Nu är det över



Jag tror Robert Fux uttryckte det bäst när jag sprang på honom igår på Roxy.
Känslan av att gå upp måndag morgon efter Europride och se regnet ösa ner utanför fönstret. Som en syndaflod, som sköljer bort allt som varit.
Eller som Mauro uttryckte det: jag är glad att det är över, så lämna mig ifred, du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.
Kanske är det bara en fråga om estetik. Att min hjärna inte riktigt klarar av att ta in allt detta surrealistiska. Som när Sara Stridsberg sitter och mumlar in i en mick på författarscenen, ett avsnitt ur hennes nya roman, blödande springor mellan benen och foster i glasburkar. Och samtidigt hotas dränkas av barnscenen där någon försöker tvinga barnen att sjunga Farbror Abraham. "Och så vänstra armen!". Eller diskutera problemen med vår tids bögkultur ackompanjerad till Lotta Engberg.
Eller att sitta i parken och se roliga timmen-uppträdandena med Fashion Pack från Örebro, som följs av en norsk draggrupp i Minstrel-sminkning. De hade tänkt till. De mimade till Miriam Makeba och låtsades bajsa på scenen. Var är liksom den politiskt korrekta hbt-polisen när man som bäst behöver den. Och varför måste man snubbla över Fredrick Federley överallt, hela tiden?
Sen fanns det ju bra saker också. Stora framgångar, rentav, för mångfalden och kulturutbudet på festivalen. Hippie Pride, den nya avdelningen med kulturscen, författarscen, feministisk mötesplats etc. Det ambitiösa programmet på kulturhuset. Tre föreställningar av Kyss min plysch – helt utsålda, Mums mums på Judy's, Bögjävlarnas underklädesfest, glada flator på Defekt-festen.
Men nu återstår ändå bara tröttheten. TRÖTTHETEN. Om vanliga människor är slitna efter Roskilde eller Hultsfred, ja tänk då vad som skulle hända om man häll på med den festivalen i nästan två veckor. Nu ska jag släcka ner och somna om. Och vila min stackars böghjärna.
(på bilden försöker jag och matsy strandberg uppbåda pride-glädjen lördag kväll i parken)
Prajden | | Kommentera |
Upp