Hatecrimesploitation???

Efter blaxploitation, sexploitation och ozploitation är det kanske dags att skapa ytterligare en genrebeteckning i filmhistorien. Eller vad ska man säga om den här transpersons-rape/revengerullen som väljer att sälja in sig med hjälp av hatbrottsbeskrivningar? En sorts nästa generationens No tears for Queers, liksom.


The September Issue

Alldeles för sent gick jag och såg den, å andra sidan fick jag sällskap med min kompis Daniel, som bossar över Rodeo – vilket gjorde filmupplevelsen något mera surrealistisk.
Förstår inte de i min närhet som dissat filmen. Den var ju helt underbar. Och framför allt tycker jag. precis som när jag såg Djävulen bär Prada, att Anna Wintour är något av en förebild när det gäller chefsskap. Tydlig, uppriktig - och gud vet, efter några år i mediebranschen så fattar man ju att det behövs hårda tag för att över huvud taget få något gjort. Framför allt i modebranschen - med galna fotografer som bara vill prata om vilka hästar de ville ha med på sina bilder. Och en mer lismande, falsk och dubbelspelande person än den där stylisten Grace är svår att tänka sig. Hon var beredd att gå över lik för att fuska till sig ytterligare ett uppslag. I slutändan var det ju bara i stort sett hennes egna modereportage kvar i septembernumret.
Nej, jag älskar Anna Wintour, och undrar lite hur kinoredaktionen ska reagera på måndag när jag sitter på veckomötet i svarta solglasögon och säger saker som "är du helt SÄKER på att det där är det VIKTIGASTE du vill berätta för våra lyssnare i september?".
Här kan du förresten läsa Daniels analys av filmen, som jag också skriver under på.

Kravallerna du inte får se i Milk




"Det här är scenerna jag saknar i Gus van Sants Oscarsbelönade film om den mördade homopolitikern Harvey Milk: Bilderna på arga, aggressiva och blodtörstiga homosexuella. På våld, skadegörelse och blödande poliser. Jag saknar helt enkelt skildringen av The White Night Riots, då mer än fem tusen förbannade bögar och flator försökte storma San Franciscos City Hall. En uppjagad folkmobb som överöste polisen med stenar och betong, krossade fönster och satte eld på polisbilar. "


I Aftonbladet idag skriver jag om
storyn som Milk-regissören Gus van Sant valde att inte berätta i sin film

Och så här avbildas upploppen i den grymma dokumentären The Times of Harvey Milk:


Kan man låta föräldrar skriva filmkritik?



Läser Jonas Holmbergs
exemplariska översikt på flm:s sajt av, vad han kallar, de två parallella filmkritikdebatterna som just nu pågår.
Dels Nils-Petter Sundgrens och Kjell Häglunds respektive diss mot unga, barnlösa kritiker, och så Jon Asps släng om hur svenska kritiker gav Mammut ett alldeles för tamt och snällt mottagande - jämfört med filmfestivalen i Berlin där den internationella kritikerkåren rätt och slätt beslöt sig för att bua efter visningen och sedan ge Lukas sina bottenbetyg.
Och jag undrar om de två debatterna egentligen kanske hör ihop.

Jag vet egentligen inte om man ska ta Kjells krönika på fullt allvar. Han kallade den själv för orättvis på twitter, och efter att ha läst den vill man helst av allt skicka honom på ett långt intersektionalitetsläger. Så här skriver han på SFI:s Filmnyheterna:
"Jag säger självklart inte att en filmkritiker som har barn är bättre än en som är barnlös – däremot borde det inte vara så märkvärdigt att konstatera att en filmkritiker som inte bara har barn, utan dessutom fått barn i ung ålder och levt som förälder i många år, har bättre förutsättningar för att skriva bättre och djupare om föräldraskapsproblematiserande film än en barnlös 30-åring som mest umgås med jämnåriga likasinnade."

Trots att jag är några år äldre än de där 30 - 35-åringarna som Kjell skriver om, så osäkrar jag alltid mitt vapen när folk börjar generalisera - framför allt när de gör det utifrån ålder och reproduktion. Dessa två egenskaper, eller tillstånd, som nästan utan undantag verkar få folk att tro att de är bättre än andra.
Det är just OLIKA ingångar, bakgrund, perspektiv och ingångar som gör kritiken kan belysa en film på en mängd olika sätt. Det kan göra den intressant, snarare än att filmredaktören ännu en gång delar ut uppdraget att skriva om den föräldraskapsproblematiserande filmen till den på redaktionen som har barn. Eller ungdomsfilmen till den som har fjunigast mustasch.

