Sa inget till mig om mitt liv
Angående ett tidigare inlägg om bögfilmer skriver Stefan om Torch Song Trilogy:
"Men vad TYCKTE du om trilogin då? Vi har pratat i en timme i dag och du nämner den inte ens i en bisats trots att jag tjatat om att filmen är en del av böggrundkursen på 5 poäng tillsammans med den mycket mer dystopiska Boys in the band. Trilogin är den balanserade motpolen som ska inge hopp och leda in en på den smala och osäkra bergsstigen som leder till en härjad, men ändå rätt sorted pugga."
Mitt svar:
"Inge hopp?". Jag vet att du anser att Torch Song Trilogy är en positiv film, men är det det egentligen? (här kommer lite spoilers). Vad är det som är positivt? Att hans älskare dödas av bögknackare? Att hans mamma trots hundra gräl fortfarande inte vill acceptera att han är bög? Att han fortfarande hänger ihop med samma förvirrade obeslutsamma bisnubbe som krossat hans hjärta - och som mycket väl kan göra det igen? Nej, jag ser nog hellre bögporr om jag ska inges hopp om bögvärlden. Där finns i alla fall någ¨ra scenarion som delvis kan uppnås i verkligheten. Att jag skulle adoptera ett barn eller få framgångar på Broadway (eller var det nu var han satte upp sin cabare) lär inte hända mig de närmsta åren
Hela tonen i Torch Song Trilogy känns överhuvudtaget tillkämpat glättig. Sådär campkäckt på det tristaste av sett. Filmen har helt enkelt blivit helt frånsprungen i ton och uttryck - och är ändå inte intressant som historiskt dokument ens. För lite bitterhet, helt enkelt. Bitterhet är alltid en tidlös känsla.
Däremot är det ju intressant hur slutscenen kopierats nästan rakt av i Brokeback Mountain. Är det från boken, eller bara i filmen - någon som vet?