Allt du inte ville veta om Superman Returns.

Det lyfter liksom

De senaste spektakelfilmerna jag har suttit igenom har varit sega historier. Poseidon och Pirates of the Caribbean är bägge filmer där specialeffektsbudgeten varit så stor att regissören verkar känna sig tvingad att draaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa ut på varenda actionscen i det oändliga för att motivera kostnaden. Den där fäktningsscenen inuti kvarnhjulet i Pirates till exempel. Arrrggh. Och detta i filmer som redan är så långa att även en tränad kritikerblåsa ibland får problem att hålla ut. När det  var pressvisning på Pirates... blev sittningen till och med längre än beräknat. Filmen gick av och en samlad kritikerkår fick sitta i en halvtimme och vänta på att se de sista 90 sekunderna. Som visade sig vara en teaser för del 3 i franchisingen.Eller, samlad och samlad. En av Sveriges Största Morgontidningar fick sådana problem att hinna lämna till pressläggningen att recensenten gick utan att se slutet på filmen.
I alla fall, Superman Returns tillhör inte de sega. Jag satt och var vagt underhållen genom hela filmen. Effekterna var supersnygga och bulan i Stålmannens byxor verkade inte vara digitalt manipulerad. Men Kristussymboliken var så jävla jobbig att jag fan inte står ut (komplett med Stålis liggande i korsställning i stratosfären).
Den nämns i förbifarten i både DN och SvD - men det är ju det här som är det centrala i hela filmen. Det det hela handlade om. Människans behov av en frälsare, en yttre kraft som ska ställa till rätta den röra som mänskligheten ställer til med.
Visst finns det agnostiker. I filmen är det en bitter Lois Lane belönats med ett Pulitzerpris för sin artikel "Why the world doesn´t need Superman". Jag hade hellre sett den filmatiserad än den här, på ett tematiskt plan, pinsamma sörjan. Och för Lois Lane räcker det med en förhoppning om ett nyp för att hon ska återvända till den rätta tron. 
Det stämmer förstås, det som min nye bekanta, den välutrustade teologistudenten (se där ett bevis på guds existens?), säger. Att den mesta science fiction bygger på religiösa teman. Men å andra sidan har de senaste superhjältefilmerna fokuserat på hjältarnas mörka sidor. Deras utanförskap, hur de är isolerade från omvärlden och deras egen kluvenhet inför sin fysiska superkrafter. Men Stålmannen på film....njaeee. Stålmannen är så blå och präktig och helt utan skuggsidor. Rättrådig. Ljuger aldrig. Och i den här filmen driver han till och med en egen personlig kampanj mot rökning.
Man kan tycka att jag kanske överanalyserar, när jag går igång på en fjantig superhjältefilm, men jag tror på allvar att det är just den här typen av masskultur som är viktig att ta på allvar. Hur man än väljer att tolka Superman Returns, religiöst eller världspolitiskt, så suger den ideologiskt. Världen har redan väntat för länge på en frälsare. 
Min recension för Kulturnytt, som inte handlade så mycket om det här, finns
här.

Emma finns på nätet

Emma Gray har börjat blogga. Äntligen! Typ.

Briljans!

Jag satt och googlade ordet pugga igår. Vi är några stycken som försökt lansera ordet som ett bättre ord för det där som andra kallar för bög. Ett vackert ord, och lätt att sätta samman med olika prefix. Muskelpugga. Kulturpugga. Läderpugga. Men den stora massan börjar flacka med blicken och bli osäkra när de konfonteras med p-ordet.
Jag googlade i alla fall det och upptäckte två saker.
1. Ordet betyder groda på skånska (fast en pugga på patricia är fortfarande en groda efter att man kysst honom)
2. Min goda vän och kollega Daniel Björk är ett geni. Läs bara den här fantastiska
krönikan.
Jag älskar Daniel och vill föda hans barn.

Alltid överambitiös

Åh, David är liksom den mest framgångsrika jag känner. Och givetvis är hans blogg den mest ambitiösa jag har kollat in på länge. Jag blir helt grön av avund.


