Och han kallar mig butter...

SMS-konversation onsdag morgon. efter Kulturpanelen i Gomorron Sverige. 

 08.12
D: Har du alltid pikétröja på dig i Morgonsoffan.

08.13
Jag: Nej, ibland har jag en busarong.

08.14
D: Erkänn. Du försöker signalera att du är gay med den där pikén.

08.15
Jag: Som om det var någon tvekan.

08.17
D: Du är ju heterohärmande. Och du säger inte varje gång hej jag är roger wilson och jag är pugga.

Kommentar:
Vad är det med stingsliga puggor på morgonarna.Och varför är D så pikéfobisk?


Åke Green gör comeback hos Aschberg

Kan det här bli annat än pannkaka?

Ur pressmeddelandet:

Brüno-Gustaf Hammarsten och Pastor Åke Green om gayfilm i kvällens Aschberg. Vi pratar om bögrullar vi minns.

De senaste åren har vi sett ett ökande antal skildringar av homosexuella i stora Hollywoodproduktioner. I kvällens Aschberg ska Gustaf Hammarsten, som har en bärande roll i storfilmen Brüno, samtala med pastor Åke Green om vad dessa filmer betyder för samhället.

Måndag (ikväll) 21:00 på Tv8

Harvey Milk High school

För någon vecka sedan blev jag uppringd av Debatt-redaktionen som ville att jag skulle vara arg för att homosexuella föräldrar satte sina barn i särskilda regnbågsdagis. Jag var inte arg alls på det, så jag slapp åka till Göteborg. I alla fall för den här gången. Detsamma gällde alla de andra mediebögpolarna som blev kontaktade av redaktionen - de flesta av dem inte särskilt sugna på barn, och därför inte så intresserade av att kritisera det faktum att det finns ett dagis med hbt-kompetens i Sverige.

Ungefär samma problematik, fast för lite äldre barn, tas upp i Utbildningsradions Skolfront ikväll. Mn gamla p3-kollega Katarina Andersson har varit på The Harvey Milk High School och snackat med två av eleverna. Ett konkret exempel på handfasta åtgärder för att skydda utsatta kids. Hoppas att Debatt inte får nys om skolan bara...Då skickar dom väl dit Janne J. för att stänga skiten.  


Dagens amazonbeställning: Raumpatroille Orion

På vägen hem från Hong-Kong kunde man se på sci fi-serien Raumpatroille Orion på Lufthansas onboard entertainment. Tror att det är den här serien som Martin Bergström obsessade kring redan för mer än tio år sen. Jag har alltid varit lite sen. Kan inte riktigt se mig mätt på det här dansklippet.

Den rätte för Rosing.

Skulle också kunna hetat Freak Magnet. Ellar bara Just Plain Sad.
En magvändare.
Tricket för att få Rosing att framstå som sane? Välj bara ut freakkillar. Och skicka hem den snälle killen.
Eller är det så här att vara hetero? Ska aldrig mer klaga över bögutbudet.

Summer Heights High startar ikväll!



Okej. Stor och viktig tv-händelse ikväll. Australiska "Summer Heights High" drar igång på Svensk tv.

Det här är den australiska motsvarigheten till "Little Britain" och "Catherine Tate Show". Chris Lilley spelar alla huvudrollerna i en fejkdokumentär i skolmiljö - överklassbruden Ja'mie, den väldigt homosexuelle dramaläraren Mr G  och bokstavsbarnet Jonah.

Tre extremt osympatiska figurer. Och otroooooligt roligt.

Kolla in på TV4 Komedi tisdagar kl. 22.30, med start idag! Här är några exempel: 



 

Och ett till..
 


Och ett om utbytesstudenten från privatskolan..


183 dagar. Gåtan.

Det här är nästan självklart det dummaste jag har sett. Mänskliga vrak som söker sig till en Big Brothersåpa (döpt efter en stockholms bögklubb - Hus1) helt utan kunskap om att det de gör kommer att få konsekvenser i livet utanför, hunsade kvällstidningsjournalister som säger saker som "vad tror du säljer flest tidningar? du och din pojkvän eller het lesbisk kyss". Allt gjort i en härligt preachy moralistisk ton, med mödrar som ligger på sin dödsbädd samtidigt som finalen går, eller en överklasslirare som försöker fly från drogskulder in i huset.
Att just den här genren är stendöd låtsas inte Svt eller Hans Rosenfeldt om. Att det numera handlar om att vara en käck popidol eller en glad melodifestivaltalang bryr man sig inte på. Man känner sig faktiskt sjukt samtida och mediekritisk istället. Suck.
Men det konstiga är att jag blir sådär helt sjukt popkulturnostalgisk. Börjar minnas härliga fester i huset. Den där killen som var så full att han kissade i sin väska och sen inte kom ihåg det efteråt. Eller Linda Rosings, Carolina Gynnings, Marie Picassos eller Kitty Jutbrings respektive karriärsstarter. Fast all sån där övervakning gör ju folk på ett mera frivilligt sätt idag. Och om tio år kanske Hans Rosenfeldt skrivit klart sin moraliskt uppjagade tv-serie om Blondinbella?

