Ban no sex marriage!

Dagens motto, på tröja från zazzle.

Bengt Martin och hans böcker

Här är en del av min text om Bengt Martin, ur antologin "Bögjävlar", en lite mer utförlig presentation av hans författarskap och teman. Eftersom texten i boken var formulerad som ett brev till BM så har jag gjort texten lite mer läsbar - en faktatext om hans böcker. Eller, jag har i rappet försökt fixa till den, det kan finnas obegripligheter kvar - ber om ursäkt i så fall!

 

På min lista med mer än trettio Bengt Martin-titlar finns det poesisamlingar, brevväxlingar, barnböcker, romaner och en självbiografi -–skriven när du var bara var 48 år gammal. Makabra titlar på ett skönt sätt: Sorgens lusthus. Smärtpärlan. Satans jord.

 

Bengt Martin har skrivit tre trilogier som alla hämtat sitt stoff från hans uppväxt. Här finns de barntillåtna Sibirien-böckerna, de som Astrid Lindgren uppmanade honom att skriva. De är löst baserade på hans uppväxt under andra världskriget. Målgruppen var från nio år, så det är en förhållandevis avhomosexualiserad skildring av Bengt Martins liv, även om det finns lite barndomsqueer här och där, som när Bengt Martin skriver att grannpojken Gunnar gillade att klä ut sig till kvinna när de lekte familj.

 

När läsarna nått tonåren kunde de läsa de renodlade ungdomsböckerna om Bengt: "Pojkar ska inte gråta", "Bengt och kärleken" och "Ljuva femtiotal". Här handlar det mycket om bögerier och samhällets fördömande attityd. Men allt går också lite väl smärtfritt ibland. Bengt presenteras för en teaterintresserad kille på ett café, som snart blir hans pojkvän och sen flyter det bara på liksom. Trots att världen är oförstående så är grundtonen ändå pedagogisk och hoppfull.

När Bengt och hans pojkvän Måns reser till Hamburg är det en mäktig skildring av efterkrigstidens första år. Tyskarna bor i ruiner och spillror, men trots det upplever Bengt en euforisk frihet bland dragqueens och prostituerade. Sverige, däremot, känns som ett fängelse.

 

Samma berättelse, fast så mycket mörkare beskriven, finns i de tre böckerna om Joakim – "Sodomsäpplet", "Nejlikmusslan" och "Finnas till". Huvudpersonen må heta Joakim, men han är med om samma saker som Bengt i den andra trilogin. Konsekvenserna och allvaret är bara större, skildringen mörkare.

 

Joakim har tics, skrattar för feminint, avslöjar hela tiden sin bögighet. Han blir vald sist på gymnastiken, mobbas av klasskamrater, och är dessutom ständigt medveten om sin familjs fattiga tillvaro. Han skäms, över urväxta kavajer, slitna kläder, att skolan betalat hans glasögon. Men han skäms också över sig själv. Hela tiden väntar han på att bli ertappad, upptäckt, avslöjad.

 

Det är Joakim som innerligt börjar äcklas över och hata sin mamma efter faderns död. Det är Joakim som blir tillsammans med en äldre kolleg a på ett sommarjobb på DN, men som sedan blir så brutalt dumpad att han försöker gasa ihjäl sig. Det är Joakim som söker kärleken bland mörka buskage och runt offentliga toaletter. Och den där resan till Tyskland, ja den slutar med ett anfall av schizofreni när det är Joakim som åker dit.

rgin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 18.0px Arial; min-height: 21.0px;">

Böckerna om Joakim kom ut mellan 1968 och 1970. Att det var mitt i den sexuella frigörelsen var jag medveten om sedan tidigare. Men när jag bläddrar i gamla pressklipp blir jag ändå förvånad över det välvilliga mottagandet som romanerna fick. En recension i Kvällsposten från 1969 har i och för sig rubriken ”Homosex: Plåga och skräck”, men själva texten är välmenande och försiktigt positiv. ”Finnas till” beskrivs så här i en annan text: ”Martins fina psykologiska känslighet är sig lik, den här boksviten borde kunna bli viktig för ett allmännare accepterande av de avvikande”.

