Kulturtantkollen - Solanas och Markisinnan de Merteuil

Farlig begär, typ
Den senaste veckan har jag odlat mina kulturtantsidor. Fyllt kvällarna med teater, film och gamla stjärnor. På 
"Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika" var det fullsatt, tätt med elitfeminister och flator. Eller som en p1-kollega sa. "Det här är precis som på Jösses Flickor, bara tjejer och deras pojkvänner i publiken". Exakt hur man vet när det är när pojkvännen är det passiva bihanget på teaterföreställningar kunde hon inte förklara. Vid närmare eftertanke är det väl dessutom alltid fallet på svenska teatrar.
Valerie Solanas-pjäsen var till en början märkligt otajt i övergångarna mellan musik, spel och ljussättningar. Där det skulle vara abrupt och tvärt blev det mest fult och klumpigt. Men under andra akten växer uppsättningen. Ingela Olsson får ännu mera spelrum och handlingen fördjupades. Och den där sista monologen av Anita Wall må en del avfärda som ett billigt trick, men på den föreställningen jag var på var den magisk. Och jag som brukar gå förbannad från teaterföreställningar var riktigt nöjd på väg därifrån. 
"Farliga förbindelser