roger wilson

Sedan några år har en stor föräldravåg grasserat inom den svenska medievärlden. En hel generation journalister blev så fascinerade över att de fått barn att de inte längre kunde tänka på - eller producera journalistik om – något annat. Det skrevs böcker som ”Uppdrag: Mamma”, ”Uppdrag: Pappa” och ”Makalösa föräldrar” (den senare fokuserade på ensamstående föräldrar) för att bara nämna några. Och så – förstås – tidningen Mama, följd av Family Living, magasin som mer än något annat befäst föräldraskapet som en oundgänglig del av det svenska medelklasslivet. Inget hemma hos-reportage är längre komplett utan några barn som perfekta accessoarer.

På tv har ämnet ”föräldrar & barn” främst avhandlats i brutala Supernanny-program eller Utbildningsradioproduktioner, men med ”Söderlund & Bie” har de familje/ego-fixerade journalisterna även tagit över tv-marknaden. Programmet är döpt efter de två journalisterna/föräldrarna som själva står för programproduktionen – i varje tänkbar mening. Premiärprogrammet innehåller till exempel krystscener där ena halvan av paret, Ann Söderlund, rent konkret skapar programinnehåll – sin tredje son. Den lite inavlade mediestockholmskänslan förstärks också av att Söderlund flankeras av sin svägerska Källa Bie, som brukade vara programledare på ZTV. Nu har hon omskolat sig till barnmorska, och har en sorts fnissig expertroll i programmet.

Ann Söderlund har tidigare stått bakom tidningar som Solo och Silikon, och även den här produktionen är en förföriskt lättsmält produkt. I premiärprogrammet fick vi följa med hem till tre familjer som berättade om sina livsstilsval kring föräldrasitutationen. Det välbärgade paret i Stockholmsförorten Bromma, som la sina pengar på en stor tvättmaskin och barnflicka. Hippiemorsan i dreads som trodde på att kidsen fick ta ansvar för hemarbetet. Och så företagaren som drev sin 6-barnsfamilj som en liten firma – med personalmöte, scheman och ett tydligt ledarskap.

Klassperspektivet låg verkligen och darrade i luften, men Söderlund nöjde sig med att konstatera”vem har egentligen råd med städhjälp” innan hon fortsatte att fundera på hur hon skulle få plats med tre barn i sin innerstadstillvaro.

Mest undrade jag över vad som var pappans roll är i det hela. Han verkar i och för sig vara den som håller i kameran, och muttrar lite i bakgrunden. Men annars var i stort sett hela det första programmet vikt åt mamma Ann och hennes funderingar. Av någon anledning dök aldrig tanken ”låt din partner göra mer av jobbet” upp i skallen. Eller, den kanske ännu viktigare funderingen: ”gör jag mina barn till barnarbetare när de är med i den här serien?”
Och, kanske ännu läskigare. När kommer vågen av böcker där alla dessa medie-exponerade barn gör upp med sina föräldrars gränslösa karriärshunger?