 

Jag tror egentligen att Bengt Martins bristande kontakt med homomålgruppen grundlades när böckerna om Joakim släpptes i nyutgåva 1984. Från början hade de varit vuxenböcker, nu lanserades de som ungdomsböcker. Tajmingen var fel. Aids-krisen var precis på ingång och det förgångnas självhat var helt enkelt lite för likt samtiden för att det skulle fungera. När bögvärlden upplevde sin egen Förintelse fanns det helt enkelt inte utrymme att ta in en gammal gubbes minnen om en ungdom fylld av angst. Inte när döden fanns överallt.

 

Dessutom ska ju ungdomslitteratur enligt många vara uppbygglig och stärka moralen. Men där Bengt dejtade jämnåriga i Bengt och kärleken så blir Joakim tillsammans med mycket äldre män i sina böcker. Ja, i den sista boken kallar han sig till och med för en ”mätress”, eftersom det är pojkvännen Björn som står för hans hyra. Fast idag har jag svårt att kalla det för något annat än modigt att ett förlag lanserade en ungdomsbok där hjälten sökte sexuella kontakter i buskagen kring Frescati.

 

För allt det som kändes nattståndet och bakåtsträvande uppskattar jag idag. Rätt mycket är sig likt, egentligen. Mer än vad bögarna själva vill låtsas om. Folk raggar fortfarande i parker, trots att det finns massor av mötesplatser - inte minst på nätet. Ja, till och med vissa av de mer tidstypiska upplevelserna känner jag igen.

 

Mina första efarenheter av bögklubbar påminde ganska mycket om Joakims. Under det tidiga nittiotalet hälsade man fortfarande genom att väsa “hora” i örat på varandra och i stort sett alla bögar i stan kallades för kvinnonamn, precis som när Mary-Roland tar med Joakim på bögklubb ”ett dårhus av fnitter, svett och hysteriska skratt”. Och precis som Joakim kunde jag inte bestämma mig för om jag hade hittat till en plats där jag äntligen kunde vara mig själv, eller om jag hamnat på en simpel köttmarknad, eller möjligtvis på en sorts sluten anstalt.

 

Min favoritscen i Nejlikmusslan är den där pullan Mary-Roland pekar ut alla stamgästerna på bögklubben för Joakim. Killen som nyss övergivits efter tre års förhållande, schanan som är gift och har tre ungar och snubben som har suttit inne för otukt med en minderårig. Till sist är det dags att sätta spegeln mot dem själva.

”Såna är vi Joa. Här ser du oss. Här ser du dig själv. Sådan du kanske en gång kommer att bli - titta på den där gamla kärringen mitt på dansgolvet. Domare, som tvingas döma sina egna. Ser du så gammal. Och besviken. Ensam och missnöjd. Frossar i ungdom. I vackra kroppar. Såna är vi Joa! (...) Här råder demokrati. Vi har ju samma lyte.”

 

Trots att Bengt Martin var en etablerad författare så hymlade du aldrig med dina personliga problem. Ta till exempel boken “Vi ses” som kom 1975 och är en brevväxling mellan honom och författaren Sonja Åkesson. Visserligen känns det som att läsa en blogg när jag plöjer igenom deras självutlämnande brev. Men här finns en öppenhet och rakhet kring ångestattacker, misslyckade relationer och ett alltför flitigt intag av sprit som få offentliga personer bjussar på idag. Och som får baksidestexten på boken att kännas nästan absurt raljerande: “sammantaget ger denna brevväxling många ovanliga och intressanta inblikar i de “fria yrkesutövarnas” livsföring och i den mångfald problem som är deras.” I vår tid utspelas den typen av böcker på restaurangen PA & Co. Inte bland alkisar på stan.

