Sa inget till mig om mitt liv

Kanske vill jag inte må bra?
Angående ett tidigare inlägg om bögfilmer skriver Stefan om Torch Song Trilogy:
"Men vad TYCKTE du om trilogin då? Vi har pratat i en timme i dag och du nämner den inte ens i en bisats trots att jag tjatat om att filmen är en del av böggrundkursen på 5 poäng tillsammans med den mycket mer dystopiska Boys in the band. Trilogin är den balanserade motpolen som ska inge hopp och leda in en på den smala och osäkra bergsstigen som leder till en härjad, men ändå rätt sorted pugga."

Mitt svar:
"Inge hopp?". Jag vet att du anser att Torch Song Trilogy är en positiv film, men är det det egentligen? (här kommer lite spoilers). Vad är det som är positivt? Att hans älskare dödas av bögknackare? Att hans mamma trots hundra gräl fortfarande inte vill acceptera att han är bög? Att han fortfarande hänger ihop med samma förvirrade obeslutsamma bisnubbe som krossat hans hjärta - och som mycket väl kan göra det igen? Nej, jag ser nog hellre bögporr om jag ska inges hopp om bögvärlden. Där finns i alla fall någ¨ra scenarion som delvis kan uppnås i verkligheten. Att jag skulle adoptera ett barn eller få framgångar på Broadway (eller var det nu var han satte upp sin cabare) lär inte hända mig de närmsta åren
Hela tonen i Torch Song Trilogy känns överhuvudtaget tillkämpat glättig. Sådär campkäckt på det tristaste av sett. Filmen har helt enkelt blivit helt frånsprungen i ton och uttryck - och är ändå inte intressant som historiskt dokument ens. För lite bitterhet, helt enkelt. Bitterhet är alltid en tidlös känsla. 
Däremot är det ju intressant hur slutscenen kopierats nästan rakt av i Brokeback Mountain. Är det från boken, eller bara i filmen - någon som vet?

Jag saknade mest Shelley

Jag saknade mest Shelley

Pratar lite om Poseidon i
Kulturnytt idag. Wolfgang Petersens remake av The Poseidon Adventure är märkligt lam. Kanske för att ingen av skådisarna ens kan mäta sig med Shelley Winters i orginalet. Framför allt inte de kvinnliga skådisarna som mest var skrikande våo - har hela trenden med kvinnliga actionalibin helt dött ut?
Scenen i originalet där Shelley simmar runt i sin tältliknande klänning likt en fetlagd vattennymf är i alla fall min favorit i hela filmen. Ja, tillsammans med scenerna där folk räddar sig från den upp och nedvända balsalen genom en gigantisk julgran. Alla filmer med gigantiska julgranar är bra. Ja, till och med taglinen var bättre förr "Hell! Upside Down!".
Det enda som är riktigt bra med den nya versionen av Poseidon är att Black Eyed Peas-sångerskan drunknar. Thanks Wolfgang.  

På allmän begäran: Messerschmitt!

Lyssna på säsongsavslutningen av podcasten Messerschmitt - ett helt nytt sätt att göra radio på. Tom-ass, Sandra, Stefan, Anna-Maria och jag har varit elaka, underhållande och bittra under hela våren. En intressant hybrid av homoradio, populärkulturbevakning och riktigt hederligt gammalt bögbitchande.