Spinoffsäsongen är på gång. I alla fall för The Hills

The Hills ynglar av sig, nu finns det nya trailers för både Whitney Ports äventyr i "The City", och för Brodys jakt på en ny bästis i "Bromance. Och det är ganska uppenbart vilken av de två jag tänker följa. Snubbiga svennar i gruppdynamik är typ den exakta definitionen av helvetet för mig. Eller är det så att de faktiskt har slängt in en pugga för chockeffekt? Och trots att Fug Girls redan är ganska....eh....skoningslösa i sina omdömen.

MTV Shows


The City - MTV Shows

Breaking News om Speidis kläder



Äntligen lite nöjesnyheter man faktiskt bryr sig om.
Heidi Montags karriär som modedesigner verkar bli kortlivad, och Diane von Furstenberg verkar inte särskilt kamerakåt under inspelningarna till nya tv-serien "The City". Jo, ja. Jag är "The Hills"-besatt och ägnar varje tisdag åt storstilade analyser av seriens betydelse för dagens populärkultur. Resten av tiden letar jag efter iscensatta paparazziblider på Spedi.

Ingenting går upp mot frigolit



Veckan som gick var ingen strålande inledning på den svenska tv-säsongen direkt. I alla fall inte om man ser till de nya svenskproducerade programmen som kanalerna själva försökt hypa och marknadsföra ett tag nu.
Att se premiären för "Vem kan slå Filip och Fredrik" var lite som att springa i gröt. Som att springa långdistans i gröt. Seegt, långsamt och trist. På något lutherskt sätt hade jag tänkte försöka se något av veckans andra program, men kunde inte övertyga mig själv om varför. Kanske berodde det på den förste utmanaren, en sån där muskelbiff som uppfyllde alla klichéer om vältränade kroppar och begränsad hjärnkapacitet, men framför allt var grenarna för tråkiga och tempot för lågt. "Vem är kändisen". "Straffsparkar". Det kändes lite som att vara på femkamp på scoutläger.
Det är mycket möjligt att det kanske brände till mot slutet, när det verkligen stod en halv miljon kronor på spel, men med ett sånt tråkigt förspel orkade jag fan inte med att hänga med mot klimax. Det är nästan så att man tror att det skulle varit roligare om Filip och Fredrik hade dammat av Oldsbergs gamla programformat "oss skojare emellan" istället. 

Femmans helgsatsning "Musikmaskinen" var skrikigt, jobbigt och heeeelt meningslöst. I det träsk av musikunderhållningar med halvkändisar som finns lyckas "Musikmaskinen" med att få till både ett ointressant tävlingsmoment och jävligt mycket falsksång.

Men jag är faktiskt trots allt en optimist. Jag hade till exempel vissa förhoppningar kring Schyfferts programidé "Big in Japan", där killarna från matprogrammet "Superklasse" skickas till Japan för att försöka bli kända.
Det programkonceptet höll tvyärr bara för en trailer. På presskonferensen som inledde premiärprogrammet ställer en av de samlade svenska nöjesreportrarna frågan "varför är det så viktigt att vara känd då?" till Schyffert och hans två wannabes. Och möts av tystnad. Och den där tystnaden ekade liksom i mina öron genom hela programmet. Medan killarna plockade kackerlackor från en japans blöja. medan de sprang ett välgörenhetslopp för afrika, medan de skrev autografer till några random japaner som tyckte att det var roligt att de blev filmade av ett kamerateam. Att låtsas vara kändiskåt faktiskt nästan lika pinsamt som att vara det.

Nej, det enda programmet som faktiskt höll vad det lovade var "Hål i väggen". Folk som försökte spela human tetris, och som blev nerfösta i en pool vatten av frigolitstycken. Och som tvingades ha på sig tajta silverdräkter medan de gjorde det. Ett enkelt men genialt koncept.  Och helgens bästa underhållning.


