Symboliskt SF-utspel på Filmdagarfest

Så jag missade Manilla för att istället göra mitt jävla jobb och vara i Malmö och titta på film. "Men vem behöver Manilla när man kan gå på filmdagarnas eget party", försökte jag intala mig själv när jag tog mig till Twisted Torso för branschmingel.
Festen hade Brasilien-tema, med anledning av premiären på Tropa de Elite. Filmen, som är en genomsvart och deprimerande lillasyster till Guds Stad var kanske inte helt lämplig som festinspiration, så arrangörerna nöjde sig med att ha lite brassebärs och bjuda in en sambaorkester, istället för att utrusta marknadsavdelningarna med vapen och låta de skjuta prick på recensenterna som sågat deras filmer.
Men Brasilien kom helt i skymundan när ett improviserat band gick upp på scenen, bestående av olika höjdare och vanliga knegare på SF (dit Ronny Svensson får räknas eftersom han skriver för sf.se). Någon irriterad malmöitisk dokumentärfilmare muttrade om att SF kapat festen och gjort den till sin firmafest, men det riktiga symboliska ögonblicket kom en bit in i konserten, när bandet bestämde sig för att göra Staten och kapitalet. I det här sammanhanget var det svårt att inte läsa den som något annat än en kommentar till den svenska biografpolitiken.
För i filmsverige är det ju så. Staten och kaptitalet sitter i samma båt. Eller. SFI sitter verkligen i SF bios båt, och det finns ingen annanstans att ta vägen om man vill att filmerna faktiskt ska nå sin publik.

Greetings from Malmö

Jag är på filmdagar i Malmö och sätter i mig en massa filmer, gör intervjuer och går på promotionbuffé och tittar på filmklipp. Här finns en massa biografföreståndare, pr-människor från olika bolag och så en och annan filmkritiker. Idag klämde allihopa in sig på Victoriabiografen och käkade och såg fem minuter från Australia, Baz Luhrmanns kommande epos. Vi fick se en promotrailer som handlade om att filmen verkligen var ett epos och att alla var on location och åkte med en massa bilar ut i vildmarken för att spela in filmen. Jag hoppas att de där helikopterbilderna där man åker över landskapet var gjorda för promon och inte för filmen. Det finns få saker som jag tycker är så trist att se på bio som storslagna landskap, Det var nog bara i Into the Wild som det fungerade för mig. Faktum är att Australia verkar vara en film som är fylld av nästan allt jag tycker är ointressant. Klassisk heterosexualitet, långa kyssar i regn, krig, svettiga män på hästryggar, springande hjordar med kor, helikopterbilder på landskap.
Sen såg jag dokumentären Bedragaren som går upp på bio i nästa vecka. I en salong full med människor som blivit lurade på en massa pengar av mannen som kallade sig för Fader Mac. Men i salongen höll alla god min och skrattade självironiskt åt sig själva. Kanske för att det gått tolv år sen dagen då de förstod att de blivit blåsta på pengarna. Men det var en väldigt speciell känsla att sitta där med dem och höra när de såg sig själva bearbeta sitt livs största blåsning.
Och så sprang jag på Måns Thunberg som jag gick på någon sorts lekskola med när jag var fem.
Dessutom lyckades jag förväxla intervjutider, spräcka mitt schema redan vid visning två och inte hinna med att prata med Måns Herngren om konstsim. Men det visade sig vara ett riktigt beslut att prioritera Maria Bloms Fishy. Den var riktigt, riktigt bra.

Soundtrack of our lives



"Åh,
det här är vår låt," flämtade Helena medan vi vinglade ut från Torget. "Låten om våra liv, Roger".
"Nä, sa jag". Avig som vanligt. "Min går mer så här."

Steffo på bloggäventyr



Min fellow bögjävel Stefan har börjat blogga
på sitt nya jobb. Om litteratur och sånt viktigt. Plus att man kan hitta en bild på honom med grisnäsa (alltså han till höger på bilden).
Det bådar gott. Det här kan bli det viktigaste som hänt den svenska bloggosfären sen Shampoo Rising.  

Dorian och jag

Det nya svenska gaymagasinet Dorian går alldeles utmärkt att läsa från pärm till pärm på Pågatåget mellan Helsingborg och Hässleholm. Då hinner jag alltså läsa jag också varenda ord i publikationen. Vilket i sig är en upplevelse, rent språkligt alltså. För det är något som glappar i texterna. Ungefär som när man läser en dåligt översatt text och de engelska meningarna liksom dyker upp i huvudet. Då menar jag inte att jag anklagar någon för plagiat. Nej, svenskan är liksom bara haltande. Låghalt.
Kanske beror det på att Dorian anstränger sig så mycket för att bevisa att de representerar en glammig bögvärld. Att man liksom spänner copymusklerna så hårt att man börjar lämna svenska språket. Eller bara slår över till att bli töntiga. Som när man har satt samman en panel för att diskutera viagra och i ingressen till artikeln berättar att man befinner sig i "en lägenhet i en av Stockholms mer diskreta men samtidigt förnäma stadsdelar". Spännande, liksom. Kan man inte bara skriva Östermalm?

