Om min hjärna vore min mage...
...så vore det nog läge för en Samarin. Igår var en av de mest schizofrena kulturkonsumentdagarna på länge. Eftersom vi ska diskutera svensk mainstreamfilm i Vågen på måndag så klämde jag och Anneli Dufva två rullar på eftermiddagsvisningarna. Först "Göta Kanal 2 - kanalkampen" (fick helt plötsligt förhandsvibbar på vad porrfilmsversionen på den filmen kommer att heta) och sedan "Allt om min buske" (här finns inget mer att göra för porrfilmsskaparna).
Om "Göta Kanal" finns det bara en sak att säga, egentligen. Sloppy! Utmaningen med den flmen handlar snarare om att försöka välja ut de som faktiskt kommer undan filmen med äran i behåll (som Eva Röse).
Utskällda "Allt om min buske" var däremot en överraskning. En positiv sådan. Manuset är en enda dramaturgisk röra. Men det är något så sällsynt som en svensk film som berättar i bilder, som lyckas skapa stämningar, en komedi som ligger mer i situationer och det burleska än i några direkta skämt. Visst är slutet kackigt, men efter att ha avnjutit Göta Kanal en timme tidigare, så var det här ett fucking mästerverk.
Sen for jag och Anneli till Södertälje åt en entrecot på baren Eagle och kollade på föreställningen Efter Fredrik. En monolog av och med Mattias Brunn, som handlar om hur han blir smittad av hiv av sin pojkvän. Det var liiiiiiiiiite svårt för mig att riktigt komma in i fiktionen eftersom Fredrik var med i föreställningen. Projicerad på backdropen. Och spelades av gaystraight2hell-Niclas.
Tonårsflickorna i publiken bröt däremot samman i snyftningar omkring oss under det melodramatiska slutet. Efter Fredrik är ute på en lång Riksteatern-turné, så alla landsortspuggor borde hålla utkik.
Du har god smak och en fucking bright gärna! Busken är bäst.