roger wilson - Trettiotonåringen. Det är jag.

Trettiotonåringen. Det är jag.

Någongång kanske jag ska lära mig att jag inte kan supa som om jag fortfarande vägde hundra kilo. Någongång kanske jag ska förstå att den sämsta huvudkudden är att vakna upp och inse att man bar sig åt som en trettiotonåring kvällen före. Det vill säga: stupfull och löjlig på dyr champagne, rapandes hummerdofter och i full färd med att gå in i en minneslucka.

Gårdagen tillbringades alltså med att spärra alla kontokort samt ligga i fosterställning i en soffa i Hammarby sjöstad och äta bananpizza och kolla på gamla Vänner-avsnitt (det kan inte bli mer safe än så).

Men idag fick jag hybris. Jag trodde att vätskorna hade runnit in på rätt ställen igen, och jag utmanade ödet. Tisdag kväll tillbringade jag med Natten är dagens mor på dvd, och så läste jag en bögbok från sent 80-tal som först var väldigt humoristisk men som sedan går ner sig i psykisk sjukdom.

Då hjälper det inte att klamra sig fast vid de få minnesbilder som finns från nyår (som dvd:n med åsiktstorped-Micke under hypnos i Las Vegas vällustigt knullande en stol). Det känns lite ruttet ändå. Och framtidsutsikterna...jag är inte helt säker på att en fyrtiotonåring klarar av fylla bättre. Jag får väl bli riktigt tjock igen istället.