kan jag inte ens fokusera på en sitcom. Och då ligger ändå veckans stora prövning framför mig. Min dj-debut.

Veckans Kino

Ett gott-och-blandat-program med hånfulla manusdoktorer, galna genier och en kulturbroiler från Iran!



Ur innehållet:

Hollywoods främste manusguru heter Robert McKee och är ofta på dåligt humör. På hans föreläsningar får publiken inte bara lära sig hur man bygger en perfekt dramaturgi, de får också en redig utskällning med sig hem. Kinos reporter tog mod till sig och frågade oraklet McKee hur det kändes att bli en rollfigur i Spike Jonze film ”Adaptation” och varför berättarröst nästan alltid är ett dåligt manusgrepp. Och blev lite kränkt på kuppen.

Veckans klassiker handlar om en annan argsint man, den tyske skådespelaren och galenpannan Klaus Kinski som blev ökänd för sina raserianfall under inspelningarna. Men framför kameran är det snarare regel än undantag att kulturarbetare skildras som osympatiska. Varifrån kommer egentligen filmklichén om den svartklädde, känslomässigt avstängde elitisten? Kolla på lite mulligt extramaterial här!

Möt också två hyllade iranska regissörer –19-åriga Hana Makhmalbaf vars bioaktuella ”Buddha föll av skam” är en sorglig historia om ett flicköde i Afghanistan. Och Amir Naderi som flyttat till USA och gjort film om den mest amerikanska av städer, Las Vegas.

Lyssna på reprisen på söndag 16.03 i P1, eller ladda ner eller lyssna via nätet!


Nu behövde Johan visst lite uppmärksamhet igen

Så har man blivit slagträ i den så kallade kulturdebatten igen. Alltid lika balanserade Johan Lundberg vill slå ett slag för kulturkonservatismen och passar på att ge Aftonbladet Kultur en känga:

"De stora medieföretagens inriktning på paketering snarare än innehåll blir sällsynt tydlig i den utveckling som Aftonbladets kulturredaktion slagit in på.
Ut med ämneskompetens och in med ett antal pigga namn från radion som ser unga ut men saknar estetiska kompasser och därmed kulturpolitisk profilering.
Man saknar bara Annika Lantz, men får som tur är desto större doser av hennes P1-sidekick, Roger Wilson.
Resultatet är journalistik i stället för kritik.
Tyckande som positionerar i stället för penetrerar, som ger sken av att vara upproriskt men bara stryker medieetablissemanget medhårs."

Är han medveten om att han skriver för en kultursida som snart ska chefas av Annika Lantz vikarie?
Tydligen är dessutom radiomediet allt för modernt för en äkta kulturkonservatist. För att man har jobbat med kulturprogram där i mer än tio år är aldrig något värt i en sån som Johans värld. Vare sig det gäller mig eller mina andra radiokollegor som jobbar för Aftonbladet kultur. Eller är han bara dålig på att googla och ta reda på fakta? Kanske skulle det vara bra med lite journalistisk grundkompetens som bas även för Johan L:s tyckande?

hits