 

Lika utlämnande berättar han om hur det sexton år långa förhållandet med Hanz bryter samman. Hur pojkvännen i smyg tömmer sina lådor på kläder och tillhörigheter, reser bort för ett konstvernissage, och sen inte kommer tillbaka. Och hur Bengt sedan på mer eller mindre förnedrande sätt försöker lappa ihop allt igen.

 

Bengt Martin verkar inte ha känt kravet att vara en förebild. Han skrev om dina knullisar, om spriten, om misslyckandena. En ärlighet som känns långt borta i dagens utslätade offentliga önskebild av bögliv, komplett med bröllop i kyrkan.

En ärlighet jag längtar efter.

 

Hela texten kan du, som sagt, läsa i antologin Bögjävlar. som finns att köpa på till exempel Bokus för 40 spänn.

 

 


Hej då, Bengt..

Månadens krönika i qx blev en dödsruna...här är ett utdrag:

Min Bengt Martin-fixering tog ordentlig fart för några år sedan då jag skrev ett kapitel om honom i antologin “Bögjävlar”. Ett sorts öppet brev där jag bad om ursäkt för att dagens bögar i stor utsträckning glömt bort honom. En hyllning till en av den svenska gaylitteraturens föregångare, helt enkelt. När korrekturet kommit från tryckeriet skickade jag mitt kapitel till honom, och sedan satt jag och väntade, lite nervöst, på ett svar.

Bengt var nöjd med texten, och hade egentligen bara två saker att anmärka på. Dels att han inte kände sig bortglömd – han var fortfarande utlånad på biblioteken. Dels att han inte förstod att jag klankade ner på hans tjocka brillor på författarfotona från 80-talet. “Du skulle ha sett mig när jag var ung”, sa han som en true pugga. “Jag var så vacker”.

Efter den där första kontakten brevledes så brukade han ringa då och då. Om han sett någon artikel om bögjävlarna, eller om han hört mig på radio. Oftast var han glad, men träffas för en intervju ville han inte. “Snart är jag friskare, då kan vi ses”, sa han alltid, och berättade att han var igång med ett nytt bokmanus som alldeles snart skulle vara klart. Bara han fick tillbaka lite av sin hälsa. En enda gång ringde han och var ledsen och arg, och det var när han inte fått komma till tals i den dokumentär om hans nära vän, poeten Sonja Åkesson, som SVT gjorde för något år sedan (å andra sidan ska han tydligen helt ha utelämnat Kristina Lugn ur sin biografi om Sonja av rent personliga skäl, ; medan hon var något av en centralfigur i det här tv-programmet).

Så småningom insåg jag också att ett av skälen till att Bengt Martin blivit bortglömd troligtvis var att han isolerat sig. Både från vänner, hbt-rörelsen och media. Men Bengt är värd ett bättre öde än att bara slinka iväg i tysthet. Låna hans böcker på biblioteken, köp dem på antikvariat! Vissa av hans böcker är visserligen nästan plågsamt tidstypiska, om en tid då bögar hatade sig själva och hellre ville dö än leva ut det där fruktansvärda. Andra visar på pricken att mycket fortfarande är sig likt i vår lilla, lilla värld av fjollor.

Hela krönikan och mina kulturtips och sånt där hittar du i nya numret av QX som ligger ute nu! Eller som man kan ladda ner här


Dagens viktiga länkar

Hmm, hittar inte originalklippet någonstans, men här är i alla fall Queen Latifah-sketchen från SNL.

http://www.facebook.com/profile.php?id=547050571&v=info&ref=ts#/video/video.php?v=152125049299&ref=mf

Efter helgens HBTH-konferens. ett exempel på lite enkel homoaktivism som nästan ingen sysslar med

http://www.guardian.co.uk/theguardian/2009/oct/20/pass-notes-gay-rights

Och så har Jon Voss skrivit sin bästa ledare det här året:

http://www.qx.se/12052/framlingsfientlighet-ar-foraktet-for-dig

The decline of gay culture pt 339


Skördefest på Gåsö










Bokrelease med Die Glodeck

En snabbis inom Roxy där Mariette Glodeck firade releasen för "En station från Paradiset". Mysigt mingel, med huvudpersonen herself i centrum. Jag köpte kombo-paketet med hennes förra bok "Röda vita rosen". Återkommer när jag plöjt!









