Nu är det över



Jag tror Robert Fux uttryckte det bäst när jag sprang på honom igår på Roxy.
Känslan av att gå upp måndag morgon efter Europride och se regnet ösa ner utanför fönstret. Som en syndaflod, som sköljer bort allt som varit.
Eller som Mauro uttryckte det: jag är glad att det är över, så lämna mig ifred, du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.
Kanske är det bara en fråga om estetik. Att min hjärna inte riktigt klarar av att ta in allt detta surrealistiska. Som när Sara Stridsberg sitter och mumlar in i en mick på författarscenen, ett avsnitt ur hennes nya roman, blödande springor mellan benen och foster i glasburkar. Och samtidigt hotas dränkas av barnscenen där någon försöker tvinga barnen att sjunga Farbror Abraham. "Och så vänstra armen!". Eller diskutera problemen med vår tids bögkultur ackompanjerad till Lotta Engberg.
Eller att sitta i parken och se roliga timmen-uppträdandena med Fashion Pack från Örebro, som följs av en norsk draggrupp i
Minstrel-sminkning. De hade tänkt till. De mimade till Miriam Makeba och låtsades bajsa på scenen. Var är liksom den politiskt korrekta hbt-polisen när man som bäst behöver den. Och varför måste man snubbla över Fredrick Federley överallt, hela tiden?
Sen fanns det ju bra saker också. Stora framgångar, rentav, för mångfalden och kulturutbudet på festivalen. Hippie Pride, den nya avdelningen med kulturscen, författarscen, feministisk mötesplats etc. Det ambitiösa programmet på kulturhuset. Tre föreställningar av Kyss min plysch – helt utsålda, Mums mums på Judy's, Bögjävlarnas underklädesfest, glada flator på Defekt-festen.
Men nu återstår ändå bara tröttheten. TRÖTTHETEN. Om vanliga människor är slitna efter Roskilde eller Hultsfred, ja tänk då vad som skulle hända om man häll på med den festivalen i nästan två veckor. Nu ska jag släcka ner och somna om. Och vila min stackars böghjärna.
(på bilden försöker jag och matsy strandberg uppbåda pride-glädjen lördag kväll i parken)

Priden är slut. Nu återstår bara att skämmas

Bara några ord om slutet av Priden. Lördagkvällen i parken kan väl närmast beskrivas med den slitna klyschan "Alla var där". Det började med att jag träffade Annika Lantz och hennes man på vägen in i parken. Jag vet ju vad som drar mig dit, men är lite mer osäker på vad hetrofiler som hon attraheras så av. Hon tillbringade den mesta tiden backstage tror jag, så jag kunde inte avsluta Priden med att ta henne på brösten - vilket jag gjorde i fjol. Något jag bara minns eftersom det är dokumenterat i hennes kommande bok 9 1/2 månad. Sen fortsatte det med en enda stor kavalkad av bögar. En av skåningarna jag bitchade med på t-banan kvällen före. Ja, till och med GS2H-Johan från Göteborg var där.Det blev ett jäkla minglande helt enkelt. Kvällen avslutades med Slick som var lika svettigt och fantastiskt som vanligt. Söndagen höll jag en mer låg profil. Åt frukost på Lilla Essingen, jobbade lite (Jenny berättade om den bästa kommentaren under paraden "Det finns fan fler bögar än invånare i det här samhället") och sedan ägnade jag kvälen åt lite schysta polare. Inte ens Defekt pallade jag gå på. Priden är över. Enbart skammen återstår.

På resa genom pridelandet

Det känns lite som att skolka. Jag orkade bara inte att gå på paraden idag, utan la mig och sov lite i Svandammsparken här i Kransen istället. Kanske för att gårdagskvällen i sig var en hel djävla rundresa i nästan hela prajdlandet, och lite till. 
Det hela började med fest hos Anna-Maria Sörberg. En gång i tiden startade vi tidningen Zon tillsammans, sen dess har hon bland annat chefat för Kom ut, och rent allmänt blivit en av de stora profilerna i hbt-världen. Och på festen var också hela hbt-familjen representerad - allt ifrån Tiina Rosenberg till Andy Candy, rfsl-ordföranden stod i baren och hennes söta vithåriga mamma höll tal. Det var en grym fest där man faktiskt fick en känsla av exakt den rätt brokiga samling som hbt-världen är, och som Anna-Maria har lyckats förmedla också genom sitt arbete. En druga från parken kom förbi och dansade cancan, en gigantisk vulva sjöng en hyllningssång, jag drack några öl till. 
Men efter ett tag fick jag lite parnoja, alla bögar på festen var parvist uppdelade och jag kände mig lite rastlös. Hastade från festen efter midnatt för att snabbt möta upp med Johan Hilton och ta en snabb öl och bitcha lite. Vi ska till Amsterdam nästa helg, och jag försöker skrämma upp honom med att föreslå olika kinkyställen som vi kan gå på. Han skulle hem, så jag bestämde mig för att möta upp med mina finska vänner för ett dopp ner i Connectionhelvetet. Som vanligt var alla supergay och dansade till den supergaya musiken. Det är så avtändande. På innergården stod jag och pratade med en tysk med gigantiska läppar, som visade sig vara där med sin pojkvän. Vi diskuterade bland annat nazister i Sverige och alternativrörelsens position i Hamburg innan parförhållandet blev känt. Då var det redan stängningsdags, så jag muttrade någonting om töntiga tyskar med sverigefetischer (nästa anhalt på deras resa var Vimmerby). 
På sista tunnelbanan hem hamnade jag i en vagn tillsammans med fyra supertankade skånska bögar. Jag stod ett tag och funderade på vilken av mina minoritetsgrupper de skämde ut mest. Till sist frågade jag dem själva om vad de tyckte. De visade sig förstås vara från Kävlinge, smårasistiska och sjukt promiskuösa. Och visste var Härslöv låg. 
Jag tänkte. Det finns inget mer jag kan uppleva i en parad. Jag kan lika bra sova riktigt, riktigt länge imorgon och försöka piggna till lagom till kvällens svettfest på slick. 
Så går en dag i våra Prideliv och kommer aldrig åter. 