OS-motgift



Sommarens bästa sportjournalistik kommer från
Kina-TV.
Äntligen någon som sätter saker i sitt rätta sammanhang. Eller vad sägs som deras slogan "Bästa olympiaden sedan 1936"

Bra karl reder sig själv

Bra television
Dagens bästa programrubrik var Kanal 5-dokumentären "Hjälp, jag onanerar för mycket!" (ett brittisk inköp såklart) där vi fick följa två tvångsonanister under deras väg mot självinsikt. 
Programmet inleddes först med lite skrämmande fakta - som att den ene av dokumentärens två huvudpersoner hade fått näringsbrist av att lätta på trycket 15 gånger om dagen (jag som trodde att skavsår hindrade en långt innan man kom upp dussinet). Den andre killen i filmen blev retlig och otrevlig när han inte fått pilla sig på sig själv på ett tag - och hade därför alltid med sig sexleksaker för att kunna göra en nödutryckning på en offentlig toalett när han var ute på stan och shoppade. En sorts sexuell inkontinens, liksom. 

Begäret

Sedan inleddes de två lidande männens sökande efter friden och friheten. Den ene killen testade den konventionella lösningen och sökte hjälp hos en terapeut, den andre åkte till USA för att testa en kombination av mediciner och andligt sökande. Bland annat fick han träffa en, som det visade sig, homofobisk präst - som bland annat döpte den stackars onanisten i en pool för att han skulle kunna börja om sitt liv på en osjälvbefläckad ny kula. 
Som alla freakdokumentärer maskerar "Hjälp, jag onanerar för mycket!" uthängningen av de som filmas genom en välvillig och pedagogisk inställning till offren- man gör helt enkelt klart för tittarna att onanimissbruket har samma grund som andra missbruk. 
Men när man väl slagit fast att det är svag självkänsla som är problemet så går själva tillfrisknandet hos de medverkande supersnabbt. Det räcker med ett fåtal terapisessioner eller ett bastubad i ett tält för att de ska bli tillfreds med sig själv. Det viktiga för programmakarna är ju att nämna ord som onanera och runka så många gånger man kan på tv.

Insikten

Sleazeslutbetyg: Pluspoäng för ansiktsbilderna med bisarra grimaser, filmade av en av killarna när han tafsade på sig själv, men ett lite för ytligt skildrande  av det plågsamma tillfrisknandet för att exploateringen skulle kännas riktigt fullständig. 
Däremot kommer alla män som sett programmet att ha det lite mindre kul med sig själv framöver. Varje gång behoven börjar göra sig påminda kommer ju frågan att poppa upp: gör jag det här för att jag gillar eller hatar mig själv?

Överlägset bäst i genren "vi hänger ut freaks på tv, men låtsas att vi gör det för att vi bryr oss om dem" är ändå en annan brittisk dokumentär, den om Tourettes syndrom som visas då och då i repris på femman. 

The Line of Beauty

17331-129

Missa inte The Line of Beauty på Svt ikväll. En sorts modern version av klassikern Brideshead Revisited. Bägge är från början romaner som blivit framgångsrika tv-serier. Och bägge handlar om outsiders som får chansen att hänga, droga, ligga och leva med den brittiska överklassen. Även homotemat är gemensamt för de två - men i The Line of Beauty är homoerotiken ersatt med bögsex.

För The Line... utspelas på 80-talet, inte 40-talet. Och överklassen har iinte längre samma doft av elegans och adel kring sig. Istället frodas vulgariteten. Margaret Thatcher är husgudinnan och aids-epidemin exploderar.

Huvudpersonen i The Line of Beauty, Nick Guest får bo inneboende hos en förmögen klasskamrats familj. Och tar sig fram genom 80-talet med blandade känslor. Han fascineras och imponeras av överklassen. Men när älskare och vänner börjar gå bort i mystiska lunginflammationer blandas politik, pengar och klass samman i en dödlig cocktail.

The Line of Beauty är en genuint brittisk tv-serie. Berättad med en sorts distanserad kyla. Men stillsamt och långsamt kröp den under skinnet på mig.
Alla puggor måste framför allt se serien. Inte bara för att den handlar om ett aids-åttiotal som de flesta verkar vilja förtränga. Utan för att den också handlar om skillnaden mellan tolerans och respekt från heterovärlden. 
 


This life. Återkomsten.

Livet tio år senare

Årets viktigaste tv-händelse har antagligen redan inträffat. This Life +10. Återföreningen. Ett 80 minuter långt nyinspelat avsnitt där the roommates from hell träffas igen över en helg. Och visst har de blivit äldre, men inte klokare.
Köpte boxen med de två gamla säsongerna i somras, men har inte riktigt vågat titta på dem. Tänkt att jag inte orkar med att bli besviken. Tänkt att jag kanske vill ha minnesbilderna kvar. Av hur besatt jag var av serien när den gick på svt, och den totala paniken när jag lyckats missa ett avsnitt (lyckligtvis var det alltid någon annan i p3-korridoren som hade bandat. Eller någon kompis till någon i p3-korridoren. Eller en kompis till en kompis till....ja, ni förstår). Men nu är det nog dags. Det här jubileumsavsnittet satte mest av allt bara igång en abstinensattack.
Premissen: Well, Egg har blivit en succéförfattare med en bok som handlar om några nyutexaminerade jurister som delar boende (gissa var han fått inspirationen ifrån). Nu håller en dokumentärfilmare på att göra en film om honom, och kommer på den fantastiska idén att de alla borde träffas igen. Och att allt ska filmas.

Livet som det såg ut då

Jag har sett några sura kommentarer på nätet om +10-avsnittet. Men jag är nöjd. Tycker att stämningen fanns kvar. Visst kändes det att manusförfattaren Amy Jenkins hade försökt trycka in lite väl mycket i ett enda avsnitt. Men, samtidigt, det är ju en komprimerad epilog. 90 minuter kan aldrig mäta sig med innehållet i mer än trettio avsnitt. Och riktigt lustfyllt är det ju aldrig med pessimistiska kommentarer om människors (små) möjligheter att förändras. 
Slutet (ingen spoiler) kändes dock ganska rumphugget. Mest som en teaser inför en ny säsong, om jag ska vara ärlig. Och framför allt, som om man ganska enkelt skulle få ihop stoffet till en sån. 
Läs mer om reunionavsnittet
här.

 

TV4 komedi ger mig ingen tröst (sitcom-arkeologi)

Cybill suger

Efter tisdagens fiaskoartade kulturkonsumtion bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra på onsdagskvällen. Rumpan parkerad i soffan och enbart slö kanalzappning på agendan. Och visst kändes det som om den hyfsat nya kanalen TV4 komedi skulle vara det givna valet. En kanal som enbart ägnar sig åt sit-coms - kan det bli mer lugnande.
Kanaltablån består av en blandning av (mest) gammalt och (lite) (ganska) nytt.
Eller vad sägs om en serier som ´allå ´allå, Cosby, Alf, Räkna med bråk, Skål, Tredje klotet från solen, Arrested Development, South Park och Beavis & Butthead. Mestadels alltså den där typen av serier som oftast sänds, och som man uppskattar mest, när man råkar på dem mitt i natten eller tidig eftermiddag. Det är alltså upplagt för lite hederlig komediarkeologi helt enkelt. Jag hade däremot riktigt dålig tajming och kom rakt in i en serie som fick mig att känna mig smutsig efter 15 minuters tittande.
Cybill.
Jag minns serien från när den gick på svensk tv, men inte att det var så här dåligt. Även om påståendet att Cybill var tänkt som en sorts amerikansk remake på AbFab redan då kändes som ett övergrepp.
Det kan ju vara så att jag hamnat i ett ruttet avsnitt i en rutten säsong (Cybill börjar komma i klimakteriet och häller bland annat ner is i urringningen och byxorna - tydligen är Cybill Shephard själv engagerad i att kvinnor inte ska käka hormoner för att undvika vallningar. Det var alltså ett politiskt avsnitt.). Men hela upplevelsen av skådisar som kämpar med ett allt mer surrealistiskt manus, de burkade skratten - som snarare tillsatts som ett sorts rytmiskt experiment än orsakade av någon som helst poänger - fick mig att få minst lika mycket ångest som gårdagens kulturfrossa. 
Jakten går vidare.  

---
Tydligen anser Cybill själv att serien lades ner på grund av att den var för frispråkig kring kvinnlig sexualitet (hence the icecubes down the pants). Ja, ja. Vi har alla våra livslögner. Cybill (serien, inte skådisen) har definitivt inte åldrats med värdighet.

Bingo utan vinnare

Jag spelar hellre på stryktipset
Jag tittade lite på
"Bingo Royale". Jag blev skitförbannad. Jag skrev en tv-krönika till. Där jag dessutom lyckades få in "Böglobbyn" i det allmänna raseriet. Nu återstår det att se om Mona Seilitz kommer att göra en Sverker och hoppa av "Bingo Royale" i nästa vecka.