The Killinggang @ Dramaten

Jorå, jag var också på genrepet, och tyckte något i den här stilen.
Mer orkar jag inte riktigt skriva. Jag lider fortfarande av sviterna av lördagens äpplefest på gåsö.
omfg.

No tears for queers





Jag har lite svårt att få ner mina tankar i skrift. Dels för att jag är sjukt jävig, dels för att jag fortfarande är lite mör efter gårdagens premiärfest på Pusterviksteatern i Göteborg.
Vi firade alltså premiären av "No tears for queers" - teaterföreställningen som bygger på Johan Hiltons reportagebok med samma namn.
På festen igår hölls det förstås de obligatoriska taenl, och pjäsens regissör talade lite om det här med teater som vill något, kontra teater för teaterns egen skull. För "No tears for queers" är politisk aktivism, i ordens finaste bemärkelse.

Även om Hilton numera verkar sjukt trött på att bli uppringd och utfrågad som någon sorts hatbrottsexpert, så har boken – på samma sätt som Katarina Wennstams "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" – varit otroligt viktig i sitt försök att gestalta det som är omöjligt att förstå. Att skildra och förklara våldets mekanismer.

Pjäsen, som ska turnera runt i Sverige framöver, tar till en början sig an samma uppgift på ett väldigt bokstavligt sätt. Formen är avskalad, och de fyra skådespelarna återberättar tre fall. Tre mord. Tre hatbrott. Och gör en poäng av att berätta om grymheterna i avskalad och torr föreläsningsstil.
Men successivt förändras spelstilen. Skådisarna på scen går sekundsnabbt in och ut i olika roller. En och samma person kan ena stunden spela småstadsbrud på disco, sedan matbespisningspersonal och efter det bloddrickande satanist.
Jag gillar det här råa sättet att hantera dokumentärt material, som påminner mig om uppsättningar som Gertrud Larsssons "Asylshopping" och Marcus Lindeens "En annan kamp". Men bakom det som ser lätt och enkelt ut på scen ligger det väl avvägda beslut. Som att offren egentligen inte spelas av någon av skådisarna förrän i det sista fallet. Och att den skådisen som då till sist får gestalta den fulla, alkade, pillerknaprande göteborgsbögen bara spelar machoroller innan det är dags för honom att fjolla till sig.
Det här så otroligt bra gjort. Så enormt väl avvägt. Och även om man som publik får några komiska och ironiska mellanspel för att orka distansen ut så gör blandningen mellan föreläsning och gestaltning på scen gör att historierna blir väldigt konkreta. Man kan inte riktigt värja sig. Som när en av de mördades pojkvän satt på första raden, och fick nästan omgående en ångestattack av pjäsen och fick lämna lokalen.

Nu ska skådisarna och pjäsen möta gymnasiekids. Världens mest skoningslösa publik. Men också mest tacksamma om man når igenom deras skal. Det här är hands on-politisk teater när den är som bäst. Och bland det viktigaste jag sett på en teaterscen.

V. 37

Hej Bloggen. Nu är jag tillbaka igen. Det gick liksom inte riktigt att låta bli.
Här är höjdpunkterna från vecka 37 i kulturpuggans liv.

