Nöjesguiden-reunion

Nöjesguiden-reunion

Jag har jobbat så mycket de senaste dagarna att jag inte ens hunnit kommentera onsdagens Nöjesguidsfest i Stockholm. Kjell B Persson har tagit den fina bilden på mig, där man verkligen ser hur kul jag hade det. Fler finns på tidningens hemsida. Fast festen var rätt kul. Det var som en fucking klassåterträff där jag fick kramas lite med gamla och nya Nöjesguidare. Tommie kom direkt från Kina, Maina var som vanligt fantastisk och Niklas Eriksson såg mer goth ut än någonsin. Och jag gick hem ganska tidigt. Skulle ju upp och jobba dagen efter. Medelåldern är definitivt här.

Den desperata jakten på en vinkel...

Hört på Lantzredaktionen när min kollega Fredrik desperat försöker hitta en vinkel på morgondagens gäst Peter Jöback:

- Och vad blir nästa steg då, ska du spela in monsterfilm, eller en roll i Macbeth eller spela nazistisk abortläkare?

That´s infotainment for ya!

Ibland undrar jag vad jag håller på med. Men bara en kort stund. Sen skriver jag glatt frågor till Toppkandidaternas polyamorösa deltagare.



Jag våldskramar Fredrik Lindström

Jag våldskramar Fredrik Lindström

i min senaste
tv-krönika i HD.

Sidospark åt stora A

Just det, imorgon (alltså tisdag) är jag sidekick åt Annika i Lantz i P3. Vi får se hur många ord jag lyckas få in under hennes andningspauser.


Noaks ark och den stora bögsyndafloden

Noaks ark och den stora bögsyndafloden

Har tillbringat de senaste kvällarna med att kolla igenom
Noah´s Arc, en serie om svarta bögar och deras sex- och kärlekstrubbel. Och jag har desperat försökt hitta några intressanta ingångar på serien - som rent generellt är rätt illa skriven och kasst spelad. Här kommer de samlade funderingarna (och de är inte många):


Att pitchen för projektet var: "Vi gör en sex and the city för svarta bögar" kan man se ganska snart. En promiskuös, en romantiker (och manusförfattare), en sassy fjolla (som jobbar med hiv-rådgivning) och en lite stiffare universitetsprofessor som helst av allt vill bli gift. Och vips, så har man lyckats täcka in de flesta stereotyper för både bögar och svarta.

Kan man omvända en straight kille? Ja, det är den viktigaste delen av handlingen i seriens första avsnitt. Jag vet fortfarande inte om det går, men jag har lärt mig ett nytt ord för....eh....stjärten - poogina.

Jag skrattar några gånger. Det är när universitetsprofessorn bestämmer sig att han ska bli lite mer ruffig och börjar låtsas som om han kommer från the hood. Jag skrattar faktiskt flera gånger.

Nästan alla är sjukt vältränade, på det där riktigt uppumpade sättet. Som snubbar brukar vara i de där svarta komedierna som jag alltid tycker är så överspelade. Som jag tycker att den här serien också är. 

Det enda som riktigt glädjer mig är att seriens berättare är riktigt fjollig. Noah pratar med ljus röst och ägnar sig gärna åt fantasifulla håruppsättningar. En fjolla som huvudperson - så långt har få bögserier, eller filmer för den delen, lyckats komma. Å andra sidan är Noah feminitet någonting jämfört med hans fläskiga fjollmonsterkompis. 

Noah´s Arc visas på MTV:s homokanal Logo - men är långt ifrån ensam i en bögvåg som verkar brisera just nu. Jag vet inte om det är den första hiv-cocktailgenerationen som på allvar har börjat ta för sig inom underhållningsbranchen, eller om det är en effekt av framgångarna med Queer Eye for the Straight Guy - men puggorna finns överallt. I den amerikanska sitcomen Crumbs till exempel. Eller på svenska biografer i vår: Breakfast on Pluto, Capote, Brokeback Mountain - och faktiskt även svenska Keillers Park
Och förhoppningsvis är några av titlarna åtminstone hyfsad.
 



