Årets julfilm

17331-122

Jag och Carolina Gynning åkte på samma plan från Stockholm till Malmö. Hennes superväteperoxiderade hår lyste nästan upp hela planet på resan hem. Jag kände mig ganska blek i jämförelse. 
Innan jag for ner hann jag i alla fall med att recensera årets julfilm på bio. För vad är väl trollkarlar i Prestige och babblande speakerröster i Stranger than Fiction mot genderbenderlove i danska
"En såpa".  
I övrigt är den skånska friden väldigt sövande. Ligger halvt utslagen i min brors gamla pojkrum och plöjer gamla Jonas Gardell-romaner mellan sömnattackerna.

Självhat är självmedvetenhet på en finare skala.

Favoritpojkar

Idag är det dags. Cinemateket visar en av de bittraste bögklassiker jag någonsin sett. Och jag älskar den. Klockan 7 ikväll på Filmhuset, eller halv tre på Sture på söndag. Här är min text om filmen från Brute.

Manuset är rakbladsvasst. Replikerna dryper av etter. Skymfningar och förolämpningar viner genom rummet. "Show me a happy homosexual and I´ll show you a gay corpse" är bara ett av många odödliga citat från denna uppvisning i bögbitchighet. Eller, för att uttrycka det lite mindre högtravande, The Boys in the Band är den mest realistiska skildringen av den ondska som automatiskt uppstår när det finns mer än tre puggor i ett rum. Berättelsen om böggänget och en födelsedagsfest som spårar ur, är egentligen mest en unken fläkt från 60-talets homovärld -  tiden före Stonewall och den sexuella revolutionen. Under ytan verkar alla puggor hata sig själva och alla andra bögar. När festen går överstyr blir partyt till en uppvisning i självförakt som social stridsföring. Och sällskapsleken "ring den enda personen som du verkligen älskat i ditt liv" blir bevis för att en bögs liv oundvikligen är kantat av ensamhet och olycklig kärlek.

The Boys in the Band var förstås alldeles för mycket för homoaktivisterna på 90-talet, som smutskastade filmen och påstod att uppvisningen i självhat, bitterhet och internaliserad homofobi var föråldrad och förlegad. Sanningen är egentligen precis den motsatta. 00-talets puggor kan kanske lättare medicinera bort sina neuroser än vad deras systrar på 70-talet kunde, men utanförskapets effekter finns fortfarande kvar. Visst, idag går vi kanske inte i terapi för att bli botade från vår homosexualitet, som huvudpersonen i The Boys in the Band gör. Men istället drömmer vi om registrerat partnerskap, homoadoption och livslång monogami - allt för att förgäves försöka fly ifrån den biologiska blindtarm som är vårt genetiska öde.
 En session med pojkarna i bandet ger oss den livsnödvändiga kunskap som behövs för att acceptera pugglivet utan att överdosera på livslögner. Att bitterhet bara är ett annat ord för livserfarenhet, och att självhat är självmedvetenhet på en finare skala. 

Cruising på Cinemateket. Filmen alltså.

Är det en batong du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

Jag hittade texten som jag skrev i
Brute. Missa nu inte filmen. Visas på Cinemateket i Stockholm den 4 oktober.

Videoutgåvan av Cruising börjar med en ängslig disclaimer: "Den här filmen är inte menad som en anklagelse mot den homosexuella världen. Den utspelas i ett litet segment av den världen, som inte är representativ för resten." Man var tvungen att ha den där texten eftersom homorörelsen tog emot filmen med demonstrationer och hot om bojkott. Cruisings problem var nog inte så mycket att den handlade om en mordisk läderbög, som efter avslutat kinkysex sticker kökskniven i ryggen på sin sexpartner med ett hest "you made me do this". Snarare var de amerikanska bögarna trötta på att ännu en gång vara en exotisk freakshowskrydda i en Hollywoodproduktion. I dagens Will & Grace-klimat är det däremot svårt att förstå vad som var så upprörande. Klubbscenen före aids, med promiskuösa och lössläppta bögar känns mest lite gulligt - till och med fistingscenen (vad jag vet den enda som förekommit i en amerikansk mainstreamfilm). Och Al Pacino i huvudrollen som straight undercoversnut i läderpuggsoutfit är inte bara apsexig, utan också lite komisk när han kämpar mot sin uppenbara attraktion till bögsex och fetischer. Cruising hade varit en helgjuten gayklassiker, om inte bögvärlden själv hade sett till att döda den. Idag finns den inte ens utgiven på dvd.