Måndag




Bögjävlarna var inbjudna till Queerseminariet på Stockholms universitet, eftersom man i sin genomgång av den dysfunktionella hbt-familjen nu kommit fram till bögarna.
Fyra av oss fem mötte upp, och vi var nog rätt nervösa över eventuella ifrågasättanden av vår, åtminstone delvis, konservativa syn på bögidentiteten. Men alla var snälla. Och vi bögjävlar hängav oss bara ibland åt vår interna komedirutin "hur kan fem personer som är så lika varandra, tycka så olika om precis allt.

Tisdag

Testpublik åt dokumentärprojektet "Ångrarna" (efter pjäsen och tv-teatern). Filmen börjar bli klar nu, otroligt mycket har hänt sedan förra klippningen som jag såg. Det här kommer att bli riktigt bra.

Onsdag



Veckans fynd gjordes på Hallongrottan. Ett helt bord fyllt med Björn Collarps gamla bögroman "Tårar för Alexander" från 1985. Jag skulle ha intervjuat Collarp under förra Pride, med avstamp i hans senaste novellsamling "Hur har andra det".
Först verkade han med på det, men ringde mig sedan dagen innan samtalet och backade ur. Sa att han inte ens gillade att bli intervjuad i tidningar. Sen bara gick han och dog i mars i år.
Det var ett tag sedan jag läste "Tårar....", och det exemplaret tillhörde mitt ex - nu kan jag äntligen pressa in mitt eget ex i en redan sprängfylld hylla. Det finns några kvar, så spring till Hallongrottan och fynda.

Torsdag

"Laga Tranans köttbullar". Stockholm City menar tydligen allvar med att positionera sig som en sorts Allers för en lite åldrad och trött hipstergeneration.

Fredag

Med storartad hjälp av producent-lisa fick vi ihop ett nytt Kino. Den här gången om remakes, nackdelarna med TV4:s nya höstsatsningar, Sons of Anarchy och en palestinsk film om våldtäkt.
Lyssna här!

Efter det blev det förlossningsfest hos Matsy Strandberg, med anledning av hans nya bok "Halva liv".







Efter det megaminglet blev det karaoke någonstans vid Odenplan.







Lördag

När jag gått upp, någon gång runt 4 på eftermiddagen, satt det bra att se Glee S01E02. Andra avsnittet var så mycket bättre än första. Mindre High School Musical. Och liksom, alla serier som innehåller repliker i stil med "this is where our daughter or gay son will live" ligger bra till hos mig.



Söndag

Nice brunch med Anika. Sedan "No Heroics" och "Doctor Who" på BBC Entertainment.




Hyresgästen i Aftonbladet

Aaaaah, jag hade nästan glömt bort att jag skrev den här recensionen innan kalabaliken i Cannes tog fart! Om boken som är förlagan till Roman Polanskis Hyresgästen!

I kissed a girl...(del 3)

Jag har ju redan tidigare studerat de olika graderna av lesbianism i låtar med titeln "I kissed a girl". Och så kommer det en gullig bögversiona av Kate Perrys låt  (som jag hittade på Oswalds Popcorn). Eller kanske ska man kalla det för en guiltridden male bisexual-version. Han som framför den är alltså den israeliska puggan Ivri Lider. Enjoy!



Dragspelsterror på Dramaten



Nästa gång det lite käckt står i en presstext "på scenen sju dragspel" så ska jag ta varningen på allvar.
"Mörkets makt" på Dramaten var inget annat än rena rama dragspelsterrorn. Det visslade och tjöt nästan konstant under hela föreställningen. Och lyckades skådisarna nästan få till ett samspel på scen, så skulle det avbrytas med "dramatiska" dragspelsstötar.
I en scen ligger Wongtrakoon Metinee och vrider sig i ångest ackompanjerad av fem eller sex dragspel, och jag var nästan på väg upp till henne för att sympativrida mig. "Jag känner din smärta!", liksom.
Nu går jag med i
Sten Broman-sällskapet. För som han sa: "Fula fruntimmer är det djävligaste jag vet. Fula fruntimmer som spelar dragspel och tillika joddlar är en treenighet i djävlighet!"