Privat, privatare, privatast

Just när man trodde att Johan Hilton inte kunde bli mer privat i sitt bloggande (jag menar att lägga ut sin tonårsdagbok och depressionsdagbok och allt möjligt på nätet är ändå någon slags rekord) så länkar han lite diskret till nye pojkvännen från sin nya blogg. (Min webbläsare funkar inte med blogg.se längre så det får bli en direktlänk: http://vauxhallandi.blogg.se/220106154553_wuwow.html Kan det bli härligare läsning? Och vad ska man tycka om att Hiltons lille darling dessutom skriver rätt kul? Åh, varje dag är fan ett äventyr.

Återbesök i Göteborg

Återbesök i Göteborg

På snabbvisit i Göteborg. Utvärderade Mediemagasinet och sedan på Nöjesguidens årliga fest. Johan Hilton vann förstås läsningspriset, och GS2H var årets partyfixare. Jag kan inte göra annat än att hylla juryns val. Hiltons look denna kväll var wannabe-butch med en storrutig flanellskjortliknande sak i grönt. Givetvis utvalt med tanke på Shephard-kapitlet i boken? Annars lyckades jag träffa nästan alla jag känner i Göteborg under några intensiva timmar - detta trots att butiken Mac Forum hade fest i lokalen intill, och blandningen mellan hypeängsliga Nöjesguidsläsare och Macnördar var lite bisarr ibland. Jag var för övrigt den ende på hela festen som Carl R B valde att inte berätta om sitt möte med Morrissey för. Ja, ja. Jag ser i alla fall fram emot artikeln. På ett lite svettigt sätt.

Storm i ett vattenglas

Storm i ett vattenglas

Regissörsparet Mårlind/Stein har längre haft en sorts hangup på Nöjesguiden. I sin serie Spung gjorde de science fiction som utspelades inne på tidningens redaktion, och lät en av rollfigurerna få en redaktör som var lugn, avstressad, kräsen, formulerad och psykiskt stabil (på min tid var vi alla alltid psykotiska eller för snälla). I sin nya film Storm är alla på Guiden långa, vackra, snortar kokain och är glamourösa. Tydligen var Mårlind/Stein aldrig på besök den där vintern när hela redaktionen separerade från sina partners samtidigt, - medan chefredaktören försökte kicka sitt beroende av nikotin och koffein i en smäll (för det var väl det det var?). Å andra sidan är det en sorts hatkärlek som paret hyser till Guiden. För i den här filmen symboliserar tidningen allt ont. Ja, man skulle faktiskt kunna misstänka att sponsorerna till filmen är en ondskans allians bestående av bland annat psykoterapiförbundet och nykterhetsrörelsen. För på Nöjesguiden, tidningen som vill att folk ska dra ut på stan och ha kul, där arbetar trasiga människor. Sådana som förtränger sina problem, snäser åt uteliggare och är ironiska mot sin förståndshandikappade lillebror. De snortar som sagt kola, kollar in tuttbrudar och försöker inte ens hitta meningen med livet. Medan filmens goda sida är en reklamslogan för psykoterapi, förklädd till datorspelsfigur. Typ: "minns hur illa du gjort alla människor som du älskat och du blir,.....ja, kanske inte hel, men du vinner en glasfigur från Kosta Boda". Det kvittar hur duktiga Mårlind/Stein blir rent tekniskt (för det är de), om inte deras berättelser lyfter från mobbningsproblematik blir det inge vidare spännande. Till sist resulterar hela actionfyrverkeriet ytterligare ett sponsrat budskap, den här gången från föreningen Friends mot mobbning. Långt ifrån den svenska allmogevariant av The Matrix, som nog var vad upphovsmännen siktade på från början.

Har jag fått ett medieragg?