Allsång i arslet

Så var man med om den en gång till. Den där schlagerkvällen. Jag hade tänkt hänga lite med mina finska vänner och ta del av deras verfremdung och förvåning inför denna svenska orgie i dålig smak. När jag väl lyckades hitta dem på området stod de svettiga inne i folkmassan, fem meter från scenen och sjöng med i varenda låt. Inte bara Lapponia utan VARENDA låt.
Istället blev det Robert Fux som blev min räddning. Uppflugna på P2:s högtalare kommenterade vi sardoniskt det som hände i parken. Hur stämningen höjdes grad för grad så att alla stupfulla bögar och flator till sist inte visste var de skulle ta vägen. Fast Thomas Bodström såg nykter ut. Och hans två livvakter som var lite avslappnat sommar-straight acting-klädda var rätt sexiga. Jag fick i alla fall förklara Kinky Danielssons storhet för finnarna. "Hon är det närmaste Sverige har en rockstjärna" och "poor mans Judy Garland" fick dem i alla fall i rätt riktning i sina associationer.
När mina kollegor här på P1 hörde att kvällens stora succé var Lasse Berghagen skrattade de till och sa, "så publiken gillade honom på ett ironiskt sätt då?".
Svaret är förstås "Nej". För på Schlagerkvällen i Pridepark existerar inte längre begrepp som ironi eller camp. Allt är helt genuint och ur hjärtat och tårar i ögonen. Och däri ligger väl också evenemangets storhet. När de där bortglömda halvfigurerna från förr plötsligt får möta en vägg av kärlek. Eller när till och med en uthyllad gubbe som Lasse Berghagen gör en Diana Ross och gråter lite av publikens hyllningar. Det är också därför jag inte alls fungerar på den här typen av evenemang. Den där typen av musik kan bara konsumeras med stora tunnor av ironi som tillbehör.
Lasse hade i alla fall anpassat sin repertoar för tillfället. Jag menar
En kväll i juni känns helt rätt att köra på en festival för pervon. Antydningar om både pedofili och incest i en och samma låt. Snacka om pervobingo. I övrigt var det mesta som vanligt. Förutom att det var dansk afton. Frukostbullarna var lite torra, men annars fanns det inte så mycket att klaga på faktiskt. 

Prajden och schlagerbögarna

Det pågår en diskussion om tidningen Stockholm City och deras vinjett Schlagerbögarna på Mickes blogg. Själv har jag svårt att förstå vad dramat handlar om. Jag tycker att det är bra att killarna vinjetteras som Schlagerbögarna. Då behöver i alla fall inte jag känna mig träffad, eller ens delaktig i det de skriver. Om de säger "vi står nyduschade längst framme vid scenen" så kan jag känna mig trygg lite småsvettig längst bak i publiken. Om de älskar Shirley Clamp så slipper jag. Och så vidare.
Micke borde kanske snarare bli förbannad på Aftonbladet. De hade en hel riktigt humorlös "snabbkurs" där man bland annat kunde läsa att designbögen bor på Södermalm och att Idrottsflatorna ofta kommer från småstäder.
Någonstans måste man dra gränsen mellan assimilering och överkänslighet. I det massiva flöde av Pridebevakning som varje år utförs känns det inte som om Shlagerbög-gate är något att hetsa upp sig över. Däremot är Micke underhållande ur en retorisk synvinkel. Men han verkar ha missat att SVT döpte om den brittiska serien med skämt om indier från originalets "Goodness, gracious me" till "Curry-nam nam". Currygränsen har, så att säga, redan överskridits. Av public service till och med.  

hits