Tuff tisdag

Efter två veckors influensa har jag bestämt mig för att gå ut i verkligheten idag. Det blir tisdagsbisittande med Annika Lantz, fantastisk kulturmiddag på kvällen - och så har jag fått ett spännande erbjudande om sommarjobb (jag som hade tänkt att bara slacka hela sommaren).
Bara att raka sig tog jättelång tid idag, så mycket skägg hade det blivit i fejjan. Tuff tisdag helt enkel, men fan vad kul.
Har ni sett Annika Lantz microbloggande? Här har vi en kvinna som verkligen fungerar i microformatet. Också. Själv tycker jag att det är lite svårare att twittra.

Lite söndagsmusik


Wear sunscreen



Det är ingen tillfällighet att Baz Luhrmann var inblandad i
den där låten med goda råd till en ung man, som utmynnade i att man skulle ha gott om solskydd på sig.
Australien är nämligen hudcancerskräckens förlovade land (kan ha att göra med det där hålet i ozonlagret, samt britternas frånvaro av pigment). Här är i alla fall två glada uppmaningar som gjorde att jag bara 30+ under hela min tid down under, och nästan kom hem blekare än jag åkte dit.



 

Evolutionsteorier



Informativa skyltar på Zoo i Australien ger evolutionens förklaring till röda kvällar på SLM.

Say hello, wave goodbye




Det var helt i linje med året som helhet att jag höll på att somna över hummern vid elvasnåret på nyårsafton.
Inte för att sällskapet var tråkigt (jag satt liksom sidanom Helena "Motormouth" Sandström). Utan för att 2008 var ett år som innehöll allt. Extra allt.
Så jävla roligt, utmanande, utarbetat, stressandning, dödaitalienareipressrummet, mediehora i tv-soffan, aftonbladetkultura, intervjua Dennis Lehane på fullsatt författarscen, dansa tryckare på mums-mums, bitcha med Horace Engdahl i direktsändning. Tro att man blir utelåst i Cannes trots att man har en nyckelknippa i fickan - och få sova i dockpojkenmannens gästrum, bli uppraggad på en björnfest, se grymma teaterpjäsen Kitchen i Göteborg, eller halka in på en läsning med Mary-Louise Parker i New York tack vare att Johan varit observant. springa nykär hand i hand genom duggregnet till en taxi mot Hisingen, sedan försöka hämta sig när allt var slut igen, bada i en badtunna i finska lappland, försöka hinna med att försvara sig när Annika Lantz förnedrar mig i en bitchfajt. Är det konstigt att man liksom behöver sova lite?

Årets stora bebis för min del, P1:s nya filmprogram
Kino fortsätter nästa år, även om mina dämonproducenter Jenny (redan) och Clara (snart) försvinner in i mammaledigheten. De har liksom spritt en känsla av lugn och sjävsäkerhet omkring sig som är härlig. Lisa ska fylla deras skor och jag ska hjälpa henne att prova ut en klädsam modell. Det har varit så jävla kul att göra Kino, vi har fått massor av positiv feedback och jag har aldrig varit med om att en radioprogramsproduktion har varit så självklar. Eller så lustfylld.

Likadant var det när deckarförfattaren Dennis Lehane förvandlades till en ståuppkomiker när jag körde författarsamtal med honom på internationella författarscenen på Kulturhuset. Men jag hade en känsla av att det skulle gå bra när han började imitera programledaren för Inside Actor's studio precis innan vi skulle gå upp på scenen. Kul var det. Ännu roligare var det att hans kvinnliga agent var så härligt....amerikansk när vi åt middag på Operakällaren efteråt. Som när hon föreslog att den lite högtidlige kyparen skulle hoppa upp på bordet och steppa innan vi fick skumpa som fördrink.