Gaychock i Umeå

Nyss hemkommen från Umeå filmfestival, där jag pratade om tv-dramatik och var moderator för ett samtal mellan tre tv-regissörer. Stannade över natten mellan lördag och söndag, för att uppleva lite av festivalyran i staden. Fredric som jobbar med film där uppe förklarade kvällens festoption för mig. "Först så har vi Filmare möter filmare klockan åtta". "Ja, det låter ju trevligt", svarade jag. "Och sen på natten har vi filmfestivalens gayfest", fortsätter Fredric.
Allt fryser till is. Jag tittar på den långe norrlänningen och tänker: "IT´S A FUCKING CURSE!"  Homosexualiteten känns mer och mer som ett jobb, och varje homofri zon jag hittar som semester. Att slippa supa, ragga och hångla är min dröm. Men det blev till att dricka bärs i en sån där kliniskt tråkig Folkets Hus-lokal. Knattedisco all over again. Fast på något sätt blev det ändå lite tryck på dansgolvet.
För övrigt kan jag bara säga att Umeå filmfestival verkligen är Sveriges närmaste filmfestival. Allt ryms i Folkets Hus, och bor man - som jag - på Royal hotel så går man till festivalhuset på ungefär en halv minut. Lagom. Fler festivaler borde rymmas under ett tak. Helgens höjdpunkt var den lite märkliga mellanfesten på Film i västerbottens lokaler som var en sorts lägenhetsfest i kontorsmiljö.
Idag bäddar jag ner mig med Entourage.


Sa inget till mig om mitt liv

Kanske vill jag inte må bra?
Angående ett tidigare inlägg om bögfilmer skriver Stefan om Torch Song Trilogy:
"Men vad TYCKTE du om trilogin då? Vi har pratat i en timme i dag och du nämner den inte ens i en bisats trots att jag tjatat om att filmen är en del av böggrundkursen på 5 poäng tillsammans med den mycket mer dystopiska Boys in the band. Trilogin är den balanserade motpolen som ska inge hopp och leda in en på den smala och osäkra bergsstigen som leder till en härjad, men ändå rätt sorted pugga."

Mitt svar:
"Inge hopp?". Jag vet att du anser att Torch Song Trilogy är en positiv film, men är det det egentligen? (här kommer lite spoilers). Vad är det som är positivt? Att hans älskare dödas av bögknackare? Att hans mamma trots hundra gräl fortfarande inte vill acceptera att han är bög? Att han fortfarande hänger ihop med samma förvirrade obeslutsamma bisnubbe som krossat hans hjärta - och som mycket väl kan göra det igen? Nej, jag ser nog hellre bögporr om jag ska inges hopp om bögvärlden. Där finns i alla fall någ¨ra scenarion som delvis kan uppnås i verkligheten. Att jag skulle adoptera ett barn eller få framgångar på Broadway (eller var det nu var han satte upp sin cabare) lär inte hända mig de närmsta åren
Hela tonen i Torch Song Trilogy känns överhuvudtaget tillkämpat glättig. Sådär campkäckt på det tristaste av sett. Filmen har helt enkelt blivit helt frånsprungen i ton och uttryck - och är ändå inte intressant som historiskt dokument ens. För lite bitterhet, helt enkelt. Bitterhet är alltid en tidlös känsla. 
Däremot är det ju intressant hur slutscenen kopierats nästan rakt av i Brokeback Mountain. Är det från boken, eller bara i filmen - någon som vet?