Resonemanget i texten utmynnar sedan i att Kjell, som äldre kritiker (och dessutom pappa?), inte gillar det tekniska och trixandet i bildberättandet i Fatih Akins "Vid himlens utkant". Han förklarar:
"En ung människa tänder så mycket lättare till på symboler och stora gester, vilka hon också lättare feltolkar som “subtila” eller ”exakta”. En äldre människa vet i regel mer om hur ”subtilt” och ”exakt” verkligen ser ut, och kräver mer av äkthet i urvalet av detaljer, ser “självklarheter” där den yngre ser “sanningar”."

Själv tror jag att det jag är det motsatta som gäller. Ta bara exemplet "Mammut" . Är det inte så att stora delar av den svenska kritikerkåren blivit hemmablinda av sitt föräldraskap och sin klassbakgrund när de såg filmen? Att de liksom inte klarar av att se filmer där barn far illa utan att det värker i magen? Att de såg stora sanningar och viktiga teman i en film som, i mitt tycke, är ett besynnerligt haveri i sin kombination av övertydliga moralbudskap och iskallt människoförakt.

En bra mix av skribenter, när det gäller ålder, kön, sexualitet, klassbakgrund, intressen och så vidare är alltid bäst. Och när det gäller klagomålet att vi inte ser så många från Nils-Petters eller Jan Agheds generation i filmspalterna har ju en högst naturlig orsak, då bägge med råge passerat pensionsåldern.

Själv har jag för övrigt länge ansett att det är dags för Lukas Moodysson att ta steget fullt ut och bli katolik. Ska man nu på ett familjefundamentalistiskt sätt heligförklara bandet mellan mödrar och barn, och dessutom ifrågasätta Big Bang, så känns det som att man borde söka inspiration från någon mer hardcore religion en en urvattnad lutheranism.

GIFF 2009...några smakprov.



Glada och förväntansfulla stod Kinoredaktionen och samlade ihop sig på Stockholms Central.



Glad och föväntansfull tog Clara emot nummer fem av tidskriften FLM, direkt från Jonas varma händer.



Glad och förväntansfull sammanstrålade Roger med kritikerkollegan Emma, efter att ha köpt sista starkölen på flm-releasen.



Glada och förväntansfulla samlades filmkritikersveriges avdelning för mesta hår på och i huvudet.



Han med håret och han med lite mindre.



Allt flyter.

Trist start på tyska filmdagarna



Nä, öppningsfilmen "Jerichow" var ingen höjdare när Tyska filmdagarna invigdes igår, eller
"German films goes north" som de heter. Tråkheterosexuell intrig (triangeldrama med hustrumisshandel, kriminalitet, knull på hårda hallgolv), en löjligt klyschigt tillyxad turkisk rollfigur, och ett bitvis nästan bisarrt sammanbitet skådespeleri från skådisen Benno Fürmann.
Jag nästan misstänker att man valt "Jerichow" som invigningsfilm i Stockholm på grund av svenskkopplingen - i en scen pratar de ju faktiskt om Pippi Långstrump. Jag gör ett nytt försök med tyskarna på söndag, då går jag och ser avslutningsfilmen Sjunde Himlen - om passion mellan ett par på 60 och 76 år. Gött! Avslutade kvällen med rundan Babs/Ginko/Sidetrack. Inte så nyttigt.

Se gamla människor hångla! (Det här är kanske den bästa trailer jag sett i år).


Arthur Russell på Stockholms Filmfestival



En bra idé för alla som vurmar om sin homohistoria och gamla bortglömda pugghjältar är att gå och se Wild Combination om Arthur Russell på
Stockholms Filmfestival (filmen har iofs redan kommit ut på dvd i storbritannien så kommer man inte iväg kan man ju alltid beställa den på amazon). Det är en okej första introduktion till mannen, buddhisten, celloisten och discostjärnan. Men också en del av återupptäckandet av storheten hos den försvunna aids-generationen.



