Bengt Martin och hans böcker
Här är en del av min text om Bengt Martin, ur antologin "Bögjävlar", en lite mer utförlig presentation av hans författarskap och teman. Eftersom texten i boken var formulerad som ett brev till BM så har jag gjort texten lite mer läsbar - en faktatext om hans böcker. Eller, jag har i rappet försökt fixa till den, det kan finnas obegripligheter kvar - ber om ursäkt i så fall!
På min lista med mer än trettio Bengt Martin-titlar finns det poesisamlingar, brevväxlingar, barnböcker, romaner och en självbiografi -–skriven när du var bara var 48 år gammal. Makabra titlar på ett skönt sätt: Sorgens lusthus. Smärtpärlan. Satans jord.
Bengt Martin har skrivit tre trilogier som alla hämtat sitt stoff från hans uppväxt. Här finns de barntillåtna Sibirien-böckerna, de som Astrid Lindgren uppmanade honom att skriva. De är löst baserade på hans uppväxt under andra världskriget. Målgruppen var från nio år, så det är en förhållandevis avhomosexualiserad skildring av Bengt Martins liv, även om det finns lite barndomsqueer här och där, som när Bengt Martin skriver att grannpojken Gunnar gillade att klä ut sig till kvinna när de lekte familj.
När läsarna nått tonåren kunde de läsa de renodlade ungdomsböckerna om Bengt: "Pojkar ska inte gråta", "Bengt och kärleken" och "Ljuva femtiotal". Här handlar det mycket om bögerier och samhällets fördömande attityd. Men allt går också lite väl smärtfritt ibland. Bengt presenteras för en teaterintresserad kille på ett café, som snart blir hans pojkvän och sen flyter det bara på liksom. Trots att världen är oförstående så är grundtonen ändå pedagogisk och hoppfull.
När Bengt och hans pojkvän Måns reser till Hamburg är det en mäktig skildring av efterkrigstidens första år. Tyskarna bor i ruiner och spillror, men trots det upplever Bengt en euforisk frihet bland dragqueens och prostituerade. Sverige, däremot, känns som ett fängelse.
Samma berättelse, fast så mycket mörkare beskriven, finns i de tre böckerna om Joakim – "Sodomsäpplet", "Nejlikmusslan" och "Finnas till". Huvudpersonen må heta Joakim, men han är med om samma saker som Bengt i den andra trilogin. Konsekvenserna och allvaret är bara större, skildringen mörkare.
Joakim har tics, skrattar för feminint, avslöjar hela tiden sin bögighet. Han blir vald sist på gymnastiken, mobbas av klasskamrater, och är dessutom ständigt medveten om sin familjs fattiga tillvaro. Han skäms, över urväxta kavajer, slitna kläder, att skolan betalat hans glasögon. Men han skäms också över sig själv. Hela tiden väntar han på att bli ertappad, upptäckt, avslöjad.
Det är Joakim som innerligt börjar äcklas över och hata sin mamma efter faderns död. Det är Joakim som blir tillsammans med en äldre kollega på ett sommarjobb på DN, men som sedan blir så brutalt dumpad att han försöker gasa ihjäl sig. Det är Joakim som söker kärleken bland mörka buskage och runt offentliga toaletter. Och den där resan till Tyskland, ja den slutar med ett anfall av schizofreni när det är Joakim som åker dit.
Böckerna om Joakim kom ut mellan 1968 och 1970. Att det var mitt i den sexuella frigörelsen var jag medveten om sedan tidigare. Men när jag bläddrar i gamla pressklipp blir jag ändå förvånad över det välvilliga mottagandet som romanerna fick. En recension i Kvällsposten från 1969 har i och för sig rubriken ”Homosex: Plåga och skräck”, men själva texten är välmenande och försiktigt positiv. ”Finnas till” beskrivs så här i en annan text: ”Martins fina psykologiska känslighet är sig lik, den här boksviten borde kunna bli viktig för ett allmännare accepterande av de avvikande”.
