Ich bin ein Berliner

Var på lite fest igår. Petter spelade skivor. Amanda Lepore minglade och Tomas gick hem med ett skäggmonster. Kan det bli bättre?

Down and out in LA

Två tripper ner till Landskrona och några nätter på sängen i mitt gamla pojkrum under en hetsig vecka har gett mig en akut ryggvärk och en och annan jobbig tanke om existensen.
Men jag tänker inte skriva så mycket om programmet innan det är klart. Nu väntar några hårda dagar i intankningsrummet. Puha!


Suely in the sky

Jag har nätt och jämnt lyckats med att landa i Stockholm, mellan två Landskronabesök, för att snabbt ila ner till Sture och hålla i ett Face2Face på festivalen med Karim Aindur, regissör till filmen Suely in the Sky. Och faktiskt. Jag fick lite energi av den här energiske brasilianaren, som bland annat tvingade sina skådespelare att bo 2 1/2 månad i den lilla byn som filmen utspelas i - i researchsyfte innan inspelningen ens kommit igång. Den rätt hopplösa hålan kontrasteras med den klarblå himlen och huvudpersonen Hermilas drömmar om en bättre framtid. Hennes lösning? Att lotta ut sig själv som högsta vinsten i ett lotteri. Se den om du kan, det är en ovanlig socialrealistisk skildring, som inte grottar ner sig i smutsen och gör sina huvudpersoner till offer. "Även fattiga personer har existentiella problem och gör livsval", som regissören sa.

P3 Homo bye bye

Radioprogrammet P3 Homo läggs ner. P3-bossen Dan Granlund pratar om reservatsradio.
Ur QX intervju:
"Det finns jättemycket i den bevakningen som jag lika mycket kan ha glädje av, säger han. Att ha den typen av "reservatprogram" tycker jag att man kan se som ett misslyckande, framgången borde vara att istället inrymma frågorna i vanliga program.
Man vill att hbt-temat skall tas upp i en rad program i Sveriges radio.
- Alla har ett ansvar att inom sina bevakningsområden täcka brett men Kvällspasset har hbt-frågorna speciellt tilldelat i sitt uppdrag.
- Det här blir ett sätt att pröva om vi kan få in det här på ett mer vardagligt sätt, säger han vidare."

För det första: Dan. Ingen har hindrat dig från att lyssna. För det andra: När ett uppdrag läggs ut på alla program så blir det av nödvändighet en ganska grund och ytlig bevakning. Ruta ett, liksom. Gång på gång på gång. Med samma argumentation skulle man ganska snabbt kunna lägga ner alla genreprogram inom musikområdet.
Ett skäl till att P3 lägger ut hbt-bevakningen på kvällspasset är att programmet kommer att få en bög som programledare. Jag gissar på att det är Johan Hilton som får jobbet som ankare. Ett fantastiskt bra val, men Johan håller på egen hand. Man måste inte lägga hela jävla hbt-bevakningen på honom för att han skulle hålla för det jobbet. Tvärtom. Jag unnar honom något roligare att prata om än bara hbt hela tiden.
Missförstå mig rätt. Jag har inte ens något emot att man lägger ner ett program som P3 homo - det kanske  var ett kul experiment, det kanske var ett misslyckat program - men att ha det där aptrista "integration" och "vardags"-förklaringen som argument tyder bara på publicistisk lättja och oskärpa.

Landskrona

Jag har återvænt till Landskrona, før førsta gången på allvar på sådær tio år. Det var en mærklig upplevelse att gå igenom centrum. Tomma butikslokaler gapade øde. De flesta av skyltarna såg hemgjorda ut. MQ hade førsvunnit, men Dressman hade øppnat. Pennan hade blivit lite avskavd och teatern hade fått en ljusskylt. Och så fanns det en sorts temarestaurang som hette Davy Crocket. Dær Skånska Teatern en gång låg ska det øppnas en libanesisk restaurang. Men frisørsalongen Frizzy fanns kvar. Och brodeributiken. Men lite ledsamt kændes det allt. Eller var det bara det sylvassa regnet och den iskalla motvinden som gjorde sitt? Det ska i alla fall bli ett radioprogram i P1 næsta onsdag.

(ja, jag ær i danmark, dærav bokstæverna)

Josef Fares nya film

Ibland är det bra att sitta tyst på flygplan. Som när jag åkte till Paris sist och satt på samma rad som ett gäng svenskar som väldigt högljutt pratade om Josef Fares nya film. Vad det är för projekt han suttit och knåpat med sen han blev seriös med "Zozo". Det blir tydligen en film på temat hämnd, som ska spelas in med extremt låg budget - ja, kanske till och med direkt till tv. Våldet ska vara rått och brutalt, "Irreversible" nämndes som en förebild. Ja, jag fick till och med höra hur hela filmen skulle sluta - men det kan jag ju inte berätta. Jag hade ju ingen möjlighet att kolla så att mina källor verkligen är säkra.

