roger wilson

SMS-konversation onsdag morgon. efter Kulturpanelen i Gomorron Sverige. 

 08.12
D: Har du alltid pikétröja på dig i Morgonsoffan.

08.13
Jag: Nej, ibland har jag en busarong.

08.14
D: Erkänn. Du försöker signalera att du är gay med den där pikén.

08.15
Jag: Som om det var någon tvekan.

08.17
D: Du är ju heterohärmande. Och du säger inte varje gång hej jag är roger wilson och jag är pugga.

Kommentar:
Vad är det med stingsliga puggor på morgonarna.Och varför är D så pikéfobisk?

Hmm, hittar inte originalklippet någonstans, men här är i alla fall Queen Latifah-sketchen från SNL.

http://www.facebook.com/profile.php?id=547050571&v=info&ref=ts#/video/video.php?v=152125049299&ref=mf

Efter helgens HBTH-konferens. ett exempel på lite enkel homoaktivism som nästan ingen sysslar med

http://www.guardian.co.uk/theguardian/2009/oct/20/pass-notes-gay-rights

Och så har Jon Voss skrivit sin bästa ledare det här året:

http://www.qx.se/12052/framlingsfientlighet-ar-foraktet-for-dig

Onsdag 21 september



Jag snackar lite med författaren Jeanette Winterson på Internationella författarscenen på Kulturhuset.
Mest om senaste boken Stone Gods, men om jag vågar tänkte jag också ta upp hennes fitnessbok, eller åtminstone hennes fantasybok för barn.



Torsdag 22 september

Jag pratar lite med Ralf Dittrich, Helmut Morsback och Svante Weyler inför den första filmen i serien med DDR-filmer på Cinemateket. Sedan visas Berlin Ecke Schönhauser. Start 18.00.




Fredag

Det där filmprogrammet Kino. Den här veckan om Zombies och andra hjärndöda saker. Börjar 18.15.



Lördag

Intervjuar jag Peter Kahane inför visningen av hans film Die Architekten. Helt jävla fantastisk film, faktiskt. Start 18.00!

The US remake of Let The Right One In is going to be called Let Me In. It's almost a shot for shot remake of the original but with loads of extra, very bad dialogue.

En snabbis inom Roxy där Mariette Glodeck firade releasen för "En station från Paradiset". Mysigt mingel, med huvudpersonen herself i centrum. Jag köpte kombo-paketet med hennes förra bok "Röda vita rosen". Återkommer när jag plöjt!

Jorå, jag var också på genrepet, och tyckte något i den här stilen.
Mer orkar jag inte riktigt skriva. Jag lider fortfarande av sviterna av lördagens äpplefest på gåsö.
omfg.

Lisa har klippt bort den sista omtagningen, så veckans Kino är klart!
Vad det handlar om?

I veckans Kino går vi bakom kulisserna och träffar filmbranschens doldisar. Och sätter också fingret på de små, små detaljerna som gör den stora skillnaden.
"Att säga att jag fotat fint är det värsta man kan göra" säger Fredik Wentzel filmfotografen bakom Man tänker sitt och Farväl Falkenberg. Hör hur en blodig kaftan och ett black metal band från 80-talet inspirerat honom och dokumentärfilmaren Martina Iverus i deras bildsökande.
Ljudläggning. Något vi lägger märke till när det inte funkar. Möt Klas Dykhoff professor i filmljud vid dramatiska institutet som berättar om hur tänket ser ut bakom ljudläggningen och hur han själv petat in en skata i nästan allt han gjort.
Dessutom kollar vi in årets mest hypade filmloppis, höstens Bergmanauktion.
Och lyssnar till filmmusiken i sequels. Handlingen må gå vidare men det låter nästan likadant. Peter Bryngelsson har gjort ett reportage om detta.
Allt i veckans Kino

Programledare Roger Wilson

Här kan du lyssna från klockan 18 ikväll!

"at some point" låter inte helt avslappnat i ett samtal i en kulturpanel. Kanske framför allt inte på skånska.

(7.43 cirka, ligger kvar till den 23 september)

Jag har lite svårt att få ner mina tankar i skrift. Dels för att jag är sjukt jävig, dels för att jag fortfarande är lite mör efter gårdagens premiärfest på Pusterviksteatern i Göteborg.
Vi firade alltså premiären av "No tears for queers" - teaterföreställningen som bygger på Johan Hiltons reportagebok med samma namn.
På festen igår hölls det förstås de obligatoriska taenl, och pjäsens regissör talade lite om det här med teater som vill något, kontra teater för teaterns egen skull. För "No tears for queers" är politisk aktivism, i ordens finaste bemärkelse.

Även om Hilton numera verkar sjukt trött på att bli uppringd och utfrågad som någon sorts hatbrottsexpert, så har boken – på samma sätt som Katarina Wennstams "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" – varit otroligt viktig i sitt försök att gestalta det som är omöjligt att förstå. Att skildra och förklara våldets mekanismer.

Pjäsen, som ska turnera runt i Sverige framöver, tar till en början sig an samma uppgift på ett väldigt bokstavligt sätt. Formen är avskalad, och de fyra skådespelarna återberättar tre fall. Tre mord. Tre hatbrott. Och gör en poäng av att berätta om grymheterna i avskalad och torr föreläsningsstil.
Men successivt förändras spelstilen. Skådisarna på scen går sekundsnabbt in och ut i olika roller. En och samma person kan ena stunden spela småstadsbrud på disco, sedan matbespisningspersonal och efter det bloddrickande satanist.
Jag gillar det här råa sättet att hantera dokumentärt material, som påminner mig om uppsättningar som Gertrud Larsssons "Asylshopping" och Marcus Lindeens "En annan kamp". Men bakom det som ser lätt och enkelt ut på scen ligger det väl avvägda beslut. Som att offren egentligen inte spelas av någon av skådisarna förrän i det sista fallet. Och att den skådisen som då till sist får gestalta den fulla, alkade, pillerknaprande göteborgsbögen bara spelar machoroller innan det är dags för honom att fjolla till sig.
Det här så otroligt bra gjort. Så enormt väl avvägt. Och även om man som publik får några komiska och ironiska mellanspel för att orka distansen ut så gör blandningen mellan föreläsning och gestaltning på scen gör att historierna blir väldigt konkreta. Man kan inte riktigt värja sig. Som när en av de mördades pojkvän satt på första raden, och fick nästan omgående en ångestattack av pjäsen och fick lämna lokalen.

Nu ska skådisarna och pjäsen möta gymnasiekids. Världens mest skoningslösa publik. Men också mest tacksamma om man når igenom deras skal. Det här är hands on-politisk teater när den är som bäst. Och bland det viktigaste jag sett på en teaterscen.

Alldeles för sent gick jag och såg den, å andra sidan fick jag sällskap med min kompis Daniel, som bossar över Rodeo – vilket gjorde filmupplevelsen något mera surrealistisk.
Förstår inte de i min närhet som dissat filmen. Den var ju helt underbar. Och framför allt tycker jag. precis som när jag såg Djävulen bär Prada, att Anna Wintour är något av en förebild när det gäller chefsskap. Tydlig, uppriktig - och gud vet, efter några år i mediebranschen så fattar man ju att det behövs hårda tag för att över huvud taget få något gjort. Framför allt i modebranschen - med galna fotografer som bara vill prata om vilka hästar de ville ha med på sina bilder. Och en mer lismande, falsk och dubbelspelande person än den där stylisten Grace är svår att tänka sig. Hon var beredd att gå över lik för att fuska till sig ytterligare ett uppslag. I slutändan var det ju bara i stort sett hennes egna modereportage kvar i septembernumret.
Nej, jag älskar Anna Wintour, och undrar lite hur kinoredaktionen ska reagera på måndag när jag sitter på veckomötet i svarta solglasögon och säger saker som "är du helt SÄKER på att det där är det VIKTIGASTE du vill berätta för våra lyssnare i september?".
Här kan du förresten läsa Daniels analys av filmen, som jag också skriver under på.

Hej Bloggen. Nu är jag tillbaka igen. Det gick liksom inte riktigt att låta bli.
Här är höjdpunkterna från vecka 37 i kulturpuggans liv.

Måndag




Bögjävlarna var inbjudna till Queerseminariet på Stockholms universitet, eftersom man i sin genomgång av den dysfunktionella hbt-familjen nu kommit fram till bögarna.
Fyra av oss fem mötte upp, och vi var nog rätt nervösa över eventuella ifrågasättanden av vår, åtminstone delvis, konservativa syn på bögidentiteten. Men alla var snälla. Och vi bögjävlar hängav oss bara ibland åt vår interna komedirutin "hur kan fem personer som är så lika varandra, tycka så olika om precis allt.

Tisdag

Testpublik åt dokumentärprojektet "Ångrarna" (efter pjäsen och tv-teatern). Filmen börjar bli klar nu, otroligt mycket har hänt sedan förra klippningen som jag såg. Det här kommer att bli riktigt bra.

Onsdag



Veckans fynd gjordes på Hallongrottan. Ett helt bord fyllt med Björn Collarps gamla bögroman "Tårar för Alexander" från 1985. Jag skulle ha intervjuat Collarp under förra Pride, med avstamp i hans senaste novellsamling "Hur har andra det".
Först verkade han med på det, men ringde mig sedan dagen innan samtalet och backade ur. Sa att han inte ens gillade att bli intervjuad i tidningar. Sen bara gick han och dog i mars i år.
Det var ett tag sedan jag läste "Tårar....", och det exemplaret tillhörde mitt ex - nu kan jag äntligen pressa in mitt eget ex i en redan sprängfylld hylla. Det finns några kvar, så spring till Hallongrottan och fynda.

Torsdag

"Laga Tranans köttbullar". Stockholm City menar tydligen allvar med att positionera sig som en sorts Allers för en lite åldrad och trött hipstergeneration.

Fredag

Med storartad hjälp av producent-lisa fick vi ihop ett nytt Kino. Den här gången om remakes, nackdelarna med TV4:s nya höstsatsningar, Sons of Anarchy och en palestinsk film om våldtäkt. Lyssna här!

Efter det blev det förlossningsfest hos Matsy Strandberg, med anledning av hans nya bok "Halva liv".







Efter det megaminglet blev det karaoke någonstans vid Odenplan.







Lördag

När jag gått upp, någon gång runt 4 på eftermiddagen, satt det bra att se Glee S01E02. Andra avsnittet var så mycket bättre än första. Mindre High School Musical. Och liksom, alla serier som innehåller repliker i stil med "this is where our daughter or gay son will live" ligger bra till hos mig.



Söndag

Nice brunch med Anika. Sedan "No Heroics" och "Doctor Who" på BBC Entertainment.

Aaaaah, jag hade nästan glömt bort att jag skrev den här recensionen innan kalabaliken i Cannes tog fart! Om boken som är förlagan till Roman Polanskis Hyresgästen!