Årets julfilm

17331-122

Jag och Carolina Gynning åkte på samma plan från Stockholm till Malmö. Hennes superväteperoxiderade hår lyste nästan upp hela planet på resan hem. Jag kände mig ganska blek i jämförelse. 
Innan jag for ner hann jag i alla fall med att recensera årets julfilm på bio. För vad är väl trollkarlar i Prestige och babblande speakerröster i Stranger than Fiction mot genderbenderlove i danska
"En såpa".  
I övrigt är den skånska friden väldigt sövande. Ligger halvt utslagen i min brors gamla pojkrum och plöjer gamla Jonas Gardell-romaner mellan sömnattackerna.

Gråt inför finska konsthallsbesökare

böla mera

En gång i tiden hängde jag rätt mycket med Sami Kallinen, som bland mycket annat var filmredaktör på tidningen Bibel. En härlig finländare som var lika snäll som finsk och som lärde mig allt jag inte visste att jag ville veta om film. Nuförtiden träffar jag kanske honom i snitt vart fjärde år och han har lämnat journalisthorandet och är videokonstnär istället. Men ibland dunsar det ner vernissageinbjudningar med posten och häromdagen fick jag ett mail om ett projekt som man kan delta i även om man inte befinner sig i
Helsingfors. Den som vill kan vara en del av projektet Weeping Gallery. Ett interaktivt konstverk där du kan donera dina tårar till utställningen.

Nu är det slut!

Lisa himlar
Igår var jag på bandningen av det allra sista p3 homo. Ett sorts best of/minnesprogram/gravöl. Nu är det dags att gå in i mörkret, självhatet, självförnekelsen och smygistillvaron igen och aldrig mera vara homo i radion. Eller. Det ska nog gå bra även i andra sammanhang. 
Som när jag var med och sammanfattade kulturåret 2006 i årets sista upplaga av Vågen.
Imorgon ska jag sitta bredvid hos Annika Lantz - sista veckan i P3. 
Men de finns en framtid också. Idag var jag på det fristående produktionsbolaget Filt och kollat in deras nya lokaler i Gamla Stan. Väldigt funky med lutande rum och sneda hörn, men otroligt mysigt - även om jag är alldeles för mörkrädd för att kunna jobba natt i en sån där gammal kåk. Ska vara med på ett hörn i ett så kallat livsstilsprogram för p1 som faktiskt kan bli riktigt bra tror jag, trots genrens hånade rykte. 

The Holiday smakar laboratorium

Smetig semester

Snälle Måns Hirschfeldt lät mig recensera julens romantiska komedi The Holiday i Kulturnytt. Jag var inte särskilt
förtjust.


Billy Bragg i drag

Patriotism is a Drug(a)

Det har varit tyst ett tag från min sida. Några dagar som mest kretsat kring att besöka pappa på stroke-avdelningen gör att det blir så. Nu är det lugnt och stabilt och Backlund lyckades till och med få med mig till Södra Teatern för att titta på
New York-druga. Det var som vanligt bättre än jag trodde. Och det var så långt ifrån dragshow man kan komma. Snarare framförde Taylor Mac små protestsånger på sin ukulele. Ja, lite som en drugversion av Billy Bragg. Fast amerikansk. Och utan det pompösa machoanslaget. Och givetvis en del av samma NY-scen som John Cameron Mitchell.

Rosa Hets

Rosa von P.