Regissören Matt Wolf  intervjuas dessutom i fredagens Kino.
Och här kommer ett bonustrack med Arthur himself:


När jag fastnade med Siw Malmkvist i hissen. Mitt i en High School Musical.



kej, det senaste avsnittet av Kino är nedsparat och klart, och om en stund ska jag ta en trepinnars med Tommie.
Det har varit en fantastisk vecka, by the way.
Kom hem från Berlin i måndags, pratade på Malmö högskola i tisdags, skulle hålla i ett ungdomssamtal om manlighet och kläder i onsdags (men det blev visst inställd) och sen - slutligen - åkte jag hiss med Siwan i torsdags. Vi skulle se på hennes musikalfilm
"Förälskad i Köpenhamn" i en studio och prata om den. Men hissen stannade mellan våning ett och två. Siw höll just på att jobba upp någon form av hysteri när den började gå neråt igen. Thank god. Det mest spännande som kom fram under samtalet var att hennes film var SKITSTOR i Östtyskland. Jag tror att det är för att vissa av dansnumren ser ut som husmodersgymnastik.
Jaja, mer om Siws korta men intensiva danska filmkarriär, en intervju med de übergulliga stjärnorna i High School Musical 3 ( Zac Efron och Vanessa Anne Hudgens), och så lite Bondgrejor och en klassiker om French Connection - mer om det hör man i Kino ikväll, eller på podden.
Apropå High School Musical 3 (måste skriva ut det hela tiden så att jag får många träffar på min sida) så är jag lite förvånad över kritikernas ovilja mot filmen. Det var i och för sig det ostigaste jag någonsin sett, men om jag hade varit nio hade jag älskat det. Och jag tror att till exempel DN:s etta idag mest kommer att leda till att även nioåringar börjar förakta kritiker. Visst, de flesta ungdomsfilmer - ja till och med musikaler brukar ju på något sätt ha en konflikt. Ta upp någon aspekt av utanförskap eller problem.

Men i High School musical är huvudpersonens problem att han är FÖR begåvad. Att han både har chans till ett basketstipendium till ett universitet, OCH eventuellt en möjlighet att förkovra sig i teater och de sköna konsterna på prestigefyllda Juilliards.

Å andra sidan så är High School Musical väldigt konsekvent med sitt eget konstlade universum. De flesta dansnummerna , till exempel. är medvet lite scendammiga, å hämtade från den musikal som eleverna i filmen arbetar med. Och hela alltet avslutas med att ensemblen sjunger att de skulle vilja att hela livet alltid var som en high school musical innan en röd ridå fälls på bioduken.

Inte ens tweens tror att det här har något med verkligheten att göra. Tvärtom. Jag tror faktiskt att High school musical har det första helt utvecklade metaperspektivet i en film riktad till åttaåringar.

Sen är det ju en annan sak att det tar en och en halv timme innan paret som spelar huvudrollerna ens lyckas kyssa varandra. Fast det kanske bara betyder att de ligger. Lite Bollywoodsk symbolik liksom.


Vecka 24: Midnight Sun Film Festival i Sodankylä, Finska Lappland

För tredje gången fick jag chansen att åka på midnattssolsfilmfestival i finska Sodankylä.
Och även den här gången så var det liksom maniskt.
Alla som sett "Insomnia" vet ju hur det blir när man kommer som utböling och upplever midnattssolen. Man blir lite bonkers. Och det enda mörka stället man kan hitta, det är just biosalongerna. När man väl är ute går kroppen vidare på allt ljuset, och det är inte förrän man kollapsar som man tittar noga på klockan. "Jaså, hon är fem på morgonen"
Glamourfaktorn är noll, det är mer Hultsfred än Cannes, liksom. Och inte en röd matta så långt ögat kan nå. Något som samtidigt gör att alla som är här faktiskt älskar film, och inte bryr sig om någon glassig kringverksamhet.
Bäst är festivalen nästan på att visa gammal film. Stumfilmer som olika orkestrar gör modern musik till. Som Cleaning Ladies till den ryska stumfilmen Aelita och Otto Donner till King Vidors "The Crowd". Bägge sjukt coola filmupplevelser.



Kö till filmtältet.


Sen är det förstås allt runtomkring som fascinerar en också. Joc drar med oss på fest hos en kompis till henne, och plötsligt är vi på en brutal barbecue med massor av kött, sauna och karbad på verandan.







I festhuset, framför den delvis uppbyggda slottsdekoren. Sa jag att de flesta jag åkte med var gamla rollspelare?







Träningsoverallen gjorde comeback som journalistuniform på Sodankylä -08.



