Publicerat

Igår kunde man se mig kommentera Cannes på tjugo sekunder i Kulturnyheterna, ikväll gör jag det i hela två minuter i Filmkrönikan special, och imorgon går mitt Zadie Smtihprogram i repris i P1. Bara så ni vet.


Cannes - en sorts summering

Årets vinnare? Babel borde vara den självklara vinnaren. Med sin kombination av världssamvete, milt formulerad politisk kritik, samt understatementskådespeleri av Brad Pitt och Cate Blanchett. Ja, fan. Filmen har till och med scener som utspelas i Japan - i hyela tävlingsserien lyckades bara en enda asiatisk film kvala in. Politik har ju annars varit det gällande temat här, mer eller mindre inkorporerat till filmkonst. Inte ens Guillermo Del Toro avviker från trenden. När han gör sin fantasiberättelse El Laberinto gör  älvor och fauner sällskap med spanska fascister.  

Eldkastare

Årets brinnande penis: Skruvade ungerska Taxidermia bjöd på visuell fest. Inte bara penisar som sprutar eld utan också bisarra matätningstävlingar mellan representanter från medlemmarna i Warzawapakten.  Spartakiaden i hetsätning, med pauser för nogsamt och detaljerat filmade spypauser.

Årets svenska koppling: Den enda svenska inblandningen i tävlingsserien var att tävlingsfilmen Cronica de una fuga bygger på en bok av
Claudio Tamburrini som idag bor i Sverige. Annars var det som sagt ett fattigt svenskt år i Cannes liksom så ofta förr. Personalen på svenska filminstitutet bar t-tröjor med texten Swedish film is here, lite ironiskt sådär. Kanske skulle den omformuleras lite. In Cannes Swedish film is Roy, till exempel.

Årets undran: De norska regissörerna som efter att vi avslutat intervjun försiktigt frågade "Vad är det som händer med Lukas Moodysson egentligen?" Vad skulle jag svara. "Jag tror han är uttråkad".

Årets gladaste: John Cameron Mitchell när han stod och bölade till applåderna efter Shortbus - som visade sig vara hela festivalens glädjeinjektion. Prideprogrammerare, ta genast hit filmen och John Cameron Mitchell också. Okej?

Årets jobbigaste i pressrummet: En hård fajt mellan italienarna "vi skriker högljutt till varandra över hela rummet, och gärna i grupper om 35" och japanerna "jag pratar i ichatprogrammet med min mamma utan att använda lurar".

Årets gladaste: Jag när jag inser att baren på den norska festen inte har stängt utan att bartendern bara har varit och hämtat ytterligare fyra lådor med vin.

Årets språkliga innovation: Min lägenhetspolare Mattias bloggade om anfallen av lyxkåthet som drabbar honom när han är i Cannes.

Årets dygnetruntjobbare: Orvar Säfström ringer Emma Grey kvart över elva på kvällen för att ge lite feedback på inslag.

Årets kraschade hype:
Folk gick i massor från Richard Kellys Southland Tales (allt talat för att Donnie Darko var ett onehitwonder) men stannade kvar för att bua ut Marie Antoinette

Cannes - tortyrens högborg

Rena tortyren

Det är lördag och hela festivalen håller på att packa ihop och dra härifrån. Har just intervjuat Johnnie To, som gjort Election 2. På mandarin. Men den här gången med en riktigt bra tolk, så det var i alla fall trevligt.

Jag försökte ställa underhållande frågor om tortyrscener, men Johnnie hakade inte riktigt på utan ville bara prata djupingsnack. Min fråga var ändå inte särskilt obefogad. För i film efter film har jag sett tortyrscen efter tortyrscen, ni vet såna där där de säger "nu berättar du allt du vet annars så drar vi av dig naglarna/ger dig elchocker/slår sönder handen/dödar din dotter/maler ner dig till köttfärs och matar hundarna med dig.