Freakshowen har börjat

Bisarra Bonden Börje
Äntligen! En riktig förnedringssåpa på Fyran. Bönder på grönbete! Naturbarn som vågar vara politiskt inkorrekta och antingen prata om tjejers bröst, eller välja bort potentiella fruar för att de har barn. Fyrans satsning på "Bonde söker fru" är hösten tv-måste för min del.
Mest för att jag väntar på chocken som kvinnsen kommer att få. Hittills har den svenska landsbygden skildrats med porrig reklamfilmsestetik i programmet. Jag undrar vad som kommer att hända när de uppvaktande brudarna förstår saker som hur många flugor en grisuppfödning drar till sig. Eller hur grisdoften liksom sätter sig ens skinn. Eller den exakta odören av ett par strumpor som tillbringat en hel dag i ett par stövlar. Svenskarna är fortfarande ett folk som längtar tillbaka ut på landet. Som fortfarande inte hunnit rota sig i storstadslivet. Jag hoppas att "Bonde söker fru" kan råda bot på det. Hittills har det varit en rätt så omskakande tittning. Du vet, den eviga frågan. Retard eller bonde. Som Börjes problem med att prata ur skägget. Eller Marcus härliga polare med blonderad tuppkam.
Fast det är klart.
Per Martin verkar ju vara himla mysig.

Svt:s Entouragesatsning

17331-89
Hej SVT.
Idag öppnade jag er inbjudan i mailen. Den som är till en EXKLUSIV förhandsvisning av Entourage på The White Room på fredag. Vetni. Jag tycker att det är jättefint att ni har kommit på att man ska marknadsföra sina program. Och jag kan se det konceptuella i att göra det som en sorts releasefest. Men vari ligger det exklusiva i fredagens övningar? Ska ni spela upp något extramaterial från dvd:n som finns att hyra på Buylando, och har funnits att hyra där långt innan ni fick plats i tablåerna för serien?
Eller har ni spelat in själva serien från Canal + där första säsongen redan har gått både en och två gånger? Jag är mycket spänd på vad ni ska hitta på för att få till den där exklusiva känslan.
Jättespänd.

Liverecension av Filmkrönika ep. 1

Säga vad man vill om Andrea Reuter, but she´s got balls!
Vi sågs efter visningen avv Kajmanen, och hon, jag  och Mattias Dahlström tog en lunch. När ingen av oss andra två hade nämnt filmkrönikan och vi nästan hade ätit klart så fick Andrea nog. "Att ni inte säger någonting, betyder det att ni tycker att första programmet var dåligt?" Konfrontativt och bra.
Mattias hade förstås den bästa undanflykten - han hade inte sett programmet, men undertecknad har det typ SÄMSTA pokerfejset i hela världen. Så då är det bara att slänga ut det man tycker. Ävenom man riskerar att framstå som helt Croneman-bitter.
Nej, jag tycker inte att det blev så bra. Jag förstår inte riktigt konceptet (är det ett ojämlikt samtal mellan två kritiker där den ena bara ställer frågorna och den andra svarar, eller är det en programledare och en kritiker som samtalar - där programledaren ändå är kritiker och tycker till nästan mer än kritikern?). I vilket fall, så var det ju mestadels en sorts revival av det gamla Sara/Fredrik-konceptet, fast kompletterat med en inbjuden gäst som är med lite för lite.
Sen var det något med tilltalet. Om jag skulle översätta programmet till radiotermer så är det varken Frank eller Vågen - det vill säga, det intellektuella i nya Filmkrönikan blev mest fernissa, analyserna var inte tillräckligt djupa, smarta, drastiska eller roliga för att det skulle hålla hela vägen. Att dra in Tati när man pratar om Nacho LIbre känns mest konstlat.
Sa jag. Ibland skulle jag vilja vara mer smooth. Ibland tänker jag att det är lika bra att vara ärlig. Då kan folk i alla fall lita på en. Och jag tror att Andrea är tuff nog för att kunna ta kritik. Jag vet inte om jag skulle vara det. Jag är ju så skör och vek.
I vilket fall är ett första program alltid ett första program. Det kommer nog att hända massor med programmet. Hoppas jag.

Sötrövdagen

Säga vad man vill om tyskarna, men göra tv kan de verkligen. Inte.
På mitt hotell kunde man få in tyska mtv, och en av deras temadagar hade den subtila rubriken Sweet Ass Day. Ja, det handlade alltså om booty, från morgon till kväll. Och bara kvinnliga sådana. Special om J-Lo, Beyonce och Fergie i Black Eyed Peas. Och så en topplista, där killar fick rösta och berätta varför de tyckte att just videon med Pussycat Dolls var den som var mest rumphärlig. I trl-studion hade man en Playboyutviksbrud som fick berätta om sitt yrke. Nu KRÄVER jag att svenska mtv genast snor idén och har en sötrövdag. All in good taste. Precis som tysk tv.


Tidigare inlägg
hits