Hmmm. Inte så bra bild, men det ÄR i alla fall årets huvudgäst Milos Forman i den tröja med renar på som han hade på sig under hela festivalen. Vid högtidliga tillfällen bar han också en missklädsam mössa med en ensam ren.











Saunan. Fast jag vågade inte bada i älven efter bastubadet i år heller. Men kolla idyllen. Och inte en enda gång tyckte Löffe att jag snarkade så högt att jag behövde flytta ner till bastun. Som för övrigt var utrustat med två sängar. Och en platt-tv.



Jag och Johanna Koljonen gjorde lite radio därifrån också, det kan du hitta och
lyssna på här. (Programmet från den 13 juni)

Richards kroatiska näsa

Der Dinter och hans kroatiska snok
Igår var jag på Midsommarkransevenemang. På den lokala biografen Tellus var det visning och premiärfest för kortfilmen "Min kroatiska näsa", gjord av min gamle klasskompis Richard Dinter. Vi gick tillsammans på Biskops-Arnö i två år, och eftersom vi bägge bor i Der Kranz så brukar vi springa på varandra på Konsum, varpå Richard inleder en lång monolog om sakernas tillstånd i hans liv just nu. Filmen var också en lång monolog, där Richard utgår från sin näsa, och sedan utifrån den utreder sitt förhållande till sin pappa, forskaren. 
Richard har alltid haft ett enormt mått av egocentrism, när vi gick i skolan tillsammans gjorde han flera märkliga kortfilmer som alla handlade om personliga upplevelser av kraschade relationer och oförstående flickvänner (ofta hade Pamela Jaskoviak huvudrollen). Det känns bra att han har fortsatt att jobba på samma tema. Jag njuter av Richards självutlämnande, självironiska och både distanserade och nära tilltal. 

På Reporters hemsida på SR kan man faktiskt just nu höra Richard och Katarina Wikars hänga bakom biograferna på Göteborgs Filmfestival - där förresten den kroatiska näsan visades för allra första gången. 
(http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=1282). 



Landet lagom

Filmen lagom, gullig och politisk naiv fick alla guldbaggar. Att Förortsungar fick så många baggar på bekostnad av de få filmer som ens kom i närheten av ett egensinnigt uttryck var ett utmärkt slut på ett mediokert filmår. 
Det är Becksvart. Godnatt Jord. Nu går jag och lägger mig och surar lite tror jag. Puss. 
(Johan - bara så du vet. Jag och Emma Gray Munthe lyssnade bägge två på ditt första program medan vi chattade med varandra. Bara så du inte blir paranoid i onöden)

---

Fast lite roligt var det att Nils-Petter fick ta emot en hedersbagge från Cissi, kvinnan som han i stort sett idiotförklarade för några månader sedan. If you can´t beat them - award them!

Men frågan är väl om den där slutna omröstningen inom Guldbaggepriset fungerar, det blir gärna middle of the road-prisutdelningar om inte folk taktikröstar som satan.


Guldbaggesjukan

Vad är det för vits att gissa hur det går, det borde vara jag som bestämde enväldigt. Här kommer därmed Rogers guldbaggebeslut. Om det blir som jag skriver har juryn smak, annars så är de talanglösa nollor.
De klasser jag inte har sett tillräckligt mycket av har jag helt enkelt tagit bort.

 
 

Bästa film

Farväl Falkenberg
Producent: Anna Anthony

-- Den enda svenska film som överraskade och berörde mig på allvar i år. Jag sprang för fanken ut och grät  på Malmös gator efter pressvisningen.

Bästa regi

Jesper Ganslandt

för Farväl Falkenberg 

- En arg skådis mailade in till radion efter att jag dissat svenskt filmskådespeleri i Vågen. Jag pratade om att amatörer flera gånger spöat skiten ur svenska kskådisar på film. Och kanske ska man snarare skylla på att svenska regissörer inte kan arbeta med skådisar. Jesper G lyckades i alla fall få ut skitfina prestationer av alla de i filmen som, typ, spelade sig själva.

