Cannes i mobilkamerabilder

Några snapshots innan jag lämnar ämnet helt och hållet: Köa, köa, köa
Den vanligaste synen när man är i Cannes. Har man inte skitbra ackreditering, som DN:s journalister, så får man glatt stå och köa. Till kvällsvisningar är det nästan omöjligt att komma in utan speciella inbjudningar, som jag aldrig riktigt förstod hur man kom över. Men om man var tålmodig, hade hundögon och inte gick bara för att vakterna viftade bort en tio gånger så kom man till sist in.
17331-65
och då kunde man komma hur nära som helst. Bilden är från galavisningen av Short Bus och mannen i shorts är John Cameron Mitchell. Just Short Bus-casten kunde man stöta på lite här och var i Cannes under resten av veckan också. Som på bögklubben Zanibar. I baren stod en man med sin mage i tre stora veck över sina skittajta byxor. Jag och Emma var like in shock.
Två och ett halvt tusen i salongen
Att sitta i salongen gav lite svindelkänningar. Typ lite under två och ett halvt tusen fick det plats i salongen. Lite mäktigt när de gillar en film och står och applåderar hur länge som helst, och rätt så maffigt när de buar också, som efter Marie Antoinette.
syndikalistisk arkitektur
Jag har för mig att CGT är syndikalistfacket eller något i Frankrike. Jag passerade deras högkvarter varje dag på väg hem till lägenheten. Mysig arkitektur, eller hur`Väldigt riviera, liksom.
Bryleglass
Då fick man trösta sig med lite brylépuddingsglass. Så här såg underverket ut.

Cannes - en sorts summering

Årets vinnare? Babel borde vara den självklara vinnaren. Med sin kombination av världssamvete, milt formulerad politisk kritik, samt understatementskådespeleri av Brad Pitt och Cate Blanchett. Ja, fan. Filmen har till och med scener som utspelas i Japan - i hyela tävlingsserien lyckades bara en enda asiatisk film kvala in. Politik har ju annars varit det gällande temat här, mer eller mindre inkorporerat till filmkonst. Inte ens Guillermo Del Toro avviker från trenden. När han gör sin fantasiberättelse El Laberinto gör  älvor och fauner sällskap med spanska fascister.  

Eldkastare

Årets brinnande penis: Skruvade ungerska Taxidermia bjöd på visuell fest. Inte bara penisar som sprutar eld utan också bisarra matätningstävlingar mellan representanter från medlemmarna i Warzawapakten.  Spartakiaden i hetsätning, med pauser för nogsamt och detaljerat filmade spypauser.

Årets svenska koppling: Den enda svenska inblandningen i tävlingsserien var att tävlingsfilmen Cronica de una fuga bygger på en bok av
Claudio Tamburrini som idag bor i Sverige. Annars var det som sagt ett fattigt svenskt år i Cannes liksom så ofta förr. Personalen på svenska filminstitutet bar t-tröjor med texten Swedish film is here, lite ironiskt sådär. Kanske skulle den omformuleras lite. In Cannes Swedish film is Roy, till exempel.

Årets undran: De norska regissörerna som efter att vi avslutat intervjun försiktigt frågade "Vad är det som händer med Lukas Moodysson egentligen?" Vad skulle jag svara. "Jag tror han är uttråkad".

Årets gladaste: John Cameron Mitchell när han stod och bölade till applåderna efter Shortbus - som visade sig vara hela festivalens glädjeinjektion. Prideprogrammerare, ta genast hit filmen och John Cameron Mitchell också. Okej?

Årets jobbigaste i pressrummet: En hård fajt mellan italienarna "vi skriker högljutt till varandra över hela rummet, och gärna i grupper om 35" och japanerna "jag pratar i ichatprogrammet med min mamma utan att använda lurar".

Årets gladaste: Jag när jag inser att baren på den norska festen inte har stängt utan att bartendern bara har varit och hämtat ytterligare fyra lådor med vin.

Årets språkliga innovation: Min lägenhetspolare Mattias bloggade om anfallen av lyxkåthet som drabbar honom när han är i Cannes.

Årets dygnetruntjobbare: Orvar Säfström ringer Emma Grey kvart över elva på kvällen för att ge lite feedback på inslag.

Årets kraschade hype:
Folk gick i massor från Richard Kellys Southland Tales (allt talat för att Donnie Darko var ett onehitwonder) men stannade kvar för att bua ut Marie Antoinette

Cannes - tortyrens högborg

Rena tortyren

Det är lördag och hela festivalen håller på att packa ihop och dra härifrån. Har just intervjuat Johnnie To, som gjort Election 2. På mandarin. Men den här gången med en riktigt bra tolk, så det var i alla fall trevligt.

Jag försökte ställa underhållande frågor om tortyrscener, men Johnnie hakade inte riktigt på utan ville bara prata djupingsnack. Min fråga var ändå inte särskilt obefogad. För i film efter film har jag sett tortyrscen efter tortyrscen, ni vet såna där där de säger "nu berättar du allt du vet annars så drar vi av dig naglarna/ger dig elchocker/slår sönder handen/dödar din dotter/maler ner dig till köttfärs och matar hundarna med dig.