Det började redan med Ken Loach i den andra filmen jag såg på festivalen. Elaka britter drar ut naglarna på en av frihetskämparna om han inte berättar var hans polare finns.
Det fortsatte i Flandres, om än ganska snabbt avklarat. Ingen pratade varandras språk så det var inte så mycket förhör utan bara att skära av kuken på nån av de inblandade direkt. Eller skjuta dem. I Election 2 spärrar gangsters in varandra i burar tillsammans med ilskna hundar, styckar en av killarna levande, och mal sen ner honom till hundmat.
Misshandeln/förhöret i Babel är ganska simpelt i sammanhanget. Bara "jag prylar dig om du inte säger vad jag vill". Argentinska Crónica De Una Fuga är däremot en enda stor tortyrlångfilm, om juntans taktik att kidnappa och misshandla politiska fångar i jakten på bekännelser. Och så avslutades allt med Guillermo Del Toros El Laberinto Del Fauno. En mörk sagoberättelse där den onda fascisten på ett utdraget sätt visar alla sina tortyrredskap inför sitt offer innan han börjar "förhöret". Och ja, efter en vecka i Cannes är jag fullkomligt utbildad och vet exakt vad han kan göra med varje redskap.

Fransk byk

Till sist var det i alla fall lite politisk film som tvättade Frankrikes egen smutsiga byk. Indigénes handlar om de nordafrikaner som slogs mot nazisterna i franska armén, och som konsekvent behandlades sämre, inte flyttades uppåt i den militära hierarkin - och vars militärpension franska staten har vägrat att betala ut sedan kolonierna blev självständiga.
Nu har jag också hunnit med lite starspotting. Ethan Hawke stod och hängde i ett gathörn när jag gick förbi. Hugh Jackman var på  samma visning som jag och det bara blev så att jag hamnade i samma gångträngsel som honom (jag lovar, jag gned mig inte alls mot honom). Att höra honom prata australisk engelska var otroligt avtändande, dessutom. Och när jag var ute och sprang med Mattias igår (vi var bland annat på vad som sägs vara den första gayfesten någon gång i cannes - det var svårt att veta vem som var gay och vem som var amerikan där, så vi gick) upplyste han mig om att den raglande gamle gubben i vitt skägg som vi mött i parken var Nick Nolte. Jag som mest hade kollat på hans alldeles för långa och väldigt missklädsamma bussarong.
In other news, så tillbringades morgonen på skandinaviska terassen där jag gjorde ett tvåminutsframträdande i filmkrönikans specialprogram härifrån Cannes.
Och så måste jag kanske lämna det här wifirummet ganska snart eftersom den skitsöta killen som jobbar här och går runt med en stor tröja som det står coach på, nu har börjat hälsa. Var jag så obvious?



Sophia Go Home

Marie Antoinette blev precis utbuad här nere i Cannes. Inte massivt, men ganska. Det var en snygg musikvideo tyckte jag, men ingenting annat. Yta, yta, yta, yta.
Vad är det med folk?
Vart tar de mustiga filmerna vägen?

Frestelser

Här i Frankrike har de en egen sorts Cornetto med brylepudding i.
Det var så perverst att jag var tvungen att prova.
Sju gånger.
Hittills.

Dag 6

Var på Göteborgs filmfestivals fest igår, men jag gick hem tidigt. Idag ska jag sätta samman en massa program och intervjuer. Har redan hunnit prata med två norska regissörer, samt Emma Grey. Nu ska jag ner och kolla hur mycket Frostbiten säljer på den internationella marknaden.
Hela tiden får jag sitta och pussla med scheman för att se om jag kan se filmern jag missar för att jag gör intervjuer.
Såg i alla fall Babel imorgon bitti. Den var den bästa filmen hittills, även om man känner att regissören gör om samma film gång på gång. Först Amores Perros, sen 21 gram och nu Babel. Skillnaden är bara skalan på berättelserna. Den här gången handlar det om det globala samhället nätverk och trådar och fjärilseffekter. Men också om djupt mänskliga beteenden. Jag gillade allt utom Brad Pitts ditsminkade påsar under ögonen.

Samtal med hemlandet

- gkxxxxssss

- Ja, hej. Har jag kommit till datasupporten?