Bögtragik

Bögtragik

En bra sak med att vara sjuk är att de där högarna med "filmer jag borde se" har blivit lite mindre - precis som jag kunnat frigöra 20 gig på hårddisken efter att förra helgens sängliggande. 
Bland veckans höjdpunkter finns den brittiska 70-talsfilmen Nighthawks. Stilen är nästan dokumentär med långa, långa scener där huvudpersonen står på bögklubb och flackar med blicken. På jakt. Eller, morgonen efter, när han kör ragget till jobbet och ställer den där frågan "vill du ses igen?" och det tar lite för lång tid innan den andre killen svarar ett föga övertygande "visst". Sen finns det flera minuter långa som bara visar dansande bögarna på dansgolvet.  Och jag tittar, fascinerad. Allting är precis likadant som nu. Den här kvalar utan tvekan in på listan över filmerna som bögvärlden glömde.
John Schlesingers Sunday Bloody Sunday är ju en betydligt mer erkänd film än Nighthawks, den fick ju ett gäng Oscarnomineringar och sånt. Glenda Jackson och Peter Finch är bägge otroligt bra, som mannen och kvinnan som slåss om Murray Heads (ja, han som sjöng One Night in Bangkok) gunst. Murray är konstnär, en fri ande, en sån där som ingen kan äga. Glenda och Peter nöjer sig med det, men går runt den mesta av tiden med sorgsen blick och dyster uppsyn. En typisk 70-talsfilm med mycket skildringar av tillstånd och en ganska svag huvudhandling, men starka scener som man minns länge i stickspåren - de små vilda barnen med frigjorda föräldrar - som röker på medan de äter frukost, till exempel.  
Och så har jag ÄNTLIGEN sett Torch Song Trilogy. Harvey Fiersteins film som min kompis Stefan kallade för "optimistisk". Hans förklaring var ungefär så här (fast smartare och bättre formulerad): "Det handlar om en gammal sliten dragqueen med sönderrökt röst som  blir tillsammas med Matthew Broderick - och ändå inte dör i aids". 
En lite feltajmad film tror vi, eftersom den kom 1988 men ändå inte berör aids-epidemin, vilket måste ha gjort att den kändes väldigt föråldrad när den kom på bio. Själv är jag fortfarande skakad och upprörd över att John Travolta ska göra Fiersteins roll i filmatiseringen av musikalen Hairspray - den roll som Divine ursprungligen gjorde. Ew!

sjuk som fan

jag har varit sjuk. sängliggande. i det närmaste död.
har tillbringat sängen med att se klart alla det senaste årets olika sf-serier.
surface, threshold, invasion.
sett homofilmer som Torch song trilogy och Sunday Bloody Sunday.
Nu sitter jag på radion och förbereder mig inför sommarens jobb.
Amerikanska ambassaden ligger här intill. De har ett trevligt cocktailparty.
Nationalsången läcker in genom de öppna fönsterna.
Trevligare än demonstrationerna utanför turkiska ambassaden som är det man brukar höra när man sitter här.
Fast obehagligare också.

Ensamt på Queerfilmfestivalen

Ensamt på Queerfilmfestivalen

Det märks att det varit sommaravslutning - och då menar jag inte bara de där flaken med de debila ungdomarna på i innerstan. Nej, jag menar mer att stans alla medie- och kulturarbetare haft säsongsavsked. Efter att ha kört sex-, spy bar-, p3 och p1-grejor (karsten tog med sig en femliters vinflaska) i veckan tillbringade jag och F delar av lördagen med att vara bögkulturell på Zita och den nystartade queerfilmfestivalen. Vi var ganska ensamma i början. Helt ensamma i salongen faktiskt, när vi klockan 12 kollade på Sadie Bennings gamla film Flat is Beautiful. Några fler när vi lite senare på eftermiddagen kollade på den svenska dokumentärklassikern Bögjävlar. Filmerna var riktigt bra, men festivalen verkar inte bara ha haft otur med det strålande sommarvädret, utan också ha haft enormt svårt med marknadsföringen. Något program fanns inte tidigare i veckan, och pdf:en på hemsidan gick inte att öppnaoch skriva ut. Eftersom det inte funnits någon homo/gay/queerfilmfestival på något år känns det lite trist att behöva negga, men lite konfunderad blir jag ju också över att programmet är så tillbakablickande - och att de nya filmer man tagit in mestadels kommer från den vanliga biorepertoaren (Kiellers Park och Tiden som finns kvar). Å andra sidan verkar arrangörerna komma från en ny generation kulturpuggor och -flator. Det tycker jag känns jävligt roligt - äntligen lite återväxt, äntligen någon som arrangerar grejor som man inte redan känner till. Men jag tror att de kanske kunde ha sluppit en del nybörjarproblem om de bett om lite hjälp. Vi får se om det blir sol eller filmfestival imorgon. På kvällen blir det i alla fall ytterligare en säsongsavslutning. Hejdå-middag med Lantzredaktionen.

Dokument Inifråns största scoop: Thorbjörn F har blivit gammal

Thorbjörn F har blivit gammal
Evin Rubars Dokument Inifrån om Centerpartiet var inte särskilt spännande. Faktist mest bara som en blek kopia av det program om Reinfeldt som sändes tidigare i serien. Det som fick mig att gapa mest framför tv:n var bilderna på den åldrade Thorbjörn Fälldin. Shit, vad gammal gubben har blivit.

