Krisen, krisen, krisen, krisen, grisen



Putsade fönsterna igår. Och försökte bringa ordning i mitt hem. Tog toppskott på Monsteran, och kastade ut underkroppen åt vargarna.
När det blev kväll tog jag sällskap med P3 Dokumentär och deras program om 90-talets finanskris. Det var inte utan att man gick och blev lite nostalgisk.
När jag tänker tillbaka på min ungdom, ser jag skräckbilder tydligast av allt, för att citera Björn Afzelius. Men mig varken skrämde eller slog dom, utan när jag ser tillbaka på mitt liv är det kriserna jag minns. Oljekrisen, Irankrisen, kalla kriget, aids, förra miljökrisen, 90-talets finanskris, klimatkrisen. Det är alltså lite som att komma hem en smula när räntorna stiker, aktierna sjunker, finansvalparna ylar av ångest på nätterna och hela skiten håller på att gå åt helvete.
Min hjärna är som Berny Pålssons armar. Det finns bara ärrvävnad kvar.
Jag har aldrig förstått den där konstiga optimismen, tron på att tillväxten skulle kunna vara oändlig, nej pest, kolera, resistenta bakterier, smältande polaris och skakig konjunktur. Det är då jag känner mig som hemma. Det är tidens melodi. Nu bryter jag upp parketten och börjar odla potatis i trossbottnen, så jag har något att leva på när krisen kommer. På allvar.
Allmänt | |
#1 - - Helena:

Vilken fin text!

Upp