roger wilson - 183 dagar. Gåtan.

183 dagar. Gåtan.

Det här är nästan självklart det dummaste jag har sett. Mänskliga vrak som söker sig till en Big Brothersåpa (döpt efter en stockholms bögklubb - Hus1) helt utan kunskap om att det de gör kommer att få konsekvenser i livet utanför, hunsade kvällstidningsjournalister som säger saker som "vad tror du säljer flest tidningar? du och din pojkvän eller het lesbisk kyss". Allt gjort i en härligt preachy moralistisk ton, med mödrar som ligger på sin dödsbädd samtidigt som finalen går, eller en överklasslirare som försöker fly från drogskulder in i huset.
Att just den här genren är stendöd låtsas inte Svt eller Hans Rosenfeldt om. Att det numera handlar om att vara en käck popidol eller en glad melodifestivaltalang bryr man sig inte på. Man känner sig faktiskt sjukt samtida och mediekritisk istället. Suck.
Men det konstiga är att jag blir sådär helt sjukt popkulturnostalgisk. Börjar minnas härliga fester i huset. Den där killen som var så full att han kissade i sin väska och sen inte kom ihåg det efteråt. Eller Linda Rosings, Carolina Gynnings, Marie Picassos eller Kitty Jutbrings respektive karriärsstarter. Fast all sån där övervakning gör ju folk på ett mera frivilligt sätt idag. Och om tio år kanske Hans Rosenfeldt skrivit klart sin moraliskt uppjagade tv-serie om Blondinbella?