Dirty Weekend

Fredagens stora grej var att jag var inbjuden på afternoon tea på brittiska ambassaden med anledning av Zadie Smiths Sverigebesök. I allmänhet brukar jag inte gå på de där ambassadtillställningarna, men den här gången tänkte jag att varför inte.
Tedrickandet var nog en aning stelare än det brukar vara. Zadie hade gjort så många intervjuer under dagen, att ambassadören inte ens vågade be henne säga några ord. Istället pratade han lite om sin pappa istället (han hade också varit författare).
Jag förstod genast att jag var The Odd One Out, resten - Cecilia Hagen, Per Svensson, Ingalill Mosander - visste ju vem de var. Mig glodde de på lite osäkert. Osäkert som, typ, borde jag veta vem det här är?
Resten av gänget var lite bittra journalister som var missnöjda efter att ha intervjuat en lite defensiv Zadie. Jag insåg att jag nog hade haft en riktigt bra intervju med henne trots allt. Kanske för att jag varit klok nog att inte bett henne kommentera muhammedkarikatyrerna, som vissa andra i sällskapet gjort.
Lite annorlunda var det på lördagen, då var jag på Hoochy Koochy-Klubb på Södran. Samma vecka som de stackars marknadsarrangörerna i Kivik tvingades skrinlägga planerna på att återuppta strippen på markanden, så är stripp samtidigt bland det hippaste man kan kolla på i Stockholm. 
Fast det finns förstås alltid gränser. Hela gänget tjejer som arrangerar klubben strippade, alla utom den tjocka tjejen som behöll sin bh på. Och då förstod jag inte riktigt. Tänkte hon att det inte skulle synas att hon hatade sin kropp så mycket att hon inte ville visa brösten? Eller hade hon fått någon form av utslag. 
Märkligt var det i alla fall. Sedan var det dags att bära min nästan medvetslösa kompis P från London från stället. Inte hem, med till Connection där han i alla fall kunde ragga gränslöst på bögar, istället för som här på vettskrämda heteron som gillar striptease med klass.  

Cannes i mobilkamerabilder

Några snapshots innan jag lämnar ämnet helt och hållet: Köa, köa, köa
Den vanligaste synen när man är i Cannes. Har man inte skitbra ackreditering, som DN:s journalister, så får man glatt stå och köa. Till kvällsvisningar är det nästan omöjligt att komma in utan speciella inbjudningar, som jag aldrig riktigt förstod hur man kom över. Men om man var tålmodig, hade hundögon och inte gick bara för att vakterna viftade bort en tio gånger så kom man till sist in.
17331-65
och då kunde man komma hur nära som helst. Bilden är från galavisningen av Short Bus och mannen i shorts är John Cameron Mitchell. Just Short Bus-casten kunde man stöta på lite här och var i Cannes under resten av veckan också. Som på bögklubben Zanibar. I baren stod en man med sin mage i tre stora veck över sina skittajta byxor. Jag och Emma var like in shock.
Två och ett halvt tusen i salongen
Att sitta i salongen gav lite svindelkänningar. Typ lite under två och ett halvt tusen fick det plats i salongen. Lite mäktigt när de gillar en film och står och applåderar hur länge som helst, och rätt så maffigt när de buar också, som efter Marie Antoinette.
syndikalistisk arkitektur
Jag har för mig att CGT är syndikalistfacket eller något i Frankrike. Jag passerade deras högkvarter varje dag på väg hem till lägenheten. Mysig arkitektur, eller hur`Väldigt riviera, liksom.
Bryleglass
Då fick man trösta sig med lite brylépuddingsglass. Så här såg underverket ut.

Flickorna på öfre Östermalm


Jag har inte skrivit något om Carina Bergs senaste tv-program eftersom vi är kind of kollegor här på radion. Men så kom jag på att det här är en blogg, och att man kanske inte måste vara helt rigid kring allt sånt här. Saken är den att jag inte riktigt förstår varför inte Lilla vi (tar stor plats) får ta lite mer plats när det gäller mediereaktionerna - förutom Linna Johansson, som ju hatar programmet på ett intensivt sätt. . Visst, det är sjukt ojämnt ibland, men vissa inslag är fucking geniala. Som i senaste programmet när Carina Berg spelar en mesig tv-reporter och får tjejer från Östermalm att låtsas att de är från förorten - eftersom reportern inte vågar åka utanför tullarna. Det är helt fantastiskt när brudarna spelar upp sina förortsklichéer. Riktigt smart hade det förstås varit att göra tvärtom också. Men det är klart, media kanske inte är tillräckligt integrerat för att en reporter skulle kunna komma undan med lögnen att "jag pallar inte åka till Östermalm, det känns lugnare att filma här ute i Rinkeby".

hits