Barnarbete i SVT

Glada barnarbetare?

HD:s hemsida har fuckat upp fullständigt, så här är en variant av min tv-krönika i Dagbladet.

Sedan några år har en stor föräldravåg grasserat inom den svenska medievärlden. En hel generation journalister blev så fascinerade över att de fått barn att de inte längre kunde tänka på - eller producera journalistik om – något annat. Det skrevs böcker som ”Uppdrag: Mamma”, ”Uppdrag: Pappa” och ”Makalösa föräldrar” (den senare fokuserade på ensamstående föräldrar) för att bara nämna några. Och så – förstås – tidningen Mama, följd av Family Living, magasin som mer än något annat befäst föräldraskapet som en oundgänglig del av det svenska medelklasslivet. Inget hemma hos-reportage är längre komplett utan några barn som perfekta accessoarer.

På tv har ämnet ”föräldrar & barn” främst avhandlats i brutala Supernanny-program eller Utbildningsradioproduktioner, men med ”Söderlund & Bie” har de familje/ego-fixerade journalisterna även tagit över tv-marknaden. Programmet är döpt efter de två journalisterna/föräldrarna som själva står för programproduktionen – i varje tänkbar mening. Premiärprogrammet innehåller till exempel krystscener där ena halvan av paret, Ann Söderlund, rent konkret skapar programinnehåll – sin tredje son. Den lite inavlade mediestockholmskänslan förstärks också av att Söderlund flankeras av sin svägerska Källa Bie, som brukade vara programledare på ZTV. Nu har hon omskolat sig till barnmorska, och har en sorts fnissig expertroll i programmet.

Ann Söderlund har tidigare stått bakom tidningar som Solo och Silikon, och även den här produktionen är en förföriskt lättsmält produkt. I premiärprogrammet fick vi följa med hem till tre familjer som berättade om sina livsstilsval kring föräldrasitutationen. Det välbärgade paret i Stockholmsförorten Bromma, som la sina pengar på en stor tvättmaskin och barnflicka. Hippiemorsan i dreads som trodde på att kidsen fick ta ansvar för hemarbetet. Och så företagaren som drev sin 6-barnsfamilj som en liten firma – med personalmöte, scheman och ett tydligt ledarskap.

Klassperspektivet låg verkligen och darrade i luften, men Söderlund nöjde sig med att konstatera”vem har egentligen råd med städhjälp” innan hon fortsatte att fundera på hur hon skulle få plats med tre barn i sin innerstadstillvaro.

Mest undrade jag över vad som var pappans roll är i det hela. Han verkar i och för sig vara den som håller i kameran, och muttrar lite i bakgrunden. Men annars var i stort sett hela det första programmet vikt åt mamma Ann och hennes funderingar. Av någon anledning dök aldrig tanken ”låt din partner göra mer av jobbet” upp i skallen. Eller, den kanske ännu viktigare funderingen: ”gör jag mina barn till barnarbetare när de är med i den här serien?”
Och, kanske ännu läskigare. När kommer vågen av böcker där alla dessa medie-exponerade barn gör upp med sina föräldrars gränslösa karriärshunger?

Allmänt | |
#1 - - Ondskan:

Det verkar fullkomligt vidrigt. Hela upplägget är liksom... jag trodde inte riktigt det var sant när jag såg trailern.

#2 - - Anders:

Nu har jag sett programmet. Oj. Så etniskt, socialt och yrkesmässigt rensat.

När jag såg eftertexterna la jag märke till att teamet hade en anställd barnflicka. Herregud. Det mest underhållande hade ju varit att filma det hela utan avlastning. Det hade blivit tv-show det!

#3 - - Annaa M:

Men alltså, jag vill ha en vettig förklaring, för det är faktiskt inget nytt att journalister får barn. Det har inte alls grasserat någon föräldravåg i svensk media, den har funnits där i stort sett alltid. Min kompis Lena Nordin födde barn två veckor in på andra terminen på JH 1974, hennes man var den förste man i Sverige som tog ut lagstadgad pappaledighet, vi andra täckte upp för henne så att hon inte fick någon registrerad frånvaro och inte fan besudlade hon spalterna på Gnistan under sin praktiktermin med barntjafs för det! Som ett exempel alltså. Hon födde förresten två till på raken sen. Precis som jag ett antal år senare, fast tätare. Utan avbrott i några lämningsscheman och utan vare sig nannysar, svart eller vit avlastning. Överklassbrudarna på frilansbyråerna i Göteborg hade möjligtvis polska städhjälpar, det var det enda. Men de softade definitivt inte omkring i spalterna i gråa förortsmjukisar och gnällde över begynnande utmattningsdepressioner. Jag försökte beveka barnens far om att ha få en liten irländsk aupair i jungfrukammaren men talade för evigt döva öron. Däremot såg vi till att ta ut ungjäklarna på krogen så tidigt som möjligt så det skulle vänja sig vid folk. Den yngste har ett rekord på 11 dagar på Gyllene Prag, inte i sträck alltså utan i ålder. Man kunde pumpa undan det värsta av Staropramen när man kom hem, men det är faktiskt väldigt lite promille som övergår i modersmjölken.

Så, vad är det som hänt? En samling egotrippade medelklassveklingar som tror de är de första på jorden som fått barn?

#4 - - Jenny A:

Så sant, Roger! Skönt att någon annan sätter ord på det jag retat mig på i flera år nu.
Jag ser fram emot föräldraupproret från den mest exploterade barngenerationen i historien, det kan nog bli bra konst av "Jag är mammas väg till medieutrymme"-bitterheten.

#5 - - Margareta:

Men vad ni har fel. Det handlar inte om att göra karriär. Det handlar om att hanka sig fram som journalist samtidigt som det man mestadels tänker på är sina barn. Frilans gör dessutom att man kan vara mer med sina barn än annars. Och så tråkigt att det är coolt att ta med bebisar till krogen, men inte att skriva om barn- och familjerelaterade ämnen.

Upp