Mitt liv som Annika

Idag är jag Annika. En hel sändning i alla fall. Jag har redan börjat rapa ut i luften och prata ingående om mina hemorojder.
Var ska det sluta.

Sara

Sara

Idag sitter jag inlåst i lägenheten och förbereder mig för mångdagskvällens KULTUREVENEMANG. 
Souterräng på Modernista där jag och Maria Zennström ska prata om Sara Lidmans bok Bära mistel. Berättelsen om en omöjlig kärlekshistoria mellan en heterosexuell kvinna och en homosexuell man. 
Kom gärna förbi i morgon, måndag!
http://www.modernista.se/bilder/annonser/annons_souterrang.pdf 

En kväll med Robert Fux

17331-146
Gårdagskvällen tillbringades på Orionteatern och Salong Giraff. En eh...högst omväxlande kabaré med allt från en finsk jonglör som tappade sina käglor till en kvinna som sjöng en cover på Under ytan, nu med texten Under burkhan...
Men det som är hela behållningen är världens mest bitchiga konferencier - min gamle P3 Homo-kollega Robert Fux som aldrig drar sig för att dissa och såga sina gäster, gärna redan innan de kommit in på scen. 
Robert är grymmast i stan. 
Hela tillställningen och stämningen påminde mig lite om kabarékvällarna som Darling Desperados hade när jag bodde i Malmö. Bland annat minns jag en gång när Göran Skytte kom dit och läste högt ur sin dagbok. Anything goes. Det var samma surrealistiska blandning då som nu av mediokert, hopplöst och bisarrt. Och samma känsla av att ungefär vad fan som helst kan hända.

Staffan och jag

Staffan och jag

Min kulturmentor Anneli Dufva tog  med mig på teater igen, på Staffan Westerbergs nya "Oväder på brunnsgatan - en kvartersrevy". Helt fabby. Fragmentarisk, men samtidigt helt fokuserad i sitt uttryck. Och så är det något alldeles speciellt när Staffan gör sin galenmin och man liksom får se den där andra sidan av honom, den besatta, bisarra, perversa. Och sedan är det bara en gammal  tjock gubbe på scen igen. 

Tjyvar och förbannad lögn

Kollar igenom veckans olästa tidningar och ser i lördagens Aftonbladet att man käckt tagit över Nöjesguidens Dödskalle/Mästerligt-koncept under vinjetten Good Cop/Bad Cop (det kanske är gammalt, men jag har inte sett det förut). Men var är de lustiga maskerna? Istället för stora fyrkanter på hvuudet så intervjuas Kristian Luuk av två utväxta blinderingar. Och inte kan man ens se på längden på utväxten vem som ska vara den onda. 
Veckans mest förvirrade kommentar till Marianne Ahrne-bråket står
Dagens Nyheter för.  I en krönika om fördumningen av P1 för att locka unga människor så avslutar hon med den här eleganta vändningen:
"Vad är det med alla dessa käcka fyrtioåringar som försöker spela tonåringar i krampaktiga försök att passa in?
Under tiden skapar unga egna forum som bättre speglar deras intressen. Kreativiteten upphör ju inte för att Sveriges Radio tappar kollen.
Alla har säkert noterat att "Darling", en av de mest ambitiösa svenska filmerna på väldigt länge, gjordes helt utan stöd från Svenska Filminstitutet. "
Är det en rest från förra veckans krönika som kom med eller? Vad har Sveriges Radios programpolitik med Svenska Filminstitutet och Marianne Ahrne att göra?  Och, för din kännedom, Ulrika. Johan Kling som gjort Darling, är just en av de där 40-åringarna som du pratar om. Född 1962. Knappast ung, liksom. Eller har jag helt missförstått din krönika? Dissar du Darling som ett exempel på krampaktig ungdomsvurm, och tycker att Marianne Ahrne borde vara ett föredöme för Sveriges Radio? Ja, härregud. Det är inte alltid helt lätt att förstå sig på kulturskribenter.
(att Ulrika dessutom kallar Stil, som jag jobbar med, för ett nonsensprogram, och dessutom felaktigt påstår att det ersätter det gamla programmet Gender har faktiskt inte alls med det här att göra. Att radiodebatten redan ballat ur var tydligt tidigt i veckan, men den svenska filmdebatten är faktiskt för viktig för att jag ska låta det här stå oemotsagt)

Richards kroatiska näsa

Der Dinter och hans kroatiska snok
Igår var jag på Midsommarkransevenemang. På den lokala biografen Tellus var det visning och premiärfest för kortfilmen "Min kroatiska näsa", gjord av min gamle klasskompis Richard Dinter. Vi gick tillsammans på Biskops-Arnö i två år, och eftersom vi bägge bor i Der Kranz så brukar vi springa på varandra på Konsum, varpå Richard inleder en lång monolog om sakernas tillstånd i hans liv just nu. Filmen var också en lång monolog, där Richard utgår från sin näsa, och sedan utifrån den utreder sitt förhållande till sin pappa, forskaren. 
Richard har alltid haft ett enormt mått av egocentrism, när vi gick i skolan tillsammans gjorde han flera märkliga kortfilmer som alla handlade om personliga upplevelser av kraschade relationer och oförstående flickvänner (ofta hade Pamela Jaskoviak huvudrollen). Det känns bra att han har fortsatt att jobba på samma tema. Jag njuter av Richards självutlämnande, självironiska och både distanserade och nära tilltal. 

På Reporters hemsida på SR kan man faktiskt just nu höra Richard och Katarina Wikars hänga bakom biograferna på Göteborgs Filmfestival - där förresten den kroatiska näsan visades för allra första gången. 
(http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=1282). 



Filmprat i Vågen

Jag, Johanna Koljonen och Mikael Timm snackade om svenska publiksuccéer i Vågen igår. Repriseras ikväll men ligger också ute på nätet på 
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=1292
(jävla safari vägrar att lägga in länkar igen. jag måste döda någon på blogg.se, alternativt någon på apple)
Annars är hetsen igång som vanligt. Igår gick jag på releasefest på nummer.se, som gav ut ett teaterlexikon - en sorts listning av begreppen inom teaterlingot just nu. Träffade på Gertrud och Cecilia som jag alltid träffar på alla releasefester. Gertrud läxade upp mig eftersom hon tycker att Susanne Ljung sa sitt namn för ofta i Stil.
Anneli Dufva tog sitt kulturmentoransvar fullt ut och lånade upp Claes Bäckströms En förtjusande ung man. Hon är helt enkelt trött på att jobba med en så obildad kulturbög som jag, förstår jag. Jag tackar tacksamt och tar emot.
Just nu sitter jag på Filt och försöker skriva en krönika. Samtidigt släpper Resumé uppgifter på konsekvenserna efter sparbetinget inom Sveriges Radio. Hmm, dags att söka nytt jobb för Roger kanske?
Ikväll blir det dansföreställning. Allt som kvalificerar mig för fler poster på allconsuming.net är bra. Johanna Koljonen börjar dra ifrån även i februaris statistik. 


Om min hjärna vore min mage...

Allt om min buske

...så vore det nog läge för en Samarin. Igår var en av de mest schizofrena kulturkonsumentdagarna på länge. Eftersom vi ska diskutera svensk mainstreamfilm i Vågen på måndag så klämde jag och Anneli Dufva två rullar på eftermiddagsvisningarna. Först "Göta Kanal 2 - kanalkampen" (fick helt plötsligt förhandsvibbar på vad porrfilmsversionen på den filmen kommer att heta) och sedan "Allt om min buske" (här finns inget mer att göra för porrfilmsskaparna).
 Om "Göta Kanal" finns det bara en sak att säga, egentligen. Sloppy! Utmaningen med den flmen handlar snarare om att försöka välja ut de som faktiskt kommer undan filmen med äran i behåll (som Eva Röse).
Utskällda "Allt om min buske" var däremot en överraskning. En positiv sådan. Manuset är en enda dramaturgisk röra. Men det är något så sällsynt som en svensk film som berättar i bilder, som lyckas skapa stämningar, en komedi som ligger mer i situationer och det burleska än i några direkta skämt. Visst är slutet kackigt, men efter att ha avnjutit Göta Kanal en timme tidigare, så var det här ett fucking mästerverk.
Sen for jag och Anneli till Södertälje åt en entrecot på baren Eagle och kollade på föreställningen
Efter Fredrik. En monolog av och med Mattias Brunn, som handlar om hur han blir smittad av hiv av sin pojkvän. Det var liiiiiiiiiite svårt för mig att riktigt komma in i fiktionen eftersom Fredrik var med i föreställningen. Projicerad på backdropen. Och spelades av gaystraight2hell-Niclas.
Tonårsflickorna i publiken bröt däremot samman i snyftningar omkring oss under det melodramatiska slutet. Efter Fredrik är ute på en lång Riksteatern-turné, så alla landsortspuggor borde hålla utkik.

Publicerat

Sen sist har jag pratat lite grand om tv-serien "Den lilla moskén i prärien" i Människor och tro, och hängt ut delar av mina sexuella preferenser i det delvis utskällda radioprogrammet Stil (Alla hårlösa där ute. jag har lämnat björnträsket. Jag är hel nu. Även ni med helt nakna bringor och fläckvis skäggväxt kan höra av er till mig. Jag diskriminerar ingen). 
Och så har det blivit klart att jag ska sidekicka hos Annika Lantz på torsdagar.
Man kan undra om det är slump eller skicklighet av mig att pricka in två av de redan på förhand mest kritiserade nya satsningarna i P1:s tablå. Jag är inte så säker själv. Det enda jag vet är att jag ska fylla 37 om knappt två månader, och att jag fortfarande känner att tilltalet i P1 väldigt sällan är riktat till mig.
Det kanske inte bara handlar om klass utan ävenålder, men jag tycker ofta att det känns märkligt att vara på god väg in i medelåldern och fortfarande känna mig som den där killen i korridoren som jämt tjatar om populärkultur och tv-serier (Göran Sommardal på P1 är i och för sig grym både på serier och ungdomskultur). 
Sedan kan även jag tycka att vissa tänk kring den nya p1-tablån är idiotiska - men att tycka att det är mer okej att snacka viner än smink i P1 är lite konstigt.

Göteborg Torsdag/fredag

Jag fortsätter med min efterkonstruktion av filmfestivalen. Eftersom jag sitter i juryn så får jag inte kommentera filmerna jag sett, vilket gör det hela liiiiite andefattigt. Juryproblemen fortsatte i alla fall att pigga upp vistelsen. Den här gången blev den strulige jurymedlemmen magsjuk och försvann till hotellet utan att säga till någon. Just när vi hade ett pressat schema och två tjejer från festivalen som aldrig hade varit på Hisingen skulle köra oss till Aftonstjärnan. Efter tio sms och en akututryckning från den stencoola gästdesken så löste sig det hela. 
Kvällen avslutades med vin i hotellbaren med min kollega Anneli Dufva. 
Fredag morgon samlades en liten, men intresserad, publik för att lyssna på ett case study om filmfinansiering. Det var producenterna bakom barn- och ungdomsfilmen Hoppet som bland annat berättade om hur man får pengar från Kurdiska regeringen och om sina försök att bygga sin egen finansiella infrastruktur med privata pengar. Tillsammans med fem, sex investerare har man startat något som kallas för Barnfilmsundret, och tanken är att arbeta långsiktigt med samma investerare även i framtiden. Att ha en fem, sex miljoner klara redan från början när man går in i finansieringsarbetet. Om de planerna ska fungera krävs det förstås att Hoppet verkligen också spelar in sina pengar. 
Sen var det hemresa och en låååång chatt på qx om de moraliska aspekterna på gruppsex. Min fåtöljgranne orkade inte ens tjuvkika utan somnade till sist bort från alltihopa.  


Göteborg Onsdag

Otack är världens lön. 
Här hoppar man in som en glad självuppoffrande liten ängen som ersättare i Fiprescijuryn, och vilken sorts karmabelöning får man får det? Jo, världens suraste, snålaste, struligaste och otrevliga jurymedlem. Onsdag morgon skulle vi se svenska filmen Darling, och eftersom kopian inte var svensktextad så hade man ordnat med simultantolkning. Jurymedlemman F, som redan i bilen bestämt sig för att first impressions last och därför besvarat varje fråga jag ställer med ett eller på sin höjd två ord, bestämmer sig för att VÄGRA se filmen på det här sätter. Och visst, simultantolkning kanske inte är världens bästa grej, men man behöver ju inte ställa till med en scen. 
On top of this visar det sig att snubben missar filmen som han ska presentera på kritikerveckan (hittar inte biografen) hoppar över ytterligare en film senare samma kväll (kollar den senare). 
Men efter att Jannike Å på ett milt men mycket bestämt sätt gett honom en uppsträckning börjar han be om ursäkt för sitt uppträdande lite senare på kvällen. 
Den tredje jurymedlemmen verkar också till sist ha kommit till Göteborg, men går på ett separat schema så vi ses nästan aldrig. 


hits