Det började redan med Ken Loach i den andra filmen jag såg på festivalen. Elaka britter drar ut naglarna på en av frihetskämparna om han inte berättar var hans polare finns.
Det fortsatte i Flandres, om än ganska snabbt avklarat. Ingen pratade varandras språk så det var inte så mycket förhör utan bara att skära av kuken på nån av de inblandade direkt. Eller skjuta dem. I Election 2 spärrar gangsters in varandra i burar tillsammans med ilskna hundar, styckar en av killarna levande, och mal sen ner honom till hundmat.
Misshandeln/förhöret i Babel är ganska simpelt i sammanhanget. Bara "jag prylar dig om du inte säger vad jag vill". Argentinska Crónica De Una Fuga är däremot en enda stor tortyrlångfilm, om juntans taktik att kidnappa och misshandla politiska fångar i jakten på bekännelser. Och så avslutades allt med Guillermo Del Toros El Laberinto Del Fauno. En mörk sagoberättelse där den onda fascisten på ett utdraget sätt visar alla sina tortyrredskap inför sitt offer innan han börjar "förhöret". Och ja, efter en vecka i Cannes är jag fullkomligt utbildad och vet exakt vad han kan göra med varje redskap.

Fransk byk

Till sist var det i alla fall lite politisk film som tvättade Frankrikes egen smutsiga byk. Indigénes handlar om de nordafrikaner som slogs mot nazisterna i franska armén, och som konsekvent behandlades sämre, inte flyttades uppåt i den militära hierarkin - och vars militärpension franska staten har vägrat att betala ut sedan kolonierna blev självständiga.
Nu har jag också hunnit med lite starspotting. Ethan Hawke stod och hängde i ett gathörn när jag gick förbi. Hugh Jackman var på  samma visning som jag och det bara blev så att jag hamnade i samma gångträngsel som honom (jag lovar, jag gned mig inte alls mot honom). Att höra honom prata australisk engelska var otroligt avtändande, dessutom. Och när jag var ute och sprang med Mattias igår (vi var bland annat på vad som sägs vara den första gayfesten någon gång i cannes - det var svårt att veta vem som var gay och vem som var amerikan där, så vi gick) upplyste han mig om att den raglande gamle gubben i vitt skägg som vi mött i parken var Nick Nolte. Jag som mest hade kollat på hans alldeles för långa och väldigt missklädsamma bussarong.
In other news, så tillbringades morgonen på skandinaviska terassen där jag gjorde ett tvåminutsframträdande i filmkrönikans specialprogram härifrån Cannes.
Och så måste jag kanske lämna det här wifirummet ganska snart eftersom den skitsöta killen som jobbar här och går runt med en stor tröja som det står coach på, nu har börjat hälsa. Var jag så obvious?



Sophia Go Home

Marie Antoinette blev precis utbuad här nere i Cannes. Inte massivt, men ganska. Det var en snygg musikvideo tyckte jag, men ingenting annat. Yta, yta, yta, yta.
Vad är det med folk?
Vart tar de mustiga filmerna vägen?

Roger i Cannes: Dag 3

Idag gjorde jag det. Ett ordentligt schema över alla dagar som är kvar. Och insåg hur exakt hur stressad jag är. Inser nu varför jag inte gjort något schema.
I början av den här dagen så såg det ut som en rätt så lugn dag, Inte så mycket att göra, mest en massa praktiskt fix och trix med intervjuer. Det slutade med att när jag går och lägger mig så har jag sett fem filmer, bokat om två intervjuer, försökt fixa några nya, fixat hela veckans schema, tillbringat en hektiskt stund på skandinaviska terassen samt fixat en ny laddare till telefonen. Det ser inte så mycket ut, men tänk dig att stan förutom en massa stressade, hyperviktiga uppblåsta filmmänniskor också är fylld med mängder av turister (som går skitsakta genom stan) så kanse det låter lite jobbigare så. Imorgon är också en rysare med en massa intervjuer om tre olika filmer samt ett snack med Cissi Elwin, plus att jag åtminstone ska försöka se Southland Tales på morgonen. Och gissa om jag är spänd på den. Richard Kellys första film sedan Donnie Darko.

Jag har funderat en hel del på Almodovarfilmen, och måste nog erkänna för mig själv att jag inte gillar den. Och att jag inte riktigt har gillat hans senaste filmer heller. Jo, jag vet. Jag är farligt nära att hamna i kategorin "Britney Spears? Yeah, I like her early stuff", men det bara är så. Jag var ett hyperaktivt Almodovarfan när hans filmer började komma till Sverige, mycket för att de inte var lika något annat man sett tidigare. Idag börjar gubben gå tillbaka och göra självrefererande filmer, som i och för sig är mer mogna och reflekterande än tidigare, men som saknar det där riktigt hysteriska, riktigit kompromisslösa, riktigt egna.

Däremot tror jag att många kritiker kommer att hylla filmen som en av hans bästa - den här är nämligen helt safe att hylla. det finns inte ett perverst hårstrå på den här hunden. Ett bevis på hur mainstream han håller på att bli? Eller bara att gubben håller på att bli en gammal nucka?


Carmen är tillbaka

Carmen är tillbaka
Var tvungen att skriva om lite i förra inlägget, det är inte så bra att skriva när man precis har lämnat bion, liksom. Därför ska jag inte skriva, just nu, om vad jag tyckte om att se Carmen Maura och Penelop Cruz tillsammans i Almodovars nya Volver, eller vad jag tyckte om Fast Food Nation. Det skriver jag om lite senare, när jag hunnit smälta lite.
Mitt bagage kom i alla fall fram igår, så nu luktar jag nyponros när jag vandrar runt och försöker fixa radiointervjuer. Jag hade lovat mig själv att inte göra så mycket sånt, utan koncentrera mig på att se film och tänka på dem, men sen blir man ändå helt hagalen.
Nu ska jag dra till DDA och sen försöka få i mig något lite av mat idag. Och om jag har tur så hinner jag med en bonusfilm i eftermidag. En där penisar sprutar eld. Det känns som en bra komplettering till det andra jag sett de senaste dagarna.






hits