Bästa kvinnliga huvudroll

Haddy Jallow
för rollen som Fatou i Säg att du älskar mig

ytterligare ett oprövat kort, på gränsen till amatör, som gjorde bra ifrån sig. Även om regissören, Fridell, ofta lämnade henne lite i sticket i flera utsatta scener (som typ sammanbrottet i hemelektronikbutiken, det funkade inte riktigt)

Bästa manliga huvudroll

Stackars Jonas Karlsson ska ju inte behöva få en guldbagge för Offside, det är nästan ett hån med tanke på vad killen kan prestera i mera krävande roller. Gustaf Skarsgård spelar en skön kille på ett skönt sätt - men knappast awardwinning-stajlee. Återstår Anastasios som gör sin första "vuxenroll" efter att ha varit ett fynd som barnskådis. Mestadels spelar han sin roll under totaltystnad, men här finns i alla fall närvaro och en utmaning i själva rollarbetet som är värt någon sorts belöning.

Anastasios Soulis
för rollen som Jonas i Underbara älskade


Bästa Kvinnliga biroll

Jag har inte sett Att göra en pudel. Av samma skäl som Jonas Karlsson här ovan så tycker jag inte att Lena Endre ska behöva få en skambagge för Göta Kanal. Återstår Lia Boysen, inte heller en roll som gör henne rättvisa. Vi kanske ska stryka kategorin i år?


Lia Boysen
för rollen som Vera i Sök

Lena Endre
för rollen som Vonna i Göta Kanal 2 - Kanalkampen

Lena Nyman
för rollen som Edith i Att göra en pudel


Bästa manliga biroll

Jag och Emma har inte riktigt samma minnesbilder från När mörket faller. Var den där Peter som spelar kvinnomisshandlare verkligen så dålig? Jag tycker i alla fall som vanligt att Farväl Falkenberg ska få priset, även om David spelar sig själv egentligen. Han var nämligen exakt lika dampig och konstig som i Farväl Falkenberg när han var med i en dokumentär av Jesper Ganslandt för några år sedan. Den handlade om David och hans polare som jobbade på ett fiskrenseri.  

David Johnson
för rollen som David i Farväl Falkenberg


Bästa manuskript

Fotot är halva manuset. Tycker jag. I alla fall i just den här filmen.
När mörket faller är ett lite taffligt försök att bygga ett tredelat dramamanus. Förortsungar är helt okej hantverk, men inte så spännande.

Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel
för manuskriptet till Farväl Falkenberg


Bästa utländska film

Tyskar är coola. Babel är samma film från Innaritu för tredje gången. 

De andras liv/Das Leben der Anderen

Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
---

Det är inte mitt fel att Farväl Falkenberg dominerar, det är det svenska filmåret 2006 som är problemet. I mitt tycke hade man gärna kunnat spola några kategorier helt och hållet.


Polis...nej, Konstskolan

Polis...nej, Konstskolan

Ja, den börjar i alla fall så, Art School Confidential. RegissörenTerry Zwigoffs och serietecknaren Daniel Clowes försök att göra om succén med Ghost World. Och, som sagt, inledningsvis är det lite som att se Polisskolan översatt till konstskolevärlden. Kufar och sterotyper staplas på varandra, och det är småputtrigt roligt. Men så ska olycklig kärlek avhandlas på ett halvlyckat sätt. Och är inte huvudpersonen lite i mesigaste laget? 
Nu har jag inte läst boken som filmen bygger på, men eftersmaken känns nästan som...en kommersiell feghet. Intrigen är lite för rak, skratten lite för enkla. Och någonstans mot slutet störtdyker slutligen handlingen det med en upplösning som ska vara någon sorts kritik eller grimas mot konstvärlden. Fullt i klass med Ernst Billgrens "AK3". Alltså inte så väldigt avancerat, kul eller smart. Eller ens elakt. 
Art School Confidential finns ute på hyr-dvd nu. 
 



The Holiday smakar laboratorium

Smetig semester

Snälle Måns Hirschfeldt lät mig recensera julens romantiska komedi The Holiday i Kulturnytt. Jag var inte särskilt
förtjust.


Suely in the sky

Jag har nätt och jämnt lyckats med att landa i Stockholm, mellan två Landskronabesök, för att snabbt ila ner till Sture och hålla i ett Face2Face på festivalen med Karim Aindur, regissör till filmen Suely in the Sky. Och faktiskt. Jag fick lite energi av den här energiske brasilianaren, som bland annat tvingade sina skådespelare att bo 2 1/2 månad i den lilla byn som filmen utspelas i - i researchsyfte innan inspelningen ens kommit igång. Den rätt hopplösa hålan kontrasteras med den klarblå himlen och huvudpersonen Hermilas drömmar om en bättre framtid. Hennes lösning? Att lotta ut sig själv som högsta vinsten i ett lotteri. Se den om du kan, det är en ovanlig socialrealistisk skildring, som inte grottar ner sig i smutsen och gör sina huvudpersoner till offer. "Även fattiga personer har existentiella problem och gör livsval", som regissören sa.

