A night at the puke-bar

A night at the puke-bar

Det var lite vackert ändå, när Tomas stod där och spelade skivor i Spy Bars fönster mot Stureplan. En schyst symbol för nya spyan liksom. Förra gången jag var där så jazzade Sven Nylander loss på dansgolvet i just det här rummet. Den här gången var det helt tomt. Man kan väl hoppas att det inte också är en symbol för nya spyan. Mest berodde det väl på att musiken var precis lite för hög för att man skulle stå ut med att vara kvar i rummet, oavsett hur fin man tycker att Tomas är. Det var nämligen guidens smygläsning igår, smygis för den nya folkliga Nöjesguiden. Den som skriver om hårdrock och dörrvakter. Fast jag har för ont i huvudet för att kunna konstatera något annat än att Tomas karaokefödelsedagsfest nämns två gånger i nya numret. Nackdelen med smygläsningar. Man blir för bakfull för att läsa blaskan. Nästa gång ska jag bara dricka te.

Spelaren

Spelaren

Igår satt jag och tjatade i en sån där rundabordsdiskussion igen för en tidning (i förra veckan pratade jag bögfilm för tidningen Kom ut). Ämnet för dagen var Neil Strauss bok The Game - den som handlar om Neils väg från tönt som inte fick ligga, till fullfjädrad tjejraggare. Jessika Gedin hade sin åsikt klar redan från början: "Det är skitlätt att få ligga, det vet alla". Jag och den andre mannen runt bordet satt skamset och tittade ner i bordet. Sen åkte jag ensam hem och tittade på konståkning på tv medan jag tröståt jordnötsringar.

Daniel Nyhlén, Sofis mode och melodifestivalen

Jag var lite grumpy i söndags, och hatade faktiskt hela tv-tablån när jag skrev min tv-krönika.

Bög-tv kommer till Sverige

Bög-tv kommer till Sverige

Sex år efter att amerikanerna började göra sin egen version av Queer as Folk kommer den till Sverige. Det är Canal + som börjar visa den 31 mars klockan 22.00. Jag kan utlova en specialblogg inför premiären, för det här är en serie som jag är minst sagt splittrad inför. Bitvis angelägen, bitvis sjukt pinsam. Totalt lyckades amerikanerna få ihop 83 avsnitt av serien fördelat på fem säsonger och Canal + tänker visa hela rubbet.

Vårens HBT-filmer del 2: Breakfast on Pluto

Vårens Hbt-filmer Del 2: Breakfast on Pluto

Breakfast on Pluto var länge filmen som bevisade att hbt-biovåren var mer än en fluga, utan en riktig trend. Sen beslutade filmbolaget sig för att rycka bort den från sin kommandelista, trots att man redan pressvisat den några gånger. Jag är inte så förvånad, kommersiell var inte ordet som dök upp i huvudet när jag såg den. Å andra sidan är det kanske den mest filmiska och vackra filmen i hbt-gänget den här våren, näst efter Brokeback då. Men framför allt är den nog för anglosaxisk för att gå hem i Sverige. Genderbenderpersonen Patrick "Kitten" Braden placeras mitt i glamrockeran (britterna kommer liksom aldrig över det där) och så skojas det en del om
The Wombles - och det kanske är skämt som går de flesta svenskar förbi.
Regissören Neil Jordan försöker återuppliva sin filmkarriär genom att återvända till framgångskonceptet från The Crying Game. Lite transpersonsproblematik utblandat med IRA-dramatik, liksom. Men den här gången är det mtf:aren som står i centrum och precis som i Transamerica är det rollprestationen som är halva behållningen av filmen. Den här gången är det Cillian Murphy (från bland annat 28 dagar senare) som gör en enastående insats som den fladdriga Kitten. Men ibland blir det kanske lite för mycket fladder. Jordan är en extremt duktig filmare, filmen är rent estetiskt en fröjd att se på och soundtracket är fullmatat med gamla godingar från förr. Men Breakfast on Pluto är framför allt en av de där fimerna där transpersonen främst är ett fantasidjur. En märklig korshybrid som inte har någon verkligetsförankring, ens när IRA gömmer vapen i husvagnen han bor i. Så Breakfast on Pluto blir mest en sorts urban saga, med en sagolik fantasifé i huvudrollen.

Filmkritik

Det är ofta lite pinsamt att läsa filmrecensioner i Dagens Nyheter. Man liksom sitter med blossande kinder och undrar hur det kan bli så borgerligt, trött medelklass, fingertoppsokänslighet och oskarpt. Veckans skämmis är när Helena Lindblad ska lista sina 3 favoriter i DN på stan. I sin kommentar till "Om gud vill" skriver hon: "Klyschan osvensk får här en genuint positiv betydelse. Missa inte! Ironin är definitivt död. Snäll är det nya elak." Det hade säkert varit fyndiga formuleringar. 1996.


Jag, en tonårsdragqueen

Jag, en tonårsdragqueen
Jo, jag vet att hon är 22 och inte tonåring längre. Men är det skäl nog för att Marie Serneholt ska använda det tunga dragqueensminket  i videon till första solosingeln? Det är nästan en bedrift i sig att få en tjej på 22 att se ut som de där 53-åriga manliga sjukssköterskorna från Hökarängen som brukar hänga på Manhattan på fredag och lördagnätter.