Mest nervös var jag nog i december när jag fick göra nobelsändning. P1 skippade det där med festreportage i år och istället fick jag och Lena Nordlund köra en tvåtimmarssändning om principerna bakom priset och vad genialitet egentligen är. Lena var en fantastisk klippa, så jag kände mig trygg trots att jag av någon anledning hade klockan bakom ryggen på mig. Som om det inte räckte att jag skulle diskutera vetenskap.

2008 har varit ett hektiskt år för min extended bögfamilj också. Flera av mina fellow Bögjävlar har brutit ny mark. Daniel bossade för Rodeo när gratistidningen i tabloidformat blev tjock, glossig blaska. Tomas gick och gifte sig i San Francisco, just innan bögarna fråntogs rätten att gifta sig (konservativa familjeformer är det nya radikala). Stefan översatte den helt fantastiska fjollboken Lubiewo som fick lysande kritik. Och Petter drog igång klubben Mums Mums och lyckades på mindre än ett halvår göra Stockholm till en roligare och betydligt gladporrigare stad. Petter är lite som en positiv malström - man kan inte låta bli att dras med. Så helt plötsligt står man på en scen i YouTube Idols och framför "skånsk porr", eller har blått hår och en dildo med en korv i mellan benen.

Petters storhet visade sig också genom en placering på På stans hjältelista i år. Precis som vår hedersbögjävel Helena Sandström. Men hennes skådisframgångar till trots, det är ju som Slick.dj:s både jag och helena gör oss bäst (och för att en gång för alla reda ut det här, det var Peter som tryckte på effektknappan på mixerbordet, inte Helena). Vi var sjukt seriösa och fokuserade under vårt set. Overachievers of the world, unite and take over.

2009 tänker jag mig att jag ska vara pigg på nyårsafton. Att jag ska satsa mer på harmoni och balans, istället för att leka frilansjournalistens motsvarighet till Jim Carreys Yes Man. Och kanske bygga ett altare till Anders ära för hans tålamod och pepp.





Griniga gamla gubbar på Slick - guilty pleasures med Roger och Helena




ALLA måste komma på Slick på ikväll och bevittna Roger Wilson och Helena Sandström begå DJ-DEBUT!

Eftersom vi hatar allt som är modernt kommer endast musik från förra seklet att spelas. Och INGEN TAKTMIXNING!

Upphångling av DJ's rekommenderas dock - om ni har tvättat er ordentligt.

Ses där! Kiss our arses!

Vilken jävla vecka

En sorts weekend update: På måndagen lyckades jag äntligen skicka iväg 15 000-teckenstexten som legat som ett konstant dåligt samvete i en månad (redaktören har fortfarande inte hört av sig, vilket jag inte ser som ett gott tecken - men mankan samtidigt inte ligga på och tjata efter en vecka när man själv var horribelt försenad till att börja med. Kloka människor säger dock att kulturtidskriftsbranschen går på en annan tideräkning än resten av medievärlden.) I onsdags fick jag kulturpanela i SVT i en sandwich mellan Åsa Linderborg och Maria Schottenius.
Samma kväll körde jag ett samtal med Dennis Lehane på Kulturhusets internationella författarscen. Det visade sig vara en ganska lustfylld upplevelse, där Lehane på slutet närmade sig stå upp-komik. Kanske är han dessutom den absolutl med straighta man jag någonsin pratat med. Och han höll sin image konsekvent även på middagen på operakällaren efter framträdandet. Istället för champagne före maten drack han en gin och tonic. Och sedan öl till maten istället för vin. Samtalet kommer nog att dyka upp i kunskapskanalen vad det lider, och jag bävar för exakt hur stora mina svettfläckar under armarna kommer att vara. Maxisinglar såg det ut som efteråt.
Efter det där var jag faktiskt helt urlakad. Jag är fortfarande helt urlakad. Att vi fick ihop ett Kino igår var nog mina producenters förtjänst. Just nu kan jag inte ens fokusera på en sitcom. Och då ligger ändå veckans stora prövning framför mig. Min dj-debut.

Tidigare inlägg
hits