- Vill du komma till radiosporten?

- Nej, datasupporten. Jag vill komma till datasupporten. Jag sitter i Cannes och kan inte koppla upp till nätverket.

- Har du testat att prata med en tekniker i Kalmar?

- Nej, jag sitter i Cannes. Cannes i Frankrike!

- Och du vill komma till radiosporten?

- Nej, jag vill komma till DATASUPPORTEN. DATASUPPORTEN. (inser att mina problem beror på att jag tappat kontakten med nätverket i pressrummet)
Hejdå.



Cannes och Roger. Det är nog dag 5 nu.

Under lördagen slog den stora utmattningen till. Visst heter det fatigue på franska? Jag har för mig att en av damerna som står och tittar igenom min väska varje gång jag går in och ut i festivalpalatset sa det när hon glömde bort att kolla något fack i datorväskan. Det är nämligen alltid en kvinna som kollar väskan och en man som står med metalldetektorn.

Och inne i palatset står det kvinnor med korta prickiga kjolar och pekar åt vilket håll man kan hitta lediga platser.

Okej,  igår natt lyckades jag trixa mig in på en visning som jag inte alls borde ha kommit in på. John Cameron Mitchells Shortbus. John, som tidigare gjort transrockmusikalen Hedwig and the Angry Inch har nu bestämt sig för att bli en sexmessias. Filmen är gjord tillsammans med ett gäng okända skådisar och amatörer, och det knullas på riktigt. Höjdpunkter: 1. Redan i filmens första segment utför en av huvudpersonerna autofellatio och kommer i sin egen mun. Efteråt gråter han. 2. När någon sjunger amerikanska nationalsången i röven på någon annan (det kittlar bättre när man sjunger eller pratar medan man rimmar tydligen. Kan inte vänta på att få kolla om det stämmer).

Det är lite ojämnt amatörmässigt och lite väl gullenaivsött ibland, men det överensstämmer å andra sidan bra med den genre som filmen inordnar sig i, underground/indie/waters/tidig almodovar etc.Och så var det väldigt fint att se John Cameron själv bli så rörd att han började gråta när han mottog den välvilliga publikens jubel i natt. Eller. Den publik som fanns kvar. På min läktare fanns det inte så många kvar.

Efter drygt fyra timmars sömn var det dags att stressa upp för att kolla på Richard Kellys (Donnie Darko) nya film – Southland Tales. Det är festivalens första riktiga magplask. En sorts ironisk apokalypsfilm där (som bossen för Breidablick helt korrekt sa efter visningen) skurkarna ser ut som i en Mike Myers-film.

Killen har helt gått vilse i en stor budget, och ett försök att skapa en plott som ska vara så hypersmart att den slår knut på sig själv. Tacka vet jag filmer där folk sjunger i varandras rövar, i så fall.

Fick sitta med på en junket med Mitchell idag, men han var så sen att jag missade en intervju med en dansk regissör.

Just nu sitter jag och väntar på att min lägenhetsdelare Mattias ska komma till stan. Wifirummet på festivalen stänger klockan 11 så jag tar en öl (festivalens tredje så här långt) och käkar lite medan jag väntar. Mattias har förresten precis varit i Athen och bevakat schlagerfestivalen och flyger hit till Athen. Och nej, han är inte pugga – trots att han bevakat melodifestivalen.

Hmm. Det här ser långt ut, mer som en novell än ett blogginlägg. Och ändå har jag inte hunnit med att berätta om dagens pinsamma junket. Ja, ja. Det får väl bli imorgon.