Kulturhelg

På lördagen var jag på en sorts textfest som min kompis Stefan på Modernista hostade. Infrastrukturen på Street kollapsade totalt. Restaurangpersonalen verkade inte vara förberedda på anstormningen av törstiga litteraturfanatiker. Först fick jag stå i kö till kassan (ensam kvinna, samlad men trevlig), sen till garderoben (1 person, stressad. Thomas Andersson Wij blev trackad av lantisar med dialekt) och sedan var nästan alla tvungna att stå i en enormt lång kö till ölserveringen (2 personer skulle serva ett proppfullt ställe). Vad hade de förväntat sig? 20 personer som lyssnade på poesi och smuttade på vars ett glas vin under en hel kväll? Fast om man fick ölbiljetter fick man gå förbi kön och fick sin flasköl i en snabbkassa. Där stod bland annat han den där från tv-sporten och hängde. Han med kåta ögon och mörk skäggväxt.
När jag väl lyckats forcera mig ner till kulturhörnet intogs scenen ar Lars Mikael Raattamaa. Och då menar jag intogs. Han slutade aldrig att läsa sina dikter, som passande nog handlade om tiden. Slutade aldrig. Trots att han fått en beställning på fem minuter på scen. Publiken slutade applådera, glansen i deras ögon försvann och Lars Mikael bara pågick. Fascinerande.
Allt var ändå fint tills Stefan och Jenny började placera den överblivna sponsölen på mitt och Tomas bord. Öl efter öl efter öl efter öl. Trots detta intag lyckades jag på söndagen se både danska "Offscreen" och "Clerks 2" samt fyra avsnitt av "Studio 60 on sunset strip". Vi kan väl säga att "Offscreen" inte levererade vad den lovade (jag skriver mer på fimkritiksidan) att "Clerks 2" leverererade exakt vad man kunde förvänta sig (okej, förutom åsneknullandet till Samantha Foxs "Naughty Girls Need Love Too") och att "Studio 60" håller en fortsatt hög kvalité. Imorgon åker jag till Landskrona för att återuppliva kontakten med min gamla hemstad.

Filmfestivalen är igång

Så var filmfestivalen igång, och jo - det finns mer att se än gruppknullandet i "Shortbus". Under festivalen har jag och några andra från filmkritikerförbundet bestämt oss för att försöka oss på att gruppblogga på filmkritikerförbundets egna sida. (nu fungerar inte länkandet i Safari igen så webadressen är filmkritiker.se) Det verkar gå lite trögt i början, men jag föväntar mig att inläggen ska börja rassla in så småningom. På sidan  skriver jag bland annat om "Buenos Aires 1977". En fascinerande film, som bygger på en bok av Claudio Tamburrini, som flydde från Argentina till Sverige efter att ha hållits som fånge och torterats av juntan. På fredagen höll jag i ett Face2face med honom som var lika fascinerande det. Mannen förtjänar ett ordentligt mediautrymme tycker jag. På det personliga programmet står det ytterligare två seminarier. Ett på den svenska filmen Underbara älskade som har ett Work in progress på måndag, och sedan med Suelo in the Sky på torsdag eftermiddag. Men ikväll blir det nog litterärt gästabud i Modernistas regi på Street. Filmfestivalen får vara on hold just ikväll. 


Poppans bloggutfall

Jag tror inte att jag vet någon som följer mediebruset i bloggosfären lika intenstivt som DN På stans klubbexpert Kristoffer Poppius. Och nu, efter månader av lurkande, har han äntligen fått DN att betala honom för att vara en del av den. Man förstår att ganska mycket frustration har samlats i den där söndergymmade kroppen när man läser hans typ andra inlägg, där han läser lusen av de flesta av bloggstockholms profiler - dessutom med en liten extra eftersläng åt sin exflickvän.
En strålande debut helt enkelt. Jag menar Eric väckte mig imorse med ett sms om det senaste inlägget. Och äntligen slipper jag vänta två veckor mellan varje krönika. Poppan regerar.

