VHS-bål
Jag har gjort en utrensning. Sett efter vad som verkligen gömde sig i min videohylla. Kastat bort filmerna som stått där i tre år och väntat på att jag skulle få tid att kolla på dem. Det är lustigt hur snabbt man glömmer. Hur kunde jag bara ha trott att jag någonsin skulle få ro att kkolla in straight to video-releaser och de mindre lyckade försöken av mer etablerade regissörer. Nu återstår bara ett problem. De senaste åren har ju alla tittkopior kommit på dvd-skivor . Gissa hur många dvd-skivor man kan få in på samma plats som en ynka vhs. Minskning av informationsstress = ingen.
Några få som överlevde slakten (mot bättre vetande):
Sonny, regisserad av Nicolas Cage.
Man vill ju bara kunna droppa något om Nics regidebut. Ja. Eller. Hans enda film som regissör faktiskt.
How high, regisserad av Jesse Dylan.
Rökarkomedi av Bob Dylans son. Och så har Anna Björkman rekommenderat den.
South Kensington
En sorts svårartad bögfixering har fått mig att se på i stort sett alla Rupert Everett-filmer. Ja, till och med ap-komedin Dunston checkar in. Den här får stå kvar. Jag kan säkert bitcha om den i förbifarten i någon krönika någonstans.
Rupert. Nämn tre saker som bekräftar hans storhet förutom att han stoffat en kalkon tillsammans med madonna.