Roger i Cannes: Dag 3

Idag gjorde jag det. Ett ordentligt schema över alla dagar som är kvar. Och insåg hur exakt hur stressad jag är. Inser nu varför jag inte gjort något schema.
I början av den här dagen så såg det ut som en rätt så lugn dag, Inte så mycket att göra, mest en massa praktiskt fix och trix med intervjuer. Det slutade med att när jag går och lägger mig så har jag sett fem filmer, bokat om två intervjuer, försökt fixa några nya, fixat hela veckans schema, tillbringat en hektiskt stund på skandinaviska terassen samt fixat en ny laddare till telefonen. Det ser inte så mycket ut, men tänk dig att stan förutom en massa stressade, hyperviktiga uppblåsta filmmänniskor också är fylld med mängder av turister (som går skitsakta genom stan) så kanse det låter lite jobbigare så. Imorgon är också en rysare med en massa intervjuer om tre olika filmer samt ett snack med Cissi Elwin, plus att jag åtminstone ska försöka se Southland Tales på morgonen. Och gissa om jag är spänd på den. Richard Kellys första film sedan Donnie Darko.

Jag har funderat en hel del på Almodovarfilmen, och måste nog erkänna för mig själv att jag inte gillar den. Och att jag inte riktigt har gillat hans senaste filmer heller. Jo, jag vet. Jag är farligt nära att hamna i kategorin "Britney Spears? Yeah, I like her early stuff", men det bara är så. Jag var ett hyperaktivt Almodovarfan när hans filmer började komma till Sverige, mycket för att de inte var lika något annat man sett tidigare. Idag börjar gubben gå tillbaka och göra självrefererande filmer, som i och för sig är mer mogna och reflekterande än tidigare, men som saknar det där riktigt hysteriska, riktigit kompromisslösa, riktigt egna.

Däremot tror jag att många kritiker kommer att hylla filmen som en av hans bästa - den här är nämligen helt safe att hylla. det finns inte ett perverst hårstrå på den här hunden. Ett bevis på hur mainstream han håller på att bli? Eller bara att gubben håller på att bli en gammal nucka?


London Fashion Report

London Fashion Report
En liten bonusbild från min resa till London för någon vecka sedan. Så: vem av oss ska ha stryk för sitt fashionsense? Jag antar at det jag, men jag skyller på att jag var på straight acting-humör. Eller något.
Fotot taget av Marcus.


Carmen är tillbaka

Carmen är tillbaka
Var tvungen att skriva om lite i förra inlägget, det är inte så bra att skriva när man precis har lämnat bion, liksom. Därför ska jag inte skriva, just nu, om vad jag tyckte om att se Carmen Maura och Penelop Cruz tillsammans i Almodovars nya Volver, eller vad jag tyckte om Fast Food Nation. Det skriver jag om lite senare, när jag hunnit smälta lite.
Mitt bagage kom i alla fall fram igår, så nu luktar jag nyponros när jag vandrar runt och försöker fixa radiointervjuer. Jag hade lovat mig själv att inte göra så mycket sånt, utan koncentrera mig på att se film och tänka på dem, men sen blir man ändå helt hagalen.
Nu ska jag dra till DDA och sen försöka få i mig något lite av mat idag. Och om jag har tur så hinner jag med en bonusfilm i eftermidag. En där penisar sprutar eld. Det känns som en bra komplettering till det andra jag sett de senaste dagarna.






Skarpt läge

Skarpt läge
Det blev en lång dag, efter att ha stått på väntalistan till ett tidigare flyg hann jag faktiskt till Cannes fem minuter innan ackrediteringsdesken stängde. Tyvärr hann inte mitt bagage med mig. Det skickades tydligen tillbaka till Stockholm, och jag går alltså fortfarande runt i min numera ganska illaluktande reseoutfit. På flygplatsen trodde de att jag kanske skulle få min väska i eftermiddag. Det hoppas både jag och eko-reportern som jag delar lägenhet med.
Annars blev det faktiskt en rivstart, hann se kinesiska Summer Palace tillsammas med alltid lika supertrevliga Emma Gray (finally a friendly face), innan jag stupade i säng vid halv ett. 
(I korthet: En dorm-film på kinesiska. Med montagesjok från studier, korridorsrumsfester och idrottsevenemang. Blandat med asiatisk/poetiska standardgrepp - om än väldigt vackra - med en huvudrollskaraktär som är destruktiv och lite galen och som ligger och vrider sig av själsliga plågor i en tom swimmingpool precis där bassängbotten viker av och blir djup. Otroligt vacker och välspelad under första halvan - sen ändrar den karaktär och blir en film om ett kollektiv av personer.
Morgonen blev ytterligare en rivstart, Ken Loachs nya film som handlar om 20-talets fajter mellan irländska republikaner och onda, onda engelsmän. Väldigt bra, förutom de stunder då storyn helt stannar up för lååååååååååååååååååååååånga  politiska diskussioner.
(så här är det: jag är förstås en sucker för Loachs vänsterromantiska filmer. Så jag satt förstås och bölade under alla de känslomässiga scenerna om blodsband, tortyr, förräderi och så vidare. Då har jag överseende med lite styltiga politiska diskussioner också. Sen kunde jag ju inte sluta att tänka på Irak. Hela tiden. Och på vilket smart sätt det var att kommentera kriget på. Att ta ett annat krig där britter är ockupanter, och där folk tvingas att välja sida - kompromissa för demokrati på sikt, eller vara kompromisslösa och offra allt för att få igenom sin vilja).
Just nu sitter jag på festivalens wificafé och försöker koppla upp mig till Sveriges radios datornätverk för att se om jag kan lämna över ljud hyfsat enkelt till dem. Sen blir det att gå ut och köa till pressvisningen av Fast Food Nation innan jag ska smäcka ihop min första festivalrapport. Alla ni som mhar sagt till mig "gud vad skönt för dig att sitta på rivieran och dricka drinkar" - jag har fortfarande bara sett den lilla sträckan mellan festivalpalatset och min lägenhet. Det där löftet till mig själv att jag inte skulle dricka för mycket öl under festivalen är inte bli så svårt att hålla.  


Stranded

Visst var det så Tone Norum sjöng i den där hitten hon hade?
Jag var ute i extremt god tid på Arlanda, hade packat föredömligt, gled genom säkerhetskontrollen som en dröm och var nöjd med min fönsterplats på planet där jag skulle få sova in alla timmarna som jag missade inatt nr jag satt uppe och jobbade, packade och städade lägenheten (så att jag inte ska behöva skämmas för min blomvattnare).
Jag hade precis somnat in i lugn och ro när jag märke att planet liksom taxade ut och sen in igen. Sedan en lååång väntan innan kaptenen på tyska förklarade att planet gått sönder och att vi alla måste gå av.
Ni vet den där sketchen i Meet the parents tror jag det är, där en kille ska köpa en flygbiljett och tanten bakom disken gör tre miljoner knapptryckningar för att registrera en enkel uppgift. Så var det att stå i kö när saspersonalen skulle boka om oss alla på nya plan. Resultatet? Jo, jag kommer antagligen till Cannes ikväll, jag står på någon sorts väntelista i Frankfurt, så om Gud vill kommer jag fram före midnatt.
Igår satt jag självsäkert hos kulturchefen på P1 och sa, som värsta festivalräven, "det är nästan inte lönt att planera - det blir ändå inte som man tror". Jag trodde inte att det jag sa skulle bli besannat så här snabbt.
Nu ska jag fixa en festmåltid med mina 100 kr i tröstvouchers.
Imorgon kanske jag till och med bloggar från en plats som inte är Arlandas vänthall.

Aj lav Tilde Fröling

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men jag var tvungen att skriva en krönika om det.


Zadie och jag

Zadie och jag
Innan jag kan åka till Cannes ska jag göra klart ett radioprogram om Zadie Smith. Det är alltid lite märkligt, de där sista dagarna av slutproduktion. När man verkligen går in i programmet. Framför allt när det är en sån motsträvig donna som Zadie, som faktiskt inte alls gillar att bli intervjuad. Har precis klippt ihop en trailer där hon bara är skitsur. Visst, lite metajournalistvinkeln, men vafan. Det får funka.

Resfeber

Resfeber

Det må vara min tredje festival i Cannes, men det här året känner jag för första gången lite ordentlig resfeber. En uppsättning skitbra filmer, en schysst placerad lägenhet att bo i och fett mycket med jobb att utföra ger den rätta blandningen av förväntan och stress. Det betyder också att från och med onsdag/torsdag så kommer den här bloggen att ändra stil lite grand. Det blir helt enkelt tio dagar cannesblogg. Stay tuned!