(Och nej, Mr P, att man intervjuar någon betyder inte att man flörtar. John Cameron Mitchell är ungefär lika sensuell när han pratar om sex som han vore om han pratar om kollektivtrafiksatsningar. Visst är det ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat, men särskilt porrigt blir det liksom inte)

Kluven

Kluven

Dennis Coopers romaner utspelas i något slags känslomässigt ödelandskap. Som om en sorts själslig neutronbomb detonerat - människoskalen finns kvar, men känslolivet har börjat mutera i allt mer avstängda och perversa former.

Närmare var den första av Dennis Coopers romaner som kom ut på svenska. Den fick mig att må fysiskt dåligt. När jag läste hans andra roman, Kluven, som just kommit ut, så var jag mer förberedd - ändå var det en pina att komma igenom boken. Här går han ett steg länge i detaljerade skildringar av övergrepp, mord och styckade kroppar.

Coopers romaner utspelas bland män som fantiserar om att döda. Fixerade vid skönhet så till den grad att de måste utplåna den. Den erotiska besattheten blir till en cancersvulst i medvetandet, som tränger ut allt annat. Sex är en handelsvara. Ett tidsfördriv. En drog. Ett missbruk.

Och samtidigt. Betyder det ingenting.

Man kan läsa Dennis Cooper som ett rop på hjälp, eller som en manifestation av destruktivitet blandad med psykisk sjukdom. Men också som en obegripligt mörk ensamhet.

Dennis Cooper äcklar och provocerar - när han utforskar de allra sjukaste och mest våldsamma sidorna av sexualiteten. Chockerande i sin uppriktighet. Men också för att berättarjaget i Kluven själv är den som är sjuk. Som försöker få oss att förstå genom att berätta sin historia.

Cooper själv säger att han är anarkist och tror på människans inneboende godhet. Det är rätt skönt att kunna gå tillbaka till det citatet. För jag tror aldrig att jag läst någon som utforskat den manliga sexualitetens mörkaste sidor på det sätt som Dennis Cooper gör.


Bingo utan vinnare

Jag spelar hellre på stryktipset
Jag tittade lite på
"Bingo Royale". Jag blev skitförbannad. Jag skrev en tv-krönika till. Där jag dessutom lyckades få in "Böglobbyn" i det allmänna raseriet. Nu återstår det att se om Mona Seilitz kommer att göra en Sverker och hoppa av "Bingo Royale" i nästa vecka.

Ångrarna

Post-op och re-op

Igår var det premiär. Teaterpremiär. På min polare Marcus pjäs
Ångrarna. En sorts dokudrama i teeaterform om två könsbytare som ångrat sig. Som vill få tillbaka sina snoppar. Och som säger att de förväxlat längtan efter en annan identitet med längtan efter en annan könsidentitet.
Det var en märklig känsla att se en Orlando på scen, medan det satt en likadant klädd Orlando i publiken som tittade på. Det var bara det att Orlando på scenen snarare var nedtonad jämfört med den dramadrottning som Orlando är i verkligheten.
Men riktigt bra var det .Riktigt, riktigt bra. Marcus är grym.

En böglobbystorm i en kaffekopp?

En böglobbystorm i en kaffekopp?
Det verkar som om bögarna (och alla andra för den delen) delats i två läger kring den nya satsningen Böglobbyn. En grupp som känner sig personligen förnärmade och uppriktigt sårade över att det allra första programmet handlade om parkcruising. Och så en andra halva som mest tycker att programmet är lite båring och uddlöst. Jag känner och har jobbat med större delen av redaktionen så jag känner mig mer än lovligt insyltad - men kan väl säga så mycket att jag tillhör den senare gruppen.  Det räcker inte riktigt med att ha ordet "bög" i ett programnamn för att vara edgy. innehållet måste vara vassare och vinklarna lite mer oväntade. Eller djuplodande. Däremot har jag ingen förståelse för de pryda bögarnas invändningar kring att programmet "spär på fördomarna kring homosexuella". Jag tror att den ständiga representativitetens dagar är förbi - åtminstone för tillfället. Och att även bögsubkulturen måste kunna utstå både granskning och uppmärksamhet. Annars blir man bara sårbar och ett enkelt offer för de som verkligen vill skada oss. Att även heteros vill knulla utomhus har ju med all önskvärd tydlighet framgått av den senaste sommarens kvälltidningsartiklar om badstränder där folk har sex. Och att bögraggandet pågår i Slottsskogen är väl något som alla i Göteborg redan vet? Ännu mer intressant är väl att företeelsen finns i snart nog varenda svensk stad av någorlunda storlek. Och på en internationell skala. Världens största friluftsrörelse?

Fula Betty är här nu

We´re a happy family

Så har den kommit till Sverige i rekordfart - Ugly Betty. Och namnet talar för sig själv. Det här ingen serie som försöker vara subtil på något sätt. Tvärtom.

