No tears for queers





Jag har lite svårt att få ner mina tankar i skrift. Dels för att jag är sjukt jävig, dels för att jag fortfarande är lite mör efter gårdagens premiärfest på Pusterviksteatern i Göteborg.
Vi firade alltså premiären av "No tears for queers" - teaterföreställningen som bygger på Johan Hiltons reportagebok med samma namn.
På festen igår hölls det förstås de obligatoriska taenl, och pjäsens regissör talade lite om det här med teater som vill något, kontra teater för teaterns egen skull. För "No tears for queers" är politisk aktivism, i ordens finaste bemärkelse.

Även om Hilton numera verkar sjukt trött på att bli uppringd och utfrågad som någon sorts hatbrottsexpert, så har boken – på samma sätt som Katarina Wennstams "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" – varit otroligt viktig i sitt försök att gestalta det som är omöjligt att förstå. Att skildra och förklara våldets mekanismer.

Pjäsen, som ska turnera runt i Sverige framöver, tar till en början sig an samma uppgift på ett väldigt bokstavligt sätt. Formen är avskalad, och de fyra skådespelarna återberättar tre fall. Tre mord. Tre hatbrott. Och gör en poäng av att berätta om grymheterna i avskalad och torr föreläsningsstil.
Men successivt förändras spelstilen. Skådisarna på scen går sekundsnabbt in och ut i olika roller. En och samma person kan ena stunden spela småstadsbrud på disco, sedan matbespisningspersonal och efter det bloddrickande satanist.
Jag gillar det här råa sättet att hantera dokumentärt material, som påminner mig om uppsättningar som Gertrud Larsssons "Asylshopping" och Marcus Lindeens "En annan kamp". Men bakom det som ser lätt och enkelt ut på scen ligger det väl avvägda beslut. Som att offren egentligen inte spelas av någon av skådisarna förrän i det sista fallet. Och att den skådisen som då till sist får gestalta den fulla, alkade, pillerknaprande göteborgsbögen bara spelar machoroller innan det är dags för honom att fjolla till sig.
Det här så otroligt bra gjort. Så enormt väl avvägt. Och även om man som publik får några komiska och ironiska mellanspel för att orka distansen ut så gör blandningen mellan föreläsning och gestaltning på scen gör att historierna blir väldigt konkreta. Man kan inte riktigt värja sig. Som när en av de mördades pojkvän satt på första raden, och fick nästan omgående en ångestattack av pjäsen och fick lämna lokalen.

Nu ska skådisarna och pjäsen möta gymnasiekids. Världens mest skoningslösa publik. Men också mest tacksamma om man når igenom deras skal. Det här är hands on-politisk teater när den är som bäst. Och bland det viktigaste jag sett på en teaterscen.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits