Sa inget till mig om mitt liv

Kanske vill jag inte må bra?
Angående ett tidigare inlägg om bögfilmer skriver Stefan om Torch Song Trilogy:
"Men vad TYCKTE du om trilogin då? Vi har pratat i en timme i dag och du nämner den inte ens i en bisats trots att jag tjatat om att filmen är en del av böggrundkursen på 5 poäng tillsammans med den mycket mer dystopiska Boys in the band. Trilogin är den balanserade motpolen som ska inge hopp och leda in en på den smala och osäkra bergsstigen som leder till en härjad, men ändå rätt sorted pugga."

Mitt svar:
"Inge hopp?". Jag vet att du anser att Torch Song Trilogy är en positiv film, men är det det egentligen? (här kommer lite spoilers). Vad är det som är positivt? Att hans älskare dödas av bögknackare? Att hans mamma trots hundra gräl fortfarande inte vill acceptera att han är bög? Att han fortfarande hänger ihop med samma förvirrade obeslutsamma bisnubbe som krossat hans hjärta - och som mycket väl kan göra det igen? Nej, jag ser nog hellre bögporr om jag ska inges hopp om bögvärlden. Där finns i alla fall någ¨ra scenarion som delvis kan uppnås i verkligheten. Att jag skulle adoptera ett barn eller få framgångar på Broadway (eller var det nu var han satte upp sin cabare) lär inte hända mig de närmsta åren
Hela tonen i Torch Song Trilogy känns överhuvudtaget tillkämpat glättig. Sådär campkäckt på det tristaste av sett. Filmen har helt enkelt blivit helt frånsprungen i ton och uttryck - och är ändå inte intressant som historiskt dokument ens. För lite bitterhet, helt enkelt. Bitterhet är alltid en tidlös känsla. 
Däremot är det ju intressant hur slutscenen kopierats nästan rakt av i Brokeback Mountain. Är det från boken, eller bara i filmen - någon som vet?
Homofilm | |
#1 - - Daniel:

Som den här artikeln visar, gjorde Torch Song ett stort intryck på många när den kom:

http://www.indegayforum.org/news/show/26736.html

#2 - - Johan:

Men jisses, Roger. Brokeback är ingen BOK. Det är en NOVELL. Och nej, den scenen finns inte med i novellen.

#3 - - M:

Torch song är inte heller en bok, det var från början en teaterpjäs.

Och som alla filmer i genren är dess kvalitet beroende av när man ser den. Se den när dina föräldrar envist låtsas som att du aldrig kommit ut så känns det ganska hoppfullt att man kan lära sig att be dem dra åt helvete om ens liv inte passar dem.

Den verkligt stora stölden är att Jonas Gardell slänger Torch song-repliker runt sig stup i kvarten och låtsas att han kommit på dem själv.

#4 - - David:

Jamen jag ÄLSKAR Harvey Fierstein.
För att han är ALLT som Jonas Gardell inte är. Fast i samma genre.
Plus hans röst.
Grrr.
Men helt seriöst. Den här filmen räddad nog fan mitt liv. Jag kom ut efter den. Visade denna för mamma och bara spilled the guts. Insåg att jag fan inte behöver älska henne om hon inte ser mig för den jag är. Jag var 15 och hade inte några perspektiv på någonting - visst. Men, som M skrev: allt handlar om kontext.

#5 - - Stefan:

Bitterheten är ju lika vanlig på som utanför vita duken och leder ju inte till en konstruktiv ålderdom som pugga. Att du inte tycker att filmen är optimistisk trots att Arnold fortsätter att arbeta på ett lyckligt liv mot alla de odds – och egna psykodraman och issues – du räknar upp får ju stå för dig. Jag tycker att det är den typ mest optimistiska bögfilm jag sett. Jag förutsätter ju en massa hinder på vägen. Och att vi alla är lite som vi är. Och att våra egna fetischer och preferenser är vår största fiende. Men vill kunna hitta glädjen – och den befriande ironin – att fortsätta ändå.

Kalla mig gärna romantisk.

Och M: vilken genre? Om jag minns rätt var alla bra filmer och böcker jag såg i formativ ålder rätt viktiga för mig. Jag tycker att filmen står sig över tid.

Upp