Oseriöst om Brokeback Mountain och Keillers Park

Oseriöst om Brokeback Mountain och Keillers Park

Bland de mer underhållande argumenten på gårdagens porrseminarium var det att romantiska komedier förmedlar en minst lika skev och felaktig bild av världen som porren gör.
Om man vill vända på resonemanget så kan man ju fråga sig vad spelfilmer som Brokeback Mountain och svenska Keillers Park förmedlar för bild av sexuell bögpraktik. Bägge filmerna har nämligen identiska bögsexskildringar.
Dels den gamla goda "jag spottar i näven och kör in den" (ajajajajajaj). Det kan man ju förstå när det handlar om två cowboys isolerade på ett berg på sextiotalet. Men i centrala Göteborg på 90-talet?
För att göra saker och ting ännu mer komiska har bägge filmerna också identiska skildringar hur det går till när en kille som gillar killar ligger med en tjej. Han vänder dem på mage och sätter på dem bakifrån (det är till exempel så som den enes fru kommer på att han är bög - han överger missionären och testar doggystyle. Det måste ju innebära att han är pugga, liksom).
Är Lafa och säkrare sex-kampanjerna informerade? Och kommer bi-aktivisterna att mana till bojkott, under parollen - "vi kan mer än knulla bakifrån!"?

Politik för dummies...

Politik för dummies...

Idag analyserar jag de politiska tv-satsningarna Toppkandidaterna och Drömsamhället i min
tv-krönika i HD.

Virtanen och jag

Jag och Virtanen

Jag var med på Studio Virtanen ikväll. Lite nervöst eftersom jag ju faktiskt var ganska kritisk mot programmet i min tv-krönika i HD. Men allt gick ganska bra. Inga elaka påhopp från FV.
Tiden i rutan gick fortare än jag trott och inte så mycket blev sag - kanske skulle jag ha förberett några oneliners till. Efter Virtanen gick jag vidare på porrfilmsdiskussion på Södra Teatern. Intressant men förutsägbart. INGENTING verkar någonsin hända i den där porrdebatten. Moderatorn Gabriella Håkansson gjorde sitt bästa den här kvällen - men det blir alltid lite märkligt när moderatorn är den smartaste på hela seminariet.
Avslutade med några öl på Kransenhaket Tre Vänner tillsammans med Maggan som precis fått reda på att hon fått sommarjobb som korre för Ekot i Johannesburg (hur grymt är inte det?). Men jag kunde förstås inte hålla tyst och fann mig snart indragen i en porrdiskussion med en av hennes bögpolare.
Sprang sen hem för att kolla på mig själv i Studio Virtanen. Jag var lite tjock, men annars gick det hyfsat bra - har inte varit med i direktsänd tv på två år (även om det här var live on tape), så jag får ge mig själv ett break tycker jag. Mest glad är jag över att jag inte är gäst imorgon, när dragplåstret är en jättekanin. Det hade kanske känts lite...förnedrande?
Nu ska jag sova. Får sammanfatta Göteborgs filmfestival imorgon.

En hobbit

Jag tycker att det var fint att Daniel Björk idag kom med den största innovationen i hbt-världen sedan hbt-begreppet lanserades. "HBT faller på sin egen orimlighet. HobBiT ska det va. Hobbitar, hobbitvärlden, hobbitkärlek, hobbitsex, hobbitfråga" Lanserat i dagens Lantz i P3. Nu ska jag iväg och dricka öl med johan hilton och eric schüldt i ett tält på järntorget.

Vårens hbt-filmer del 1: Transamerica

Vårens hbt-filmer del 1: Transamerica

Felicity Huffman fick en Golden Globe för sin roll som transsexuell i
Transamerica, och det går väl inte riktigt att sticka under stol med att den tillhör Rain Man-kategorin. Eller som den kvinnliga motsvarigheten, Charlize Theron som fick en Oscar för Monster, delvis för att alla blev så jävla imponerade av att en vacker kvinna kunde tänka sig att se så ful ut på film.
I Huffmans fall är det ett intressantare förvandlingsnummer. Här spelar hon en pre-op transsexuell som ger sig ut på en roadtrip med sin son - som inte riktigt förstår att kvinnan som bilar runt med honom egentligen är hans pappa.
Huffmans prestation är faktiskt ganska skön och helgjuten. Man har tryckt ut hennes öron, så hon ska se lite motbjudande ut, och gett henne en tjock blek transsminkning. Nervösa tics kring hår och bröst. Och ofta får hon också til det där stela kroppspråket, som om hon inte riktigt trivs i sin egen kropp. Sedan är det förstås lite bisarrt att Huffmans stora skådespelarframgång görs genom en roll där hon spelar en karaktär som heter Bree.
Filmen i sig visar sig vara en rätt oväntat puttrig historia, en oftast lättviktig komedi som hela tiden aktar sig för det stora mörkret. Bitvis är det ganska bra, bitvis blir det lite platt. Och som vanligt så tycker man att det är en riktigt bra film genom att använda argumentet att det i alla fall är bättre än "To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar" där man fortfarande blandade ihop dragqueens och transpersoner i en enda märklig röra.
Nytt ord att lägga till hbt-ordlistan fick jag också: T-dar (som i gaydar då, raringar).

Jag dissade förresten Filmgalan

Jag dissade förresten Filmgalan

Shit, villka hektiska dagar jag har haft. Har varit nere i Göteborg, supit lite och hållit i några föreläsningar (rapport kommer inom kort). Och lyckats klämma ur mig en
tv-krönika till.

hits