Kan man låta föräldrar skriva filmkritik?
Läser Jonas Holmbergs exemplariska översikt på flm:s sajt av, vad han kallar, de två parallella filmkritikdebatterna som just nu pågår.
Dels Nils-Petter Sundgrens och Kjell Häglunds respektive diss mot unga, barnlösa kritiker, och så Jon Asps släng om hur svenska kritiker gav Mammut ett alldeles för tamt och snällt mottagande - jämfört med filmfestivalen i Berlin där den internationella kritikerkåren rätt och slätt beslöt sig för att bua efter visningen och sedan ge Lukas sina bottenbetyg.
Och jag undrar om de två debatterna egentligen kanske hör ihop.
Jag vet egentligen inte om man ska ta Kjells krönika på fullt allvar. Han kallade den själv för orättvis på twitter, och efter att ha läst den vill man helst av allt skicka honom på ett långt intersektionalitetsläger. Så här skriver han på SFI:s Filmnyheterna:
"Jag säger självklart inte att en filmkritiker som har barn är bättre än en som är barnlös – däremot borde det inte vara så märkvärdigt att konstatera att en filmkritiker som inte bara har barn, utan dessutom fått barn i ung ålder och levt som förälder i många år, har bättre förutsättningar för att skriva bättre och djupare om föräldraskapsproblematiserande film än en barnlös 30-åring som mest umgås med jämnåriga likasinnade."
Trots att jag är några år äldre än de där 30 - 35-åringarna som Kjell skriver om, så osäkrar jag alltid mitt vapen när folk börjar generalisera - framför allt när de gör det utifrån ålder och reproduktion. Dessa två egenskaper, eller tillstånd, som nästan utan undantag verkar få folk att tro att de är bättre än andra.
Det är just OLIKA ingångar, bakgrund, perspektiv och ingångar som gör kritiken kan belysa en film på en mängd olika sätt. Det kan göra den intressant, snarare än att filmredaktören ännu en gång delar ut uppdraget att skriva om den föräldraskapsproblematiserande filmen till den på redaktionen som har barn. Eller ungdomsfilmen till den som har fjunigast mustasch.
Resonemanget i texten utmynnar sedan i att Kjell, som äldre kritiker (och dessutom pappa?), inte gillar det tekniska och trixandet i bildberättandet i Fatih Akins "Vid himlens utkant". Han förklarar:
"En ung människa tänder så mycket lättare till på symboler och stora gester, vilka hon också lättare feltolkar som “subtila” eller ”exakta”. En äldre människa vet i regel mer om hur ”subtilt” och ”exakt” verkligen ser ut, och kräver mer av äkthet i urvalet av detaljer, ser “självklarheter” där den yngre ser “sanningar”."
Själv tror jag att det jag är det motsatta som gäller. Ta bara exemplet "Mammut" . Är det inte så att stora delar av den svenska kritikerkåren blivit hemmablinda av sitt föräldraskap och sin klassbakgrund när de såg filmen? Att de liksom inte klarar av att se filmer där barn far illa utan att det värker i magen? Att de såg stora sanningar och viktiga teman i en film som, i mitt tycke, är ett besynnerligt haveri i sin kombination av övertydliga moralbudskap och iskallt människoförakt.
En bra mix av skribenter, när det gäller ålder, kön, sexualitet, klassbakgrund, intressen och så vidare är alltid bäst. Och när det gäller klagomålet att vi inte ser så många från Nils-Petters eller Jan Agheds generation i filmspalterna har ju en högst naturlig orsak, då bägge med råge passerat pensionsåldern.
Själv har jag för övrigt länge ansett att det är dags för Lukas Moodysson att ta steget fullt ut och bli katolik. Ska man nu på ett familjefundamentalistiskt sätt heligförklara bandet mellan mödrar och barn, och dessutom ifrågasätta Big Bang, så känns det som att man borde söka inspiration från någon mer hardcore religion en en urvattnad lutheranism.
Din "hemmablind"-generalisering hade nästan platsat i min krönika! Som inte var skriven för att tas på orden. Folk får barn så sent numera att det inte spelar nån roll om man är 25 eller 55, skillnaden i livserfarenhet utifrån just föräldraskap är helt marginell... (Det är väl bara jag som är 1950-talsmänniska och vid 44 års ålder har inte bara tre barn utan även ett barnbarn.)
Tycker Hynek svarade bra på min krönika. En mix när det gäller kulturell/nationell bakgrund och sexualitet är så mycket mer betydelsefull än huruvida man är förälder eller inte. Min krönika handlar egentligen inte om något annat än om min upplevelse av "Vid himlens utkant". Där kände jag verkligen att jag var de där tio år äldre än regissören. Skit i det där med barn osv, och skit i att den svenska filmkritiikerkåren är för usel för att göra min tes det minsta applicerbar. Vad jag säger i min krönika, när man skalat av allt man kan skita i, är att jag önskar att hjärnans ålder hade lite större betydelse kulturen och samhället.