Ett homo på en scen

Ett homo på en scen

Det brukar gnällas en del då och då på att teatervärlden är så heteronormativ. Om producentklassen på DI är någon bra vägledning ser det ut att bli annorlunda i framtiden. I vår har jag varit på två elevproducerade föreställningar, bägge monologer med homotema. En bög och en flata som berättar om sina liv.
Kanske beror trenden på att en monolog är en hyfsat enkelt iscensatt föreställning, ganska billigt liksom. Och om man nu ska göra en monolog så känns det där gamla heterotjafset helt söndervaginamonologiserat. Lite har jag också fåttkänslan att de där producenteleverna helt enkelt haft ett roligt homo i bekantskapskretsen och lite frågat dom om de inte kunde göra en föreställning av alla sina storisar om misslyckade dejter, ragg och olycklig kärlek.
Lite Nils var den stillsamma varianten. Klezmermusik varvades med stillsamma berättelser från Nils Harnings dubbelminoritetsliv - jude och pugga. Medan Helena Sandströms föreställning You give gay people a bad name tog sitt avstamp i klubblivet, för att sedan spinna loss i prator om flatklichéer och heteronormer. 
Bägge föreställningarna var väldigt bra. Nis tillbakahållna spelstil och hans lite mystiska utstrålning höll mig helt fängslad, medan Helenas explosiva framträdande var ståuppkomik med hjärna.
Men bägge pjäserna hade lite svaga avslut. Som om det inte fick bli FÖR allvarligt. Nils drog kvällens lamaste berättelse - om en kväll på disco. Och, visst var det en grym tanke att göra en sorts upphottad version av Love will tear us apart i slutet av Helenas föreställning, men en liten bismak av cop-out var det.
Kanske är det bara svårt att avsluta homohistorier. Vi är vana vid självmord eller solskenskommaut-berättelser. Gränslandet där emellan är som ett ingensmansland.

Bögbokhösten

Har bara hunnit bläddra förstrött i två förlagskataloger men det visar sig att QX är på god väg att ta över den svenska bokmarknaden. Som alla som läser Mats Strandbergs blogg redan vet, så kommer hans första bok ut i höst. Jaktsäsong är en kombo mellan chiclit- och bögboksgenren. Huvudperson är Melinda, som fångats i faghagfällan, eller som det står i presstexten "bermudatriangeln av gayklubbar". Korret ligger redan på mitt skrivbord och väntar.
Mats skriver ju krönikor i QX, och chefredaktören på samma tidning, Anders Öhrman, släpper reportageboken Komma ut - berättelser från garderoben. En sorts instruktionsbok till hur man ska göra, vägledda av lite kändisar som Magnus Carlsson och Sverker Åström. 
Nu undrar jag bara vad den återstående redaktionen ska skriva för böcker. Hur blir det Ronny Larsson? Blir det den stora schlagerguiden, eller en intervjubok med porrfilmsregissören Sean Cody?

Meddelande från andra sidan

Det är vilt främmande människor på qx som förstår mig bäst, som Jellybeans:

Hm du har mycket på jobbet, du måste fixa bokföringen, du dejtar en brunbjörn, du chattar med en jävligt tjatig Sucker, du springer på kulturiga saker och bloggar, måste laga maten själv, fixa tvätten själv och städa själv.
Du är som en ensamstående fembarnsmorsa!
Hmm tur att det finns städeskor från Polen och Estland, Kemitvätt och sunkiga billiga resturanger.
Det är inte synd om dig du är ju ensam som min kära mor brukar säga till mig:0/
Jag tycker du ska prioritera kärleken och sedan bokföringen.
Och då du har promenerat in i väggen ställer jag upp med mina erfarenhet av utbrändhet.



Knugens kuk

Folk i Helsingborgstrakten är inte så himla arga av sig. Men två saker ska man akta sig för att skriva om på ett surt sätt. Melodifestivalen och kungen. Det vet jag efter min senaste krönika i HD.

hits