Queerfestivalen - en sorts rapport

På något konstigt sätt hade jag hamnat där. På Queerfestivalen i Köpenhamn. Ett ljudverk som jag gjort skulle ställas ut.  Eller spelas upp. Eller i alla fall kunde folk lyssna på det i små hörlurar.
Men en del av den där nyvunna glädjen försvann i och för sig med dissen jag fick på telefon av Daniel. Kära Slick-Daniel som ju har ett förflutet som arrangör för Shamefestivalen. Sarkasmen dröp ur headsetet: "lycka till, det låter jättespännande med en Queerfestival". Plötsligt kände jag mig så sekelskifte. 
Väl på plats insåg jag att det snarare var sent 80-tal och att Köpenhamn hade förvandlats till Sölvesborg. Råhuset, som var festivalens centrum, var typ en exakt kopia av Ungdomens Hus i Sölvesborg. Bara mer siltet och smutsigare. Överallt stod det lappar om att "vi hjälps alla åt att städa här", stora ark med scheman över vem som skulle stå i baren och vem som skulle sköta mixerbordet var det första som mötte en när man kom in i huset. Att det var en konstutställning på andra våningen, skulle man däremot förstå själv verkade det som.
Det är lätt att känna sig svensk i Danmark, kanske framför allt när man har ett förflutet som föreningsfascist som jag har. Att stå och kolla på de förvirrade bararbetarna på den stora Dunst-festen gjorde ont i själen. Det tog 40 minuter att få en öl. Om man hade tur. Annars fick man inget alls.
Men så fanns det bra saker också. Som elektrofesten på fredagen. Mest tyckte jag om den lilla griskillen.
Som helhet var det en festival med mycket "vägen är målet", "den som har mest dreads vinner" och rätt så mycket av internt kompishäng - i alla fall på de evenemang jag var på. Å andra sidan är det bra med separatism. Ibland tror jag fan att det är hämmande för homorörelsen att allt ska få plats under Prideparaplyet. Någon gång någonstans måste det få finnas en underground.
Å andra sidan har danskarna det lite enkelt. Allt blir lite råare på deras språk. Att gå på fest i Den brune ködtby är ju alltid mer spännande än Det gamla slakteriområdet i brun tegel.

Cutting Crew-revival

De riktigt stora räkningarna från mitt Music Store-konto kommer förstås när jag har nostalgifrossa. Bäst gillar jag att göra coverkollen - att försöka hitta så många  versioner av samma gamla popdänga som möjligt. Nu senast var det Barry Manilows Could it be Magic. Först Barrys version, sen Donna Summers stöniga och sedan Take Thats helt könlösa och söndermixade. Nu har jag fått räkningen från när jag helt plötsligt bestämde mig för att jag hade cravings för Cutting Crews väldigt obehagliga (I just) Died in Your Arms Tonight (åh, vad jag saknar de där titlarna som delvis är inom parantes) som gällde.
Så patetisk och menigslös att den inte ens fungerar som en rolig guilty pleasure-historia. Därför blev jag förstås extra glad över att låten dyker upp i en söt låtstöld i låten Relax Take It Easy på
den här myspace-sidan. Jag menar, det är ju fullkomligt tydligt att Cutting Crew är det nya Pink Floyd när Mika tar över efter Scissor Sisters., eller nåt.


Sommarsvettningar

Sitter och svettas på ett konstigt sätt på Kulturnyttsredaktionen i Radiohuset i Stockholm. Det blir mycket jobb, väldigt lite blogg. Dagens höjdpunkt var en lunch med Kerstin M Lundberg på kulturredaktionen som gör program om litteratur här. Hon började berätta rövarhistorier från sin ungdom, om hur hon var med i något som hette Tonårsträffen där man läste från manus som producenterna hade skrivit om hur det var att vara tonåring. Hur det var att ha Arne Weise som producent, hur det gick när hon skulle intervjua Count Basie i direktsändning och andra höjdpunkter ur karriären. Shit, Kerstin M är min idol.
Har varit i Köpenhamn på Queerfestival i helgen, men får skriva om det i morgon. Nu ska jag hem och sova lite innan det är dags att gå upp igen, klockan fyra. Vi hörs då.
rog


Sommarmedier

Jag arbetade med Lisa Bergström hela våren på Lantz. Jag höll mitt vakande öga över henne, och såg till att hon inte råkade illa ut. Nu har vi varit ifrån varandra i en knapp månad - och genast börjar jag läsa om henne i kvällstidningarna. Sommarens, ja kanske årets bästa rubrik tycker i alla fall jag.

Det är så enkelt att vara dekadent

Plötsligt var jag omringad av nakna bringor. T-tröjor av och manstuttar överallt. Det var i lördags på Slick och tack vare Patriciagate var de där nakna, nybrända bröstkorgarna helt plötsligt en politisk handling. 
Allt är förstås tillståndsmyndighetens fel. Efter att deras inspektörer hade fått moraliskt spel av att se folk dansa utmanande och halvnakna på Pattan skickade de ett brev till Patricia med sina synpunkter.  Och sen drog det igång ett märkligt mediedrev om att gästerna på Patricia inte fick lov att dansa med bar överkropp (kollar man runt på nätet verkar det som om det där förbudet aldrig riktigt blev av, men jag vet inte, sist jag var på pattan stod jag och frös på däck och blev förkyld).
Mansbröstförbudet finns i alla fall i folks hjärnor, och folk fick liksom en sådär diabolisk blick när de bestämde sig för att vissa sin bröstkorg.
"Tänk att det blev sån enkelt", tänkte jag. Förr behövdes det knark, röka, självstympning eller offentlig urinering för att man skulle känna att man var gränsöverskridande. Nu var det bara att ta av sig tröjan. Precis som vilken muskelpugga på GAY som helst.
För övrigt vill jag bara tillägga att Slick var fantastiskt, kvällen en dröm, att det var som en klassåterträff - fast med människor man gillar, att stockholm skulle vara en sån död plats utan daniel och asynja och att jag fortfarande inte riktigt hämtat mig från lördagen.
tjoho.


hits