Berättelsen om den fula sekreteraren som försöker överleva som chefsassistent på den glamourösa modetidningen är en frejdig klichéfest.

Huvudrollen, som Betty, spelas av coola America Ferrera (Real Women Have Curves), som får kämpa med en gigantisk tandställning och stora missklädsamma glasögon för att vi verkligen ska FÖRSTÅ att hon är FUL.

Serien bygger på en colombiansk tv-följetong, en oerhört framgångsrik telenovela, som redan fått flera remakes i olika länder. Och lite av originalets melodrama och sentimentala tonlägen har faktiskt fått följa med i den amerikanska versionen. Jag är antagligen lite skadad av amerikanska sitcom-format, för det jag uppskattar bäst är att den inte är helt tajt gjord. För Ugly Betty är en godhjärtad urban saga, en moraliskt uppbygglig tv-serie där vi får lära oss att yta inte är allt, att ett vackert inre alltid håller i längden. Till och med i den anorektiska tvångsmässigt retuscherade och botoxpumpade modevärlden.

Vi förstår förstås allihop, att det inte är så - men som en välmenande dagdröm kan den ju fungera. För ett ögonblick kan man drömma sig bort och tänka att Ebba von Sydow visst hade kunnat nu lika långt om hon hade varit en överviktig förortstjej med mustasch och hornbågade brillor.
Fast allra bäst är förstås Bettys fjolliga systerson.

Hans lilla dansnummer i sjömanskostym i avsnitt fem är kanske det bästa hittills. Missförstå mig rätt. Jag är inte pedofil. Men när såg vi sist ett fjollbarn på tv?
Däremot hade serien vunnit på om man klippte bort hela parallellhandlingen kring det där mordförsöket. Bååååring. 


Mums för män

Mums för män

Jag har inte kunnat skriva det här tidigare. Inte vetat om jag skulle våga berätta om det här offentligt. Men jag var med om ett sånt underligt....möte....i förra veckan. Jag var bisittare på Lantz i P3, inringd som vikarie och hade inte riktigt hunnit kolla gästlistan innan jag sa ja. Detta innebar att jag fick sitta bredvid när Annika intervjuade Ann från "Söderlund och Bie" som jag nyss kritiserat här på bloggen och i HD. Annika L gillar inte att det blir dålig stämning i studion, så jag fick diplomatiskt framföra min kritik, men det var lite som att hälla vatten på den berömda gåsen.
Men det som verkligen fick mig lite ur fattning var besöket från Hipp hipp. På något bisarrt sätt har jag haft en liten crush på Johan Wester. Något med hans powerskånska och hans övervikt som funkar på mig. I vanliga fall brukar folk på tv vara rätt tramsiga uppenbarelser live. Men Johan var, mer än något annat, gigantisk. Hur lång som helst. Och han envisades med att kramas efter sändningen. Två gånger, eftersom jag inte kramade tillbaka tillräckligt hårt första gången (då rodnade jag).
Det här var en stund av skam. Jag har verkligen aldrig förr sympatiserat med studentikosa män från skåne. Ännu mindre på ett erotiskt sätt. Men nu...jag tog mig för huvudet i ångest och skam.
Det var inte förrän på tunnelbanan hem som jag insåg vad det hela egentligen handlade om. Det var ju inte Johan jag ville ha. Det var ju Kajan. Med mustasch och en skitstor nyckelknippa. Min vanliga störning efter att ha vuxit upp i en skånsk bondfamilj. Jag skyller alltså på arvet. Inte på miljön. Okej?

Tysk filmfest

Bara du och jag och avlyssningsutrustningen

I helgen var det tysk filmfestival i Stockholm. Under det klockrent, stortyska namnet
"German films go north!" (vad var det för fel på typ "Tysk filmfestival" eller något). Invigningsfilm och stora dragplåster var "De andras liv", en stor publicsuccé i hemlandet, som dessutom kommer att få svensk distribution senare i år. En film vars styrka främst är det innehållsliga, en film om förhållandet mellan en disciplinerad stasi-övervagare och hans ovetande offer. En sorts kärleksaffär på avstånd där den stenhårde stasi-mannen börjar spela Gud för att rädda sina offer. En rätt fängslande historia, och inblick i det östtyska systemet där stasi avlönade egna horor, och partitoppar, med hjälp av de överallt närvarande mikrofonerna, kunde utpressa folk till att bli deras privathoror. Alla har hemligheter, alltid. Det bästa från Tyskland sen  Tom Tykwer?

Hälsningar från Tokyo

Big Love

hits