På besök i förorten
Var på besök i en förort nära mig i veckan. På Stadsteaterns Skärholmenscen och deras uppsättning av Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte!. Oj, vad deprimerande. Och då menar jag inte uppsättningen (i alla fall inte mest). Utan framför allt den där vaga känslan av lågbudget, halvhjärtad satsning och kulturell misär. Små detaljer som visar att ingen riktigt har brytt sig om att göra den gamla aulan till en lika snygg teater som den som citypubliken går på. Små, små markörer - som att man inte ens brytt sig om att låsa upp bägge entrédörrarna in till teatern (vilket gör att förortsovana kulturtanter börjar springa runt hörnet för att hitta en annan ingång). Att ordet öppettider är särskrivet i lappen som är upptejpad på dörren. Att foajéns inredning känns som när saggigt Folkets Hus möter Ikea. En hög med Gringo ligger visserligen i ett hörn, men några gamla affischer på väggen räcker liksom inte för att ge signalen om att den här teatern är släkt med den i stan. Och nej, några paraplyer i taket gör inte cafeterian särskilt mysig heller. Alltså, jag vill inte att allt ska se ut som Dramaten bara för att det är teater. Tvärtom. Men det är så typiskt att bara för att Skärholmen är en förortssatsning så har man inte ens brytt sig om att försöka pigga upp sosseinstitutionsmiljön det allra minsta. Eller har man omsorgsfullt återskapat den för att ge en tidsenlig inramning till den gamla proggiga 70-talspjäsen som man valt att återuppliva på förortsscenen?