Att vara gaytidningsentrepenör är inte särskilt lätt i Sverige. Jag vet själv, liksom. Och då kan det kännas lite märkligt när en ny tidning blir trashad i DN. Inte bara en, utan TVÅ gånger. Därför tänker jag inte göra den där enkla sågningen, det är så enkelt att vara elak. It takes strenght to be gentle and kind. Och ska man vara lite konstruktiv och rar så fyller Dorian trots allt en lucka. Och det är de två långa artiklarna som jag tänker på då. Samtalet om Viagra påminner i alla fall till vissa delar om den typen av snack som jag har med mina kompisar - och något i den stilen har jag inte riktigt läst i svensk gaypress tidigare (fast den där killen som hävdar att säger till sin tandläkare hur han ska laga hål, verkar mer än lovligt korkad). Den ärrade gaymediaveteranen Henrik Tornberg (Sylvester m m) försöker i numrets andra artikel starta någon sorts debatt kring svenska bögars syn på sex och synd - apropå Prides slogan (och falska marknadsföring) om Swedish Sin. Och där finns väl också nischen. Mer prat om sex, helt enkelt. För Svensk gaymedia i allmänhet ligger ju faktiskt på en prydhetsnivå som ligger milsvida efter kvällspressens heterosnuskande.


Warhol på teatern




Någon hade tänkt till och valt ut en perfekt föreställning från utbudet på
Göteborgs dans- och teaterfestival. Gob Squads Kitchen. Film som blivit teater, eller teater som är film. Eller hur man ska kalla det. Tre spelplatser bakom en duk, där det som händer på spelplatserna projiceras på duken. Det handlar om Warhol, om sextiotalet och om en tid när man gjorde saker för allra första gången - när allt var fräscht, nytt, spännande.
Allt eftersom pjäsen utvecklas så lämnar skådisarna scenen och ersätter sig själva med folk från publiken. En del av dom får lurar på huvudet, och fjärrstyrs av skådisarna som sitter med mickar i publiken och viskar repliker och andra instruktioner. Och så sätter man på ett helt självklart sätt fokus på vad som är spel och verklighet, vem som egentligen agerar mest trovärdigt, vad som genererar det mest intressanta dramat. Och förklarar att vem som helst kan vara en stjärna. I alla fall för en kväll på teatern.
Allra mest spännande blir det när en av killarna som spelar sovande i Warhols Sleep får frågan om han vill göra en roll i Kiss istället. Och kyssa en av skådisarna. Och de sekunder av tvekan i den där killens ansikte, innan han mumlar fram "I'm in a relationship". det är den bästa teater jag sett på länge. Även om det nu faktiskt inte var teater. Utan på riktigt. Eller hur man ska säga.

Eftertankens kranka...ja du vet



När man hör sig själv säga "vi kan ju alltid gå till Naglo" så vet man att det är ondska på gång.
Jag hade ju tänkt att det skulle bli en stillsam kväll på Södra Teatern. Jag skulle lyssna på Sveriges Radios korrespondenter, som pratade om Mellanöstern och Afrika. Jag kände mig omvärldsbevakande och uppdaterad.
Men sen så urartade allt. Jag blev förolämpad av en idiotbartender i baren på Södran, diskuterade (bråkade om) arbetskraftsinvandring med en brittisk pugga eftersom jag nyss sett
Ken Loachs film "It's a free world", (han förstod inte att jag var bög på grund av att jag hade ett straight skägg???) lät mig övertalas till att dansa foxtrot med Maggan afrikakorre. Och sedan Torget, Naglo, Mornington Hotel (bara lobbyn, inget annat kul den här gången). 

Det konstigaste med Ken Loach-filmen är förresten att Carolina Gynning spelar huvudrollen. 



Sen vill jag gärna att en drömtydare förklarar för mig hur "Brothers & Sisters" tog sig in i mina drömmar, varför jag lät Klara Zimmergren spela den helt nyskrivna rollen som min alkoholiserade syster och Elina Grandin gjorde rollen som en polis med tandställning. Om jag inte precis hade klarat av min första dag på jobbet, så hade jag sagt att jag skulle behöva semester.
 