Ensamt på Queerfilmfestivalen

Ensamt på Queerfilmfestivalen

Det märks att det varit sommaravslutning - och då menar jag inte bara de där flaken med de debila ungdomarna på i innerstan. Nej, jag menar mer att stans alla medie- och kulturarbetare haft säsongsavsked. Efter att ha kört sex-, spy bar-, p3 och p1-grejor (karsten tog med sig en femliters vinflaska) i veckan tillbringade jag och F delar av lördagen med att vara bögkulturell på Zita och den nystartade queerfilmfestivalen. Vi var ganska ensamma i början. Helt ensamma i salongen faktiskt, när vi klockan 12 kollade på Sadie Bennings gamla film Flat is Beautiful. Några fler när vi lite senare på eftermiddagen kollade på den svenska dokumentärklassikern Bögjävlar. Filmerna var riktigt bra, men festivalen verkar inte bara ha haft otur med det strålande sommarvädret, utan också ha haft enormt svårt med marknadsföringen. Något program fanns inte tidigare i veckan, och pdf:en på hemsidan gick inte att öppnaoch skriva ut. Eftersom det inte funnits någon homo/gay/queerfilmfestival på något år känns det lite trist att behöva negga, men lite konfunderad blir jag ju också över att programmet är så tillbakablickande - och att de nya filmer man tagit in mestadels kommer från den vanliga biorepertoaren (Kiellers Park och Tiden som finns kvar). Å andra sidan verkar arrangörerna komma från en ny generation kulturpuggor och -flator. Det tycker jag känns jävligt roligt - äntligen lite återväxt, äntligen någon som arrangerar grejor som man inte redan känner till. Men jag tror att de kanske kunde ha sluppit en del nybörjarproblem om de bett om lite hjälp. Vi får se om det blir sol eller filmfestival imorgon. På kvällen blir det i alla fall ytterligare en säsongsavslutning. Hejdå-middag med Lantzredaktionen.

Vårens HBT-filmer Del 3: Keillers Park

Vårens HBT-filmer Del 3: Keillers Park

Det är fortarande inte precis vardagsmat. Svenska filmer med hbt-are som huvudperson. Ja, faktum är att ens homobiroller är rätt ovanliga. Därför känns det ju lite sådär....snålt att ge sig på den film som nu faktiskt kommer. Men...
1997 skedde ju ett brutalt bögmord i Keillers park, på Hisingen i Göteborg. Den händelsen är själva upptakten till det som nu, tio år senare, blivit till en spelfilm. Fast regissören Susanna Edwards och manusförfattaren Pia Gradvall har valt att inte göra någon exakt rekonstruktion av det som hände. Istället har man valt att använda händelsen som ren inspiration för att skriva en egen berättelse om bögkärlekens villkor. Inget fel i det, men när man samtidigt väljer att döpa filmen efter parken där mordet begicks och lånar in en mängd detaljer från verkligheten, då blir gränsen mellan fiktion och dokumentär väldigt otydlig. Ja, faktiskt frustrerande. Som åskådare sitter jag liksom hela tiden och försöker skilja mellan vilka scener som är påhittade och vilka som har utspelats på riktigt. Och det blir liksom ännu svårare när storyn i Keillers park är nästan överlastad av dramatiska konflikter: en förrådd fru, homofobiska föräldrar, kulturella motsättningar, självmord och våld i samkönade förhållanden – allt ska vara med. Dessutom är karaktärerna grovt tillyxade. Och sånda där saker kan man egentligen bara kan komma undan med om man kan skylla på att historien bygger på sanningen.
Kanske hade jag köpt det här rakt av om Keiller Park hade varit en amerikansk film, ”based on a true story”, men historien ligger lite för aktuell i mitt huvud sedan Johan Hiltons bok No tears for queers från i fjol. Och faktum är att det är nätt och jämt att jag känner igen huvudpersonerna från boken. Allt som var lite sjaskigt, udda och fult i Hiltons bok är borta, till förmån för filmens Historia om Kärlek och Offer. Jag vet inte vems av skildringarna som stämmer mest med verkligheten, bara att filmversionen känns väldigt välmenande, på gränsen till inställsam. Och dansscenerna från bögdiscot är kanske det mest jobbiga jag sett i hela mitt liv.
Jag brukar säga att det inte finns något som är så otacksamt som att göra hbt-filmer. Det blir alltid någon som känner sig dåligt representerad, förbisedd eller kränkt. Men här är det nog nästan värre att Edwards går i exotism-fällan. När Nassim först syns på duken ackompanjeras han av nån sorts arabisk musik. Och hela karaktären är en kontrast till det svenska, inbundna, hämmade. Nassim är öppen, härlig, pratar med främlingar på krogen (men utan att vilja ligga med dem), naiv - och lyckas till och med göra om sin pojkväns lägenhet till något ut Tusen och en natt på nolltid.
Visst, det bränner till då och då. Beskrivningen av Peters förvirring och sorg när han blir oskyldigt anklagad för mordet på mannen han älskar är filmens kärna, och den fungerar också bäst. Kanske skulle filmen koncentrerat sig på den, istället för att gapa över så mycket. Även om det nu görs med goda avsikter.

Vårens HBT-filmer del 2: Breakfast on Pluto

Vårens Hbt-filmer Del 2: Breakfast on Pluto

Breakfast on Pluto var länge filmen som bevisade att hbt-biovåren var mer än en fluga, utan en riktig trend. Sen beslutade filmbolaget sig för att rycka bort den från sin kommandelista, trots att man redan pressvisat den några gånger. Jag är inte så förvånad, kommersiell var inte ordet som dök upp i huvudet när jag såg den. Å andra sidan är det kanske den mest filmiska och vackra filmen i hbt-gänget den här våren, näst efter Brokeback då. Men framför allt är den nog för anglosaxisk för att gå hem i Sverige. Genderbenderpersonen Patrick "Kitten" Braden placeras mitt i glamrockeran (britterna kommer liksom aldrig över det där) och så skojas det en del om
The Wombles - och det kanske är skämt som går de flesta svenskar förbi.
Regissören Neil Jordan försöker återuppliva sin filmkarriär genom att återvända till framgångskonceptet från The Crying Game. Lite transpersonsproblematik utblandat med IRA-dramatik, liksom. Men den här gången är det mtf:aren som står i centrum och precis som i Transamerica är det rollprestationen som är halva behållningen av filmen. Den här gången är det Cillian Murphy (från bland annat 28 dagar senare) som gör en enastående insats som den fladdriga Kitten. Men ibland blir det kanske lite för mycket fladder. Jordan är en extremt duktig filmare, filmen är rent estetiskt en fröjd att se på och soundtracket är fullmatat med gamla godingar från förr. Men Breakfast on Pluto är framför allt en av de där fimerna där transpersonen främst är ett fantasidjur. En märklig korshybrid som inte har någon verkligetsförankring, ens när IRA gömmer vapen i husvagnen han bor i. Så Breakfast on Pluto blir mest en sorts urban saga, med en sagolik fantasifé i huvudrollen.

Vårens hbt-filmer del 1: Transamerica

Vårens hbt-filmer del 1: Transamerica

Felicity Huffman fick en Golden Globe för sin roll som transsexuell i
Transamerica, och det går väl inte riktigt att sticka under stol med att den tillhör Rain Man-kategorin. Eller som den kvinnliga motsvarigheten, Charlize Theron som fick en Oscar för Monster, delvis för att alla blev så jävla imponerade av att en vacker kvinna kunde tänka sig att se så ful ut på film.
I Huffmans fall är det ett intressantare förvandlingsnummer. Här spelar hon en pre-op transsexuell som ger sig ut på en roadtrip med sin son - som inte riktigt förstår att kvinnan som bilar runt med honom egentligen är hans pappa.
Huffmans prestation är faktiskt ganska skön och helgjuten. Man har tryckt ut hennes öron, så hon ska se lite motbjudande ut, och gett henne en tjock blek transsminkning. Nervösa tics kring hår och bröst. Och ofta får hon också til det där stela kroppspråket, som om hon inte riktigt trivs i sin egen kropp. Sedan är det förstås lite bisarrt att Huffmans stora skådespelarframgång görs genom en roll där hon spelar en karaktär som heter Bree.
Filmen i sig visar sig vara en rätt oväntat puttrig historia, en oftast lättviktig komedi som hela tiden aktar sig för det stora mörkret. Bitvis är det ganska bra, bitvis blir det lite platt. Och som vanligt så tycker man att det är en riktigt bra film genom att använda argumentet att det i alla fall är bättre än "To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar" där man fortfarande blandade ihop dragqueens och transpersoner i en enda märklig röra.
Nytt ord att lägga till hbt-ordlistan fick jag också: T-dar (som i gaydar då, raringar).

hits