På besök i förorten

På besök i förorten

Var på besök i en förort nära mig i veckan. På Stadsteaterns Skärholmenscen och deras uppsättning av Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte!. Oj, vad deprimerande. Och då menar jag inte uppsättningen (i alla fall inte mest). Utan framför allt den där vaga känslan av lågbudget, halvhjärtad satsning och kulturell misär. Små detaljer som visar att ingen riktigt har brytt sig om att göra den gamla aulan till en lika snygg teater som den som citypubliken går på. Små, små markörer - som att man inte ens brytt sig om att låsa upp bägge entrédörrarna in till teatern (vilket gör att förortsovana kulturtanter börjar springa runt hörnet för att hitta en annan ingång). Att ordet öppettider är särskrivet i lappen som är upptejpad på dörren. Att foajéns inredning känns som när saggigt Folkets Hus möter Ikea. En hög med Gringo ligger visserligen i ett hörn, men några gamla affischer på väggen räcker liksom inte för att ge signalen om att den här teatern är släkt med den i stan. Och nej, några paraplyer i taket gör inte cafeterian särskilt mysig heller. Alltså, jag vill inte att allt ska se ut som Dramaten bara för att det är teater. Tvärtom. Men det är så typiskt att bara för att Skärholmen är en förortssatsning så har man inte ens brytt sig om att försöka pigga upp sosseinstitutionsmiljön det allra minsta. Eller har man omsorgsfullt återskapat den för att ge en tidsenlig inramning till den gamla proggiga 70-talspjäsen som man valt att återuppliva på förortsscenen?

Filip & Fredrik-revolutionen

Filip & Fredrik-revolutionen

Som min kära kollega Annika Lantz uttryckte det "jag vet inte om ni har tur eller om ni är skickliga". Precis så känns det när man tittar på premiärprogrammet av Ett Herrans Liv.
Man förstår inte riktigt hur de gör det - men på något sätt lyckas de faktiskt göra ett kärleksfullt och - i alla fall bitvis - lite känsligt porträtt av en rätt trasig människa.
Visst försöker de plumpa till det med jämna mellanrum, det fekjade våldtäkstförsöket i Humlegården och de två blondinerna som skjuts ihjäl i programmets inledning är bara tröttsamt. Men kanske är det det som krävs för att de ska våga vara lite på riktigt i programmets andra segment.
Ju mer Filip och Fredrik tonar ner sina människoföraktande sidor, desto bättre blir det. Och de lyckas faktiskt nästan förmedla en känsla av äkta beundran och respekt inför Frank Andersson. Nu är väl bara frågan om samma sak kommer att hända när de två intervjuar Kikki Danielsson.
(kolla också in när de liksom hoppar jämfota av lycka och entusiasm när Noppe kommer förbi och testar att köra lite permobil inför kameran - jag vet inte när jag såg någon så glad på tv senast).

Jag skrev faktiskt en hel
krönika till HD i rappet, när jag ändå var så förtjust.

Vilken filmvår. Not.

Vilken filmvår. Not.

I förra veckan hade jag en riktig filmtortyrdag. Först Rafael Edholms dampvåldskomedi Babas Bilar. En sorts nybuskis helt utan förmildrande egenskaper. Ja, det kanske skulle vara Andreas Wilson i skägg då, men även han gör en riktigt mesig figur i en film som är överfylld av töntiga klyschor. Och sen, samma dag, gick jag och såg Tjocktjuven. Ojojojojojojojoj. Någon borde ge Vanna Rosenberg lite råd när det gäller att välja filmroller. Typ: Titta på titeln. Om filmen heter något i stil med Mongolpiparen eller Tjocktjuven. Sluta att läsa. Det blir inte bättre än så här. Om folk inte kan komma på en bra titel, så lär inte resten av manuset, eller ens genomförandet bli bättre. Tjocktjuven är nämligen ett helt nytt lågvattenmärke inom svensk biofilm. Varför SF sätter upp den på bio övergår mitt förstånd. Men jag förstår däremot att all pr sköts av ett fristående pr-bolag. Även marknadsavdelningar på filmbolag har tydligen en klausul om förnedrande uppdrag. Precis som journalister. Kanske är det dags att branschen inför någon sorts censur. Bara för att försvara varumärket svensk film. Jag menar, hur ska svenska filmer någonsin mer kunna locka publik när sånt här till och med får gå upp på bio. Snacka om att folk som råkat hamna på någon av de här filmerna drar sig för att lägga sina biljettpengar på en svensk rulle igen. Våga säga nej till Tjocktjuven, kids.

Sjukt publicerad

I senaste numret av Fokus kan man läsa min artikel om homotv-marknadens utveckling i USA, i senaste numret av Odd at Large pratar jag lite om The Game, och så har jag skrivit lite om Hans Rosenfeldt i dagens HD.


Igår drömde jag...

Igår drömde jag...

Det var förstås slutet som var allra finast. När Morrissey väljer att avsluta hela konserten med Last Night i Dreamt That Somebody Loved Me så var det en vacker, vacker eftergift åt fansen. De som inte riktigt har kunnat acceptera den Nye Lite Gladare Morrissey. Nu blev det ändå ett avsked med rätt nivå av misär, självömkan och ensamhet. Själv blev jag mest lite chockerad över hur levande kroppsminnet av min tonårsångest var.

hits