Årets bokmässebabe, alla kategorier


Vertigos nya nisch



Alla som följt utvecklingen på Carl-Michael Edenborgs
facebooksida på sistone, misstänker förstås att det är den nygullige Vertigomannen som står bakom det här  webinitiativet.

Tro mig, det är bara en tidsfråga innan Edenborg startar en imprint som heter Vertigo kittens, med gullbilder på kattungar i fluffiga, rosa miljöer. Sanna mina ord.

Bokvärldens pridefestival

Det började redan på tåget. Förväntansfulla litteraturmänniskor i alla storlekar och åldrar bordade X2000, skapade rekordköer i bistrovagnen och läste poesi högt för varandra under förden. Det var helt enkelt värsta festivalstämningen, fast den här gången var det en vägg av stormönstrat och illasittande kavajer som slog emot en - inte kyckling- och fructisfrisyrer. Bokmässan är ju lite bokvärldens pride. Folk har liksom laddat hela året för bokmässan. Den enda gången på året då kulturälskarna verkligen är i majoritet. När man befinner sig bland likar. Och kan släppa ner håret för en hel weekend av rödtjut och mingel.
Kort sag. Jag är här nu. Jag och Stefan Ingvarsson Bögjävel kör hårt i Aftonbladets monter och på andra ställen:

Fredag 17.00 i Aftonbladet Kulturs monter B07:40:
Parkraggande, urinkurer och sovjetiska kaserner.
Journalisten Roger Wilson samtalar med Stefan Ingvarsson, översättaren till den aktuella romanen Lubiewo av Michal Witkowski. Om polsk bögkultur under kommunismen, fjollighet, parker och motståndet mot den västerländska gaykulturen. (Boken har äntligen kommit!)

Lördag 10.30 i Aftonbladet Kulturs monter B07:40:
Den nya filmkritiken
Roger Wilson i samtal med Stefan Ingvarsson om varför den svenska filmkritiken har hamnat på efterkälken i det nya medielandskapet.

Lördag 13.30 i Polska institutets monter:
Lubiewo
Stefan Ingvarsson läser ur sin översättning

Söndag 14.00 (se program för lokal)
Miniseminarium om Lubiewo
med Stefan Ingvarsson och Roger Wilson.

Dessutom kan man förstås plocka upp pocketutgåvan av Bögjävlar i Atlas monter.
Ja, härregud. Jag bara hoppas att jag går mer hel ur det här än sommarens veckolånga bakfylla efter prajden....




Utsikt från ett hotellrum

Generationsseriealbumet är här



Det visade sig att både jag och Tommie jobbade kväll på varsin sida av Radiohusparken, så vi passade på att låta våra "This is Stockholm"-album hälsa på varandra.
Det kan eventuellt bero på att jag jobbat som nöjes- och kulturjournalist i Stockholm i lite drygt 12 år nu - men jag tycker att den är fucking genialisk. Här finns en samtidsskildring värdig en generationsroman. Alla de förvirrade, överspända, ängsliga, bortskämda, anala, självupptagna och distanslösa människorna som man mött genom åren – och kanske varit ibland själv. Och det är elakt, kritiskt och rätt så kärleksfullt också ibland. Fan, vad jag gillar den här boken. Har inte gått någonstans utan den den här veckan. Och läser andäktigt sida efter sida och hoppas att den inte ska ta slut.

Ingenting går upp mot frigolit



Veckan som gick var ingen strålande inledning på den svenska tv-säsongen direkt. I alla fall inte om man ser till de nya svenskproducerade programmen som kanalerna själva försökt hypa och marknadsföra ett tag nu.
Att se premiären för "Vem kan slå Filip och Fredrik" var lite som att springa i gröt. Som att springa långdistans i gröt. Seegt, långsamt och trist. På något lutherskt sätt hade jag tänkte försöka se något av veckans andra program, men kunde inte övertyga mig själv om varför. Kanske berodde det på den förste utmanaren, en sån där muskelbiff som uppfyllde alla klichéer om vältränade kroppar och begränsad hjärnkapacitet, men framför allt var grenarna för tråkiga och tempot för lågt. "Vem är kändisen". "Straffsparkar". Det kändes lite som att vara på femkamp på scoutläger.
Det är mycket möjligt att det kanske brände till mot slutet, när det verkligen stod en halv miljon kronor på spel, men med ett sånt tråkigt förspel orkade jag fan inte med att hänga med mot klimax. Det är nästan så att man tror att det skulle varit roligare om Filip och Fredrik hade dammat av Oldsbergs gamla programformat "oss skojare emellan" istället. 

Femmans helgsatsning "Musikmaskinen" var skrikigt, jobbigt och heeeelt meningslöst. I det träsk av musikunderhållningar med halvkändisar som finns lyckas "Musikmaskinen" med att få till både ett ointressant tävlingsmoment och jävligt mycket falsksång.

Men jag är faktiskt trots allt en optimist. Jag hade till exempel vissa förhoppningar kring Schyfferts programidé "Big in Japan", där killarna från matprogrammet "Superklasse" skickas till Japan för att försöka bli kända.
Det programkonceptet höll tvyärr bara för en trailer. På presskonferensen som inledde premiärprogrammet ställer en av de samlade svenska nöjesreportrarna frågan "varför är det så viktigt att vara känd då?" till Schyffert och hans två wannabes. Och möts av tystnad. Och den där tystnaden ekade liksom i mina öron genom hela programmet. Medan killarna plockade kackerlackor från en japans blöja. medan de sprang ett välgörenhetslopp för afrika, medan de skrev autografer till några random japaner som tyckte att det var roligt att de blev filmade av ett kamerateam. Att låtsas vara kändiskåt faktiskt nästan lika pinsamt som att vara det.

Nej, det enda programmet som faktiskt höll vad det lovade var "Hål i väggen". Folk som försökte spela human tetris, och som blev nerfösta i en pool vatten av frigolitstycken. Och som tvingades ha på sig tajta silverdräkter medan de gjorde det. Ett enkelt men genialt koncept.  Och helgens bästa underhållning.


En liten överraskning från Blossom

Det räcker att man varit borta några dagar från jobbet, så blir folk liksom helt besatta av att man inte hämtat ut sitt paket i radiohusreceptionen. Till och med dokumentärfilmaren Åsa Blanck började sms:a mig om att jag hade bud. konstigt. Var det verkligen hon som lämnat en dvd för pilotavsnittet av det här:

Blossom utmanar skolan. Den fria fortsättningen av Klass 9a, men den här gången inriktat på morötter och jymping, liksom. Konstigt karriärssteg av Åsa att följa upp Bedragaren med det här, tänkte jag. Eller var det bara en fin vink från mina vänner på SVT:s pressavdelning om att det är dags att tänka på vikten? Lönlöst! Det står ju redan klart att motion och mat inte har något med fetma att göra.
It's my contact lenses that made me fat!

hits