Jag tror egentligen att Bengt Martins bristande kontakt med homomålgruppen grundlades när böckerna om Joakim släpptes i nyutgåva 1984. Från början hade de varit vuxenböcker, nu lanserades de som ungdomsböcker. Tajmingen var fel. Aids-krisen var precis på ingång och det förgångnas självhat var helt enkelt lite för likt samtiden för att det skulle fungera. När bögvärlden upplevde sin egen Förintelse fanns det helt enkelt inte utrymme att ta in en gammal gubbes minnen om en ungdom fylld av angst. Inte när döden fanns överallt.
Dessutom ska ju ungdomslitteratur enligt många vara uppbygglig och stärka moralen. Men där Bengt dejtade jämnåriga i Bengt och kärleken så blir Joakim tillsammans med mycket äldre män i sina böcker. Ja, i den sista boken kallar han sig till och med för en ”mätress”, eftersom det är pojkvännen Björn som står för hans hyra. Fast idag har jag svårt att kalla det för något annat än modigt att ett förlag lanserade en ungdomsbok där hjälten sökte sexuella kontakter i buskagen kring Frescati.
För allt det som kändes nattståndet och bakåtsträvande uppskattar jag idag. Rätt mycket är sig likt, egentligen. Mer än vad bögarna själva vill låtsas om. Folk raggar fortfarande i parker, trots att det finns massor av mötesplatser - inte minst på nätet. Ja, till och med vissa av de mer tidstypiska upplevelserna känner jag igen.
Mina första erfarenheter av bögklubbar påminde ganska mycket om Joakims. Under det tidiga nittiotalet hälsade man fortfarande genom att väsa “hora” i örat på varandra och i stort sett alla bögar i stan kallades för kvinnonamn, precis som när Mary-Roland tar med Joakim på bögklubb ”ett dårhus av fnitter, svett och hysteriska skratt”. Och precis som Joakim kunde jag inte bestämma mig för om jag hade hittat till en plats där jag äntligen kunde vara mig själv, eller om jag hamnat på en simpel köttmarknad, eller möjligtvis på en sorts sluten anstalt.
Min favoritscen i Nejlikmusslan är den där pullan Mary-Roland pekar ut alla stamgästerna på bögklubben för Joakim. Killen som nyss övergivits efter tre års förhållande, schanan som är gift och har tre ungar och snubben som har suttit inne för otukt med en minderårig. Till sist är det dags att sätta spegeln mot dem själva.
”Såna är vi Joa. Här ser du oss. Här ser du dig själv. Sådan du kanske en gång kommer att bli - titta på den där gamla kärringen mitt på dansgolvet. Domare, som tvingas döma sina egna. Ser du så gammal. Och besviken. Ensam och missnöjd. Frossar i ungdom. I vackra kroppar. Såna är vi Joa! (...) Här råder demokrati. Vi har ju samma lyte.”
Trots att Bengt Martin var en etablerad författare så hymlade du aldrig med dina personliga problem. Ta till exempel boken “Vi ses” som kom 1975 och är en brevväxling mellan honom och författaren Sonja Åkesson. Visserligen känns det som att läsa en blogg när jag plöjer igenom deras självutlämnande brev. Men här finns en öppenhet och rakhet kring ångestattacker, misslyckade relationer och ett alltför flitigt intag av sprit som få offentliga personer bjussar på idag. Och som får baksidestexten på boken att kännas nästan absurt raljerande: “sammantaget ger denna brevväxling många ovanliga och intressanta inblikar i de “fria yrkesutövarnas” livsföring och i den mångfald problem som är deras.” I vår tid utspelas den typen av böcker på restaurangen PA & Co. Inte bland alkisar på stan.
Lika utlämnande berättar han om hur det sexton år långa förhållandet med Hanz bryter samman. Hur pojkvännen i smyg tömmer sina lådor på kläder och tillhörigheter, reser bort för ett konstvernissage, och sen inte kommer tillbaka. Och hur Bengt sedan på mer eller mindre förnedrande sätt försöker lappa ihop allt igen.
Bengt Martin verkar inte ha känt kravet att vara en förebild. Han skrev om dina knullisar, om spriten, om misslyckandena. En ärlighet som känns långt borta i dagens utslätade offentliga önskebild av bögliv, komplett med bröllop i kyrkan.
En ärlighet jag längtar efter.
Hela texten kan du, som sagt, läsa i antologin Bögjävlar. som finns att köpa på till exempel Bokus för 40 spänn