Kulturmingel och buskisångest
Stadsteatern i fredags kväll = kulturmingel. Premiär för två gamla Norénpjäser från 80-talet innebär att Thorbjörn Larsson och Amelia Adamo hänger med Carl Johan de Geer och Marianne Lindberg De Geer - ja, under vissa delar av pjäsen förlorade man sig lätt i åsynen av hur Mariannes stora lockar nästan tvinnades in i Thorbjörns lite mindre krullor. Juttan och Laila Freivalds var också sugna på teater. Mer etablissemang än ungt och hippt på vip-listan fick jag känslan av. Trots att Tobias Theorell ändå är en hyfsat ung regissör.
Uppsättningen då? Ja, det är ändå tydligt att bägge pjäserna har problem med sina avslutande delar. Att handingen för en stund mest virrar runt. Det kan ju säkert vara avsiktligt, men fungerar mest som en icke-katharsisk temposänkare.
Att "Kaos är granne med Gud" är ett mycket intressantare drama än den, idag i alla fall, väldigt konventionstyngda konflikten i Natten är dagens mor.
Att Sven Ahlström är den tänkande kvinnans sexsymbol.
Att "Kaos är granne med Gud" i mycket spelades som en komedi (både Katarina Ewerlöf och Niklas Falk fick in den där perfekta komeditajmingen). Men det gick nästan för bra. Bakom mig hade jag fyra glasögonbeklädda kulturknuttar och knuttor som till den milda grad skulle visa hur mycket de var med på noterna att de gapflabbade sig igenom pjäsen. Lite så att jag undrade om hade gått fel och trodde att de var på Eva Rydberg-uppsättning på Fredriksdalsteatern eller nåt. Inte för att jag tycker att man ska ha överdriven respekt för högkulturen, men de verkade helt missa någon som helst mörk undertext. Eller var de bara ett exempel på hur Norénangst nu har blivit en sån sliten klyscha att man ser den som lätt buskisartad komedi, snarare än mår ens lite dåligt av den?
Det du beskriver är en vanlig premiärpublik-reaktion. Premiärer är konstiga.
Tobias Theorell är uppvuxen i kultureliten, med Per Wästberg som plastpappa, vilket kan förklara vip-listan.