Allt du inte ville veta om Superman Returns.
De senaste spektakelfilmerna jag har suttit igenom har varit sega historier. Poseidon och Pirates of the Caribbean är bägge filmer där specialeffektsbudgeten varit så stor att regissören verkar känna sig tvingad att draaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa ut på varenda actionscen i det oändliga för att motivera kostnaden. Den där fäktningsscenen inuti kvarnhjulet i Pirates till exempel. Arrrggh. Och detta i filmer som redan är så långa att även en tränad kritikerblåsa ibland får problem att hålla ut. När det var pressvisning på Pirates... blev sittningen till och med längre än beräknat. Filmen gick av och en samlad kritikerkår fick sitta i en halvtimme och vänta på att se de sista 90 sekunderna. Som visade sig vara en teaser för del 3 i franchisingen.Eller, samlad och samlad. En av Sveriges Största Morgontidningar fick sådana problem att hinna lämna till pressläggningen att recensenten gick utan att se slutet på filmen.
I alla fall, Superman Returns tillhör inte de sega. Jag satt och var vagt underhållen genom hela filmen. Effekterna var supersnygga och bulan i Stålmannens byxor verkade inte vara digitalt manipulerad. Men Kristussymboliken var så jävla jobbig att jag fan inte står ut (komplett med Stålis liggande i korsställning i stratosfären).
Den nämns i förbifarten i både DN och SvD - men det är ju det här som är det centrala i hela filmen. Det det hela handlade om. Människans behov av en frälsare, en yttre kraft som ska ställa till rätta den röra som mänskligheten ställer til med.
Visst finns det agnostiker. I filmen är det en bitter Lois Lane belönats med ett Pulitzerpris för sin artikel "Why the world doesn´t need Superman". Jag hade hellre sett den filmatiserad än den här, på ett tematiskt plan, pinsamma sörjan. Och för Lois Lane räcker det med en förhoppning om ett nyp för att hon ska återvända till den rätta tron.
Det stämmer förstås, det som min nye bekanta, den välutrustade teologistudenten (se där ett bevis på guds existens?), säger. Att den mesta science fiction bygger på religiösa teman. Men å andra sidan har de senaste superhjältefilmerna fokuserat på hjältarnas mörka sidor. Deras utanförskap, hur de är isolerade från omvärlden och deras egen kluvenhet inför sin fysiska superkrafter. Men Stålmannen på film....njaeee. Stålmannen är så blå och präktig och helt utan skuggsidor. Rättrådig. Ljuger aldrig. Och i den här filmen driver han till och med en egen personlig kampanj mot rökning.
Man kan tycka att jag kanske överanalyserar, när jag går igång på en fjantig superhjältefilm, men jag tror på allvar att det är just den här typen av masskultur som är viktig att ta på allvar. Hur man än väljer att tolka Superman Returns, religiöst eller världspolitiskt, så suger den ideologiskt. Världen har redan väntat för länge på en frälsare.
Min recension för Kulturnytt, som inte handlade så mycket om det här, finns här.