Josef Fares nya film

Ibland är det bra att sitta tyst på flygplan. Som när jag åkte till Paris sist och satt på samma rad som ett gäng svenskar som väldigt högljutt pratade om Josef Fares nya film. Vad det är för projekt han suttit och knåpat med sen han blev seriös med "Zozo". Det blir tydligen en film på temat hämnd, som ska spelas in med extremt låg budget - ja, kanske till och med direkt till tv. Våldet ska vara rått och brutalt, "Irreversible" nämndes som en förebild. Ja, jag fick till och med höra hur hela filmen skulle sluta - men det kan jag ju inte berätta. Jag hade ju ingen möjlighet att kolla så att mina källor verkligen är säkra.

Filmfestivalen är igång

Så var filmfestivalen igång, och jo - det finns mer att se än gruppknullandet i "Shortbus". Under festivalen har jag och några andra från filmkritikerförbundet bestämt oss för att försöka oss på att gruppblogga på filmkritikerförbundets egna sida. (nu fungerar inte länkandet i Safari igen så webadressen är filmkritiker.se) Det verkar gå lite trögt i början, men jag föväntar mig att inläggen ska börja rassla in så småningom. På sidan  skriver jag bland annat om "Buenos Aires 1977". En fascinerande film, som bygger på en bok av Claudio Tamburrini, som flydde från Argentina till Sverige efter att ha hållits som fånge och torterats av juntan. På fredagen höll jag i ett Face2face med honom som var lika fascinerande det. Mannen förtjänar ett ordentligt mediautrymme tycker jag. På det personliga programmet står det ytterligare två seminarier. Ett på den svenska filmen Underbara älskade som har ett Work in progress på måndag, och sedan med Suelo in the Sky på torsdag eftermiddag. Men ikväll blir det nog litterärt gästabud i Modernistas regi på Street. Filmfestivalen får vara on hold just ikväll. 


VHS-bål

Jo, Elle är också med.

Jag har gjort en utrensning. Sett efter vad som verkligen gömde sig i min videohylla. Kastat bort filmerna som stått där i tre år och väntat på att jag skulle få tid att kolla på dem. Det är lustigt hur snabbt man glömmer. Hur kunde jag bara ha trott att jag någonsin skulle få ro att kkolla in straight to video-releaser och de mindre lyckade försöken av mer etablerade regissörer. Nu återstår bara ett problem. De senaste åren har ju alla tittkopior kommit på dvd-skivor . Gissa hur många dvd-skivor man kan få in på samma plats som en ynka vhs. Minskning av informationsstress = ingen.
Några få som överlevde slakten (mot bättre vetande):

Sonny, regisserad av Nicolas Cage.
Man vill ju bara kunna droppa något om Nics regidebut. Ja. Eller. Hans enda film som regissör faktiskt.

How high, regisserad av Jesse Dylan.
Rökarkomedi av Bob Dylans son. Och så har Anna Björkman rekommenderat den.

South Kensington
En sorts svårartad bögfixering har fått mig att se på i stort sett alla Rupert Everett-filmer. Ja, till och med ap-komedin Dunston checkar in. Den här får stå kvar. Jag kan säkert bitcha om den i förbifarten i någon krönika någonstans.



Jespers glittriga förflutna

Alcazar
Som de flesta säkert vet så har det inte alltid varit seriösa uppväxtskildringar som gällt för "Farväl Falkenberg"-regissören Jesper Ganslandt. På
den här sidan kan man se en del utav ungdomssynderna. Klicka på Crying at the Discotheque, Sexual Guarantee och Don´t you want me. Inte riktigt sidor man skulle vänta sig av svensk films just nu enda hopp.


Sveriges bästa filmblogg?

Tycker jag nog att Martin Degrells är. Lite på samma sätt som Häglunds dominerar tv-sidan - fast utan H:s lite bråkiga attityd. En bra blandning, nyheter, lite popkultur och så rätt så rent från pinsamma berättelser om karaokefilmer som dyker upp på porrsidor. Finns också i en engelskspråkig variation.

Tidigare inlägg
hits