Borta med vinden - och Mats Wahl i repris

Att åka hem till gården i Skåne har sina sidor. Mitt mobilmodem ger till exempel upp när det blåser för mycket ute. Eller spöregnar. Mobilen tar också bara emot samtal ibland. Och brorsan körde sönder föräldrarnas bil redan på min första dag här. Vilket alltså betyder att helgen har tillbringats i radio- och internettystnad. Och även i geografisk isolering. 
Jag är något  taggad över att återvända till Stockholm efter helgen.
Under måndagen sänds förresten mitt författarporträtt av Mats Wahl, som jag gjorde hösten 2005,  i repris i P1, kl 18.15.


Ur presstexten: "Hallonörnen", "Vinterviken" och "Den osynlige" är tre omtyckta titlar ur Mats Wahls omfångsrika produktion av ungdomsböcker. I mer än 25 år har han skrivit för och om barn och ungdomar, ofta om de mörka sidorna av den svenska vardagen - om rasism, klassmotsättningar och trassliga föräldrarelationer.

Mats Wahl berättar för Roger Wilson om sitt långa engagemang i skol- och ungdomsfrågor, om hur det känns när böcker blir dåliga filmer och om hur hans längtan efter en far påverkat hans skrivande.

För uppläsningarna svarar Martin Aliaga. P1 måndag 11 augusti kl 18.15.

Det är den där biten om Mats Wahls pappa som är programmets starkaste del, tror jag. Mats har själv berättat om det där tidigare på föreläsningar på skolor och i andra sammanhang. Men det blixtrade fortfarande i ögonen på honom av ilska, när han berättade historien för mig, den där dagen i Liljeholmen.
Nu ska jag gå och lägga mig och försöka komma ikappa med sömnen, sista natten på gården.


Ur dagens qx-konversationer:

"Ja, herregud en sån kväll.. vad ska man göra när man upptäcker att ens pv är trogen? Göra slut?"

Bicurious - nu och då

I kissed a girl, nu:





I kissed a girl, då (1995):





Puggans kommentar: Så lika men ändå så olika, fan inget har hänt på lite drygt tio år. Istället blir det bara lesbloitationvideor som visst försöker kittla lite sappfiskt men som slutar tryggt och fint i den heterosexuella barmen. Bonuspoäng till Jill som åtminstone har den dåliga smaken att använda Fabio som sin urman.

OS-motgift



Sommarens bästa sportjournalistik kommer från
Kina-TV.
Äntligen någon som sätter saker i sitt rätta sammanhang. Eller vad sägs som deras slogan "Bästa olympiaden sedan 1936"

Nu är det över



Jag tror Robert Fux uttryckte det bäst när jag sprang på honom igår på Roxy.
Känslan av att gå upp måndag morgon efter Europride och se regnet ösa ner utanför fönstret. Som en syndaflod, som sköljer bort allt som varit.
Eller som Mauro uttryckte det: jag är glad att det är över, så lämna mig ifred, du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.
Kanske är det bara en fråga om estetik. Att min hjärna inte riktigt klarar av att ta in allt detta surrealistiska. Som när Sara Stridsberg sitter och mumlar in i en mick på författarscenen, ett avsnitt ur hennes nya roman, blödande springor mellan benen och foster i glasburkar. Och samtidigt hotas dränkas av barnscenen där någon försöker tvinga barnen att sjunga Farbror Abraham. "Och så vänstra armen!". Eller diskutera problemen med vår tids bögkultur ackompanjerad till Lotta Engberg.
Eller att sitta i parken och se roliga timmen-uppträdandena med Fashion Pack från Örebro, som följs av en norsk draggrupp i
Minstrel-sminkning. De hade tänkt till. De mimade till Miriam Makeba och låtsades bajsa på scenen. Var är liksom den politiskt korrekta hbt-polisen när man som bäst behöver den. Och varför måste man snubbla över Fredrick Federley överallt, hela tiden?
Sen fanns det ju bra saker också. Stora framgångar, rentav, för mångfalden och kulturutbudet på festivalen. Hippie Pride, den nya avdelningen med kulturscen, författarscen, feministisk mötesplats etc. Det ambitiösa programmet på kulturhuset. Tre föreställningar av Kyss min plysch – helt utsålda, Mums mums på Judy's, Bögjävlarnas underklädesfest, glada flator på Defekt-festen.
Men nu återstår ändå bara tröttheten. TRÖTTHETEN. Om vanliga människor är slitna efter Roskilde eller Hultsfred, ja tänk då vad som skulle hända om man häll på med den festivalen i nästan två veckor. Nu ska jag släcka ner och somna om. Och vila min stackars böghjärna.
(på bilden försöker jag och matsy strandberg uppbåda pride-glädjen lördag kväll i parken)

Skype poetry

01.16
my dick your mouth your dick my ass my ass your tonge your tongue my tongue my dick your ass your ass my tongue my chest your back my chest your chest

01.17
my eyes your eyes

i've got to go now

hits