roger wilson

Dagens bästa programrubrik var Kanal 5-dokumentären "Hjälp, jag onanerar för mycket!" (ett brittisk inköp såklart) där vi fick följa två tvångsonanister under deras väg mot självinsikt. 

Programmet inleddes först med lite skrämmande fakta - som att den ene av dokumentärens två huvudpersoner hade fått näringsbrist av att lätta på trycket 15 gånger om dagen (jag som trodde att skavsår hindrade en långt innan man kom upp dussinet). Den andre killen i filmen blev retlig och otrevlig när han inte fått pilla sig på sig själv på ett tag - och hade därför alltid med sig sexleksaker för att kunna göra en nödutryckning på en offentlig toalett när han var ute på stan och shoppade. En sorts sexuell inkontinens, liksom. 

Sedan inleddes de två lidande männens sökande efter friden och friheten. Den ene killen testade den konventionella lösningen och sökte hjälp hos en terapeut, den andre åkte till USA för att testa en kombination av mediciner och andligt sökande. Bland annat fick han träffa en, som det visade sig, homofobisk präst - som bland annat döpte den stackars onanisten i en pool för att han skulle kunna börja om sitt liv på en osjälvbefläckad ny kula. 

Som alla freakdokumentärer maskerar "Hjälp, jag onanerar för mycket!" uthängningen av de som filmas genom en välvillig och pedagogisk inställning till offren- man gör helt enkelt klart för tittarna att onanimissbruket har samma grund som andra missbruk. 

Men när man väl slagit fast att det är svag självkänsla som är problemet så går själva tillfrisknandet hos de medverkande supersnabbt. Det räcker med ett fåtal terapisessioner eller ett bastubad i ett tält för att de ska bli tillfreds med sig själv. Det viktiga för programmakarna är ju att nämna ord som onanera och runka så många gånger man kan på tv.

Sleazeslutbetyg: Pluspoäng för ansiktsbilderna med bisarra grimaser, filmade av en av killarna när han tafsade på sig själv, men ett lite för ytligt skildrande  av det plågsamma tillfrisknandet för att exploateringen skulle kännas riktigt fullständig. 

Däremot kommer alla män som sett programmet att ha det lite mindre kul med sig själv framöver. Varje gång behoven börjar göra sig påminda kommer ju frågan att poppa upp: gör jag det här för att jag gillar eller hatar mig själv?

Överlägset bäst i genren "vi hänger ut freaks på tv, men låtsas att vi gör det för att vi bryr oss om dem" är ändå en annan brittisk dokumentär, den om Tourettes syndrom som visas då och då i repris på femman.