Jag finns, jag lovar.

Okej, jag kanske inte hinner vara här så mycket, men om saknaden blir för stor så kan man kolla lite på onsdagens God Morgon, Sverige. Där pratar jag och Maria Schottenius och Karin Magnusson kultur i onsdagens sändning kl 7.45. I den så kallade Kulturpanelen.
Eller så kan man kolla på Beckman, Ohlson & Can ikväll i svt. Jag ska prata bögidentitet och har ingen riktig aning om vad jag säger eftersom det är en månad sedan som programmet spelades in.
Eller så kan man lyssna på Kino ikväll 18.15 i P1 eller på podd kl 19. Vi på redaktionen har försökt göra ett program om amerikansk tv och politik. Tjoho. Nu är veckan slut. jag ska bara försöka få ihop den där femtontusenteckensartikeln som jag håller på att skriva. Sen så. Sen...så!

När jag fastnade med Siw Malmkvist i hissen. Mitt i en High School Musical.



kej, det senaste avsnittet av Kino är nedsparat och klart, och om en stund ska jag ta en trepinnars med Tommie.
Det har varit en fantastisk vecka, by the way.
Kom hem från Berlin i måndags, pratade på Malmö högskola i tisdags, skulle hålla i ett ungdomssamtal om manlighet och kläder i onsdags (men det blev visst inställd) och sen - slutligen - åkte jag hiss med Siwan i torsdags. Vi skulle se på hennes musikalfilm
"Förälskad i Köpenhamn" i en studio och prata om den. Men hissen stannade mellan våning ett och två. Siw höll just på att jobba upp någon form av hysteri när den började gå neråt igen. Thank god. Det mest spännande som kom fram under samtalet var att hennes film var SKITSTOR i Östtyskland. Jag tror att det är för att vissa av dansnumren ser ut som husmodersgymnastik.
Jaja, mer om Siws korta men intensiva danska filmkarriär, en intervju med de übergulliga stjärnorna i High School Musical 3 ( Zac Efron och Vanessa Anne Hudgens), och så lite Bondgrejor och en klassiker om French Connection - mer om det hör man i Kino ikväll, eller på podden.
Apropå High School Musical 3 (måste skriva ut det hela tiden så att jag får många träffar på min sida) så är jag lite förvånad över kritikernas ovilja mot filmen. Det var i och för sig det ostigaste jag någonsin sett, men om jag hade varit nio hade jag älskat det. Och jag tror att till exempel DN:s etta idag mest kommer att leda till att även nioåringar börjar förakta kritiker. Visst, de flesta ungdomsfilmer - ja till och med musikaler brukar ju på något sätt ha en konflikt. Ta upp någon aspekt av utanförskap eller problem.

Men i High School musical är huvudpersonens problem att han är FÖR begåvad. Att han både har chans till ett basketstipendium till ett universitet, OCH eventuellt en möjlighet att förkovra sig i teater och de sköna konsterna på prestigefyllda Juilliards.

Å andra sidan så är High School Musical väldigt konsekvent med sitt eget konstlade universum. De flesta dansnummerna , till exempel. är medvet lite scendammiga, å hämtade från den musikal som eleverna i filmen arbetar med. Och hela alltet avslutas med att ensemblen sjunger att de skulle vilja att hela livet alltid var som en high school musical innan en röd ridå fälls på bioduken.

Inte ens tweens tror att det här har något med verkligheten att göra. Tvärtom. Jag tror faktiskt att High school musical har det första helt utvecklade metaperspektivet i en film riktad till åttaåringar.

Sen är det ju en annan sak att det tar en och en halv timme innan paret som spelar huvudrollerna ens lyckas kyssa varandra. Fast det kanske bara betyder att de ligger. Lite Bollywoodsk symbolik liksom.


Breaking News om Speidis kläder



Äntligen lite nöjesnyheter man faktiskt bryr sig om.
Heidi Montags karriär som modedesigner verkar bli kortlivad, och Diane von Furstenberg verkar inte särskilt kamerakåt under inspelningarna till nya tv-serien "The City". Jo, ja. Jag är "The Hills"-besatt och ägnar varje tisdag åt storstilade analyser av seriens betydelse för dagens populärkultur. Resten av tiden letar jag efter iscensatta paparazziblider på Spedi.

Mitt liv som kulturdebattör börjar imorgon

Är det fullmåne eller något? Varför kan jag inte sluta fnissa under puffen för Studio Ett i dagens Lantz i P1? Varför lyckas jag inte få ett vettigt svar ur Fru Broccolli som producerat den nya Bondfilmen? Den enda grej som typ fungerat idag var min lunchdejt med Marcus Lindeen. Hoppas att jag är mer skärpt imorgon. Då ska jag sitta i en kulturpanel i SVT:s morgonsoffa. På min ena sida Maria Schottenius, på min andra Karin Magnusson. Jag blir public service-representanten mellan de två kulturchefsdrottningarna.
Och på tag om kulturfajter, idag dissar Åsa Beckman Aftonbladets nya kultursidor. Lite försmädligt bara att hon berättar om överflödet av smarta populärkulturella analyser just i dagens dn kultur, där man också viker en helsida (EN HELSIDA!) åt att berätta att det ska göras en remake på tv-serien V.


Krisen, krisen, krisen, krisen, grisen



Putsade fönsterna igår. Och försökte bringa ordning i mitt hem. Tog toppskott på Monsteran, och kastade ut underkroppen åt vargarna.
När det blev kväll tog jag sällskap med P3 Dokumentär och
deras program om 90-talets finanskris. Det var inte utan att man gick och blev lite nostalgisk.
När jag tänker tillbaka på min ungdom, ser jag skräckbilder tydligast av allt, för att citera Björn Afzelius. Men mig varken skrämde eller slog dom, utan när jag ser tillbaka på mitt liv är det kriserna jag minns. Oljekrisen, Irankrisen, kalla kriget, aids, förra miljökrisen, 90-talets finanskris, klimatkrisen. Det är alltså lite som att komma hem en smula när räntorna stiker, aktierna sjunker, finansvalparna ylar av ångest på nätterna och hela skiten håller på att gå åt helvete.
Min hjärna är som Berny Pålssons armar. Det finns bara ärrvävnad kvar.
Jag har aldrig förstått den där konstiga optimismen, tron på att tillväxten skulle kunna vara oändlig, nej pest, kolera, resistenta bakterier, smältande polaris och skakig konjunktur. Det är då jag känner mig som hemma. Det är tidens melodi. Nu bryter jag upp parketten och börjar odla potatis i trossbottnen, så jag har något att leva på när krisen kommer. På allvar.

hits