Jag har fått mitt första raggmail. Efter tio år på radion. Äntligen. Ett "är roger wilson upptagen?"
Eller var det bara någon som var nyfiken på stressnivån på Sveriges Radio?


Vinterkräk och Ricky Gervais

Vinterkräk och Ricky Gervais

Var det vinterkräksjukan eller gammalt godis? Indicierna pekar mot det senare, eftersom en skål med gammalt snask kom som gåva från P3 Stockholms t f chef, varpå såväl jag som redaktionskollegan Fredrik låg och kräktes hela kvällen - medan alla smala, smärta och kroppsmedvetna på redaktionen var på jobbet dagen efter.
Själv försökte jag att lätta upp anfallen av magsmärtor med att lyssna på
Ricky Gervais podcastprogram, men det GICK bara inte. Jag klarade inte av det - Ricky Gervais skratt. Det låter som en stucken gris - och tro mig, efter en uppväxt på en skånsk bondgård så vet jag hur det låter.
Rickys podcastprogram bygger på att han och två andra snubbar sitter och pratar. En av de tre är den som är politiskt inkorrekt och lite pantad och lanserar den enda märkliga (men inte alltid så korkade) teorin om hur saker och ting hänger ihop - medan de andra två häcklar honom. När Gervais argument tar slut tar slut tar han då och då till sitt skratt för att få tyst på den pantade killen. Ett grisyl som dränker alla andras röster. Och lätet liksom genomsyras av självgodhet, självtillräcklighet och människoförakt.
Jobbigt.
Och om snacket i stort kan man likna det som om tre stycken Pontus Enhörning hade pressats samman i en och samma radiostudio för att snacka loss utan manus. Och det menar jag på ett dåligt sätt.
Tacka vet jag God Morgon! Världen.

Let´s Dance och Studio Virtanen

Let´s Dance och Studio Virtanen

Jag försöker verkligen blogga så mycket som möjligt, men mycket tid går åt till att spy ur sig åsikter på annat håll. Jag har blivit helt besatt av mitt jobb som tv-krönikör och sitter hemma och glor en massa, och har börjat banda och titta på nätterna och börjat följa Let´s Dance och så vidare. Nu har jag skrivit en ny
krönika om Fredrik Virtanen och Anna Book i Helsingborgs Dagblad. Där jag förresten har världens fulaste bildbyline.

Lantz är tillbaka....

Lantz är tillbaka....

Nytt jobb, nytt gigantiskt hus med långa korridorer. Eller egentligen är det en återkomst till moderskeppet. I Radiohuset i Stockholm har jag hasat runt större delen av de senaste tio åren. Och att återvända till den slitna P3-korridoren är lite läskigt. Det känns som att jag varit borta i fem minuter ungefär.
Under våren jobbar jag på P3 i redaktionen för
Lantz i P3. Det har varit mycket mer arbete än jag trodde. Faktum är att efter en vecka på Annikas redaktion försvann min sexualdrift helt och hållet.
Fast då menar jag ändå arbetssamt på ett bra sätt. Sådär: Jag har tänkt så mycket idag och pratat så mycket idag och spånat så mycket idag att jag är helt slut och tänker inte göra mer än ligga i soffan och vara död och peta mig i näsan. Premiärgäster i programmet är i alla fall Johan Hakelius och Helena Bergström. Lyssna idag mellan elva och ett.

Radioteatern ger...

Radioteatern ger...
Min kollega Fredrik Zander har precis haft premiär för första delen av
sitt relationsdrama
Anna & Jens.
Ett sorts collageartat samtidsdokument om parförhållanden, tristess
och stora och små livslögner. Lyssna på repriserna 16 januari 19.03,
23 januari 01.00. Del två kommer nästa lördag.
Fredrik är ett geni. Hade han inte jobbat inom radio så hade han redan
varit kulturtanternas stora favorit. Sen så är han rätt snygg också.
Han ska bara lära sig att våga ta sig själv på lite större allvar.
Intervjun som gick före premiären på radioteatern var lite töntig. Det finns mer mörker än så i Fredriks skildring av vardagstristess. 