Nu hetsar jag. Ska snart iväg och intervjua
Rosa von Praunheim. Har just sett "It´s not the homosexual who is perverse but the situation in which he lives" som faktiskt var helt fabby - även om den typ var en stumfilm med alla repliker inlästa i efterhand på engelska med grov tysk brytning. I fucking love the guy anyway. Rapport om mötet kommer inom kort.
---
Performanceföreställningen "Ich bin eine Tomate" på Cinemateket igår var mest en sorts "titta i mitt fotoalbum/filmografi". iklädd en fruktansvärd röd kostym visade han hur gränsen mellan det privata och det konstnärliga alltid överskridits i hans filmer. Hur han använde sin lite skrikiga och pråliga moster som osannolikt sexobjekt i sina filmer, vare sig motspelaren var en hustler från Berlin eller den gamle avdankade porrstjärnan Jeff Stryker. Eller bilderna på hur han gjorde en gästföreläsning på en filmskola.Genom att hyra in en porrstjärna och ha sex med honom inför studenterna - det var något om att de skulle lära sig att se sexualitet. Hängde lite med honom efter föreläsningen och han är sådär lite gulligt provocerande privat. Har du bra sex just nu? är öppningsfrågan. Gillar du att ha musik i bakgrunden när du har sex, uppföljaren. (jag ställde frågan tillbaka, han sa att han mest gillade konstig musik, som till exempel thailändsk militärmusik, jag antar att den inte går att ha sex till?).
Ikväll, torsdag, kl 21 kan man se "It is not the Homosexual who is Perverse but the Society in Which He Lives" på Filmhuset. Se den som ett bildsatt föredrag om homosexualiteten - och lägg också märke till att kritiken mot den ytliga, sexuell besatta, kropps- och åldersfixerade bögvärlden i stort sett stämmer fortfarande. Mottagandet när den kom 1972? Bögarna blev förstås skitförbannade - samma argument då som kring böglobbyn idag: den gav inte rätt bild av bögarna. Visst har en hel del hänt när det gäller lagar och medias behandling av bögar och flator, men offermentaliteten verkar vara konstant.


Hem ljuva hem

Tillbaka igen efter en halv vecka i Berlin med bögarna. En resa som allt mer utkristalliserades till en ren sjukdomsresa. Två personer hade problem med sina magmunnar, sånt som man först märker på allvar när man är fem personer som delar en etta. En hade för stor magmun och en för liten tror jag. Den ene kunde inte kontrollera sina avgrundsrap, den andre fick inte ut något alls. En av magmunsmännen fick dessutom en grav förkylning nästan direkt, och den andra kräktes och fick andnöd av huvudvärkstabletter. Bög nummer tre kom direkt från Djakarta, och efter en jetlaggad kväll ute tillbringade han resten av långhelgen med att ha maginfluensa. Bög nummer fyra var inte sjuk, men tillbringade den mesta av sin tid med att ragga dejter på nätet på fyra eller fem kontaktsajter parallellt. Och ville gärna att vi andra skulle planera våra kvällar utifrån hans. "kan inte ni vänta med att gå på festen och först gå på puben X där mitt ena ragg spelar skivor. Jag går först och ligger med ragg Y och kommer dit om en liten stund bara. Sen kan vi åka till andra ändan av stan på en fest, jaså klockan är redan midnatt? Ja, men det ska nog ordna sig ändå".
Själv gick jag nog mest runt och var rädd för att få de andras sjukdomar. Men jag antar att hypokondri också är en sjukdom.

Landskronakommentarer

Som uppmärksamma bloggläsare redan har upplyst om så finns alltså mitt program om Landskrona ute på nätet. (http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=1278 - gå ner ett program på sidan, så hittar du rätt) Jag har fått ovanligt mycket reaktioner på programmet - bland annat från en man som tyckte att jag bröt mot kraven på opartiskhet eftersom jag inte intervjuade någon från Sverigedemokraterna. Jag tycker att hans resonemang är härligt, och att man ska kräva att Sverigedemokraterna ska vara med i alla program över huvud taget. Däremot har det varit helande att göra programmet. Jag har haft ett rätt så ansträngt förhållande till stan och tyckt riktigt, riktigt illa om den i det längsta. När jag var där längtade jag bara bort, och min värsta mardröm var att fastna där. Nu har jag mer försonats, och kan se lite av stadens goda sidor. Ja, en eller två i alla fall. Just nu befinner jag mig en bit från L-A. Sitter i Prenzlauer Berg och försöker hantera en bakfylla efter röjarfest i Kreuzberg igår.

hits