Tjyvar och förbannad lögn
Veckans mest förvirrade kommentar till Marianne Ahrne-bråket står Dagens Nyheter för. I en krönika om fördumningen av P1 för att locka unga människor så avslutar hon med den här eleganta vändningen:
"Vad är det med alla dessa käcka fyrtioåringar som försöker spela tonåringar i krampaktiga försök att passa in?
Under tiden skapar unga egna forum som bättre speglar deras intressen. Kreativiteten upphör ju inte för att Sveriges Radio tappar kollen.
Alla har säkert noterat att "Darling", en av de mest ambitiösa svenska filmerna på väldigt länge, gjordes helt utan stöd från Svenska Filminstitutet. "
Är det en rest från förra veckans krönika som kom med eller? Vad har Sveriges Radios programpolitik med Svenska Filminstitutet och Marianne Ahrne att göra? Och, för din kännedom, Ulrika. Johan Kling som gjort Darling, är just en av de där 40-åringarna som du pratar om. Född 1962. Knappast ung, liksom. Eller har jag helt missförstått din krönika? Dissar du Darling som ett exempel på krampaktig ungdomsvurm, och tycker att Marianne Ahrne borde vara ett föredöme för Sveriges Radio? Ja, härregud. Det är inte alltid helt lätt att förstå sig på kulturskribenter.
(att Ulrika dessutom kallar Stil, som jag jobbar med, för ett nonsensprogram, och dessutom felaktigt påstår att det ersätter det gamla programmet Gender har faktiskt inte alls med det här att göra. Att radiodebatten redan ballat ur var tydligt tidigt i veckan, men den svenska filmdebatten är faktiskt för viktig för att jag ska låta det här stå oemotsagt)
Den där krönikan var faktiskt helt sepe. Jag försökte göra en snabb argumentationsanalys för att försöka förstå vad hon ville ha sagt, men det givk liksom inte. Den måste vara ett utslag för esoterisk neo-modernism och en vurm för cut up-tekniken på DN Kultur.