Griniga gamla gubbar

Griniga gamla gubbarf


Det finns en passive aggressive-ton när Expressens tv-krönikör Anders Björkman skriver om Veronica Mars i
Expressen. Inte för att han dissar serien. Nej, det kan han inte riktigt med. Men bara det faktum att SVT visar en ungdomsserie, med en flicksnärta i huvudrollen dessutom, på bästa sändningstid verkar irritera herr Björkman.
Istället borde han väl hylla att SVT äntligen, äntligen börjar bry sig på den yngre målgrupp som helt verkar ha gett upp hoppet om att SVT någonting visar något som är värt att glo på. Jag menar det finns en föraktfull tradition mot allt som heter ungdoms-tv på SVT. Hur ska man annars förklara att SVT:s ungdomsprogram länge gjordes i Växjö? Jag menar, hur kunde man tro att den målgrupp som är mest konkurrensutsatt, trendkänslig och samtidsuppdaterad kunde servas från Växjö? Och av människor som skulle kunna tänka sig att bo i Växjö. Idag verkar SVT äntligen ha släppt tankarna på att kombinera programinnehåll och regionalpolitik - i alla fall till viss del. Och kanske även ha förstått att public service kan innebära respekt även för unga tittare. På samma slot som Veronica Mars ska man så småningom visa Dead Like Me säsong 2 och Doctor Who.
Tur att jag numera har en egen tv-krönika där jag kan skriva sånt, när Anders Björkman nu skiter i det.

Nattsvart humor - för magstarkt för svenskar?

Nattinatt
Medan större delen av den amerikanska komedigenren oftast befinner sig i kreativ kris så lyckas britterna spotta ur sig serie efter serie som i alla fall alltid kan kategoriseras som "intressanta". Nighty Nights första säsong har några år på nacken, men släpptes på dvd först i höstas. Och med Dokument: Humors program om olämpliga ämnen att skämta om i färskt minne så kan det väl vara på sin plats att uppmärksamma Julia Davis mästerverk. En serie där det friskt skojas om cancer, ms, astma, självmord och så vidare. 
Centralkaraktären är Jill (spelad av manusförfattaren Julia Davis), som reagerar på beskedet om sin mans cancer med att genast ge sig ut på jakt efter en ny man. Grannen Don skulle passa perfekt, om han inte var gift med den ms-sjuka Cathy. Så Jill gör sitt bästa för att snabba på sin mans död, och samtidigt hinna med att knäcka Cathy. 
Nu är knappast Jill den enda obehagliga i dramat. Cathy försöker tappert leva upp till definitionen av passive-aggressive medan hennes äkta make är fixerad vid stora tuttar, ja kanske faktiskt alla tuttar som kommer i hans väg. När Cathy beklagar sig för sin man med orden: d" I just feel so ugly, old and inadequate. " Får hon ett: "Come on, darling. You´re not...old", som tröst.
Fast det är ett av seriens tamare replikskiften. Jill går från snabbt från obehaglig till vidrig under seriens gång och framkallar lite olika reaktioner hos olika kompisar som jag visar den för. En del är fullkomligt utpumpade efter ett avsnitt, ondskan och förnedringen är så kompakt att avsnitten känns betydligt längre än det nätta halvtimmesformat de har. Andra blir illa berörda -  trots att de skrattar mycket och ofta så vill de inte se mer på serien. 
Att en ur The League of Gentlemen är med i serien är helt logiskt - och jag tror att han också är ett par privat med Julia Davis. Och precis som League of Gentlemen har Nighty Night  FORTFARANDE inte letat sig in i svenska tablåer. För ondskefullt för de stackars svenskarna?
(seriens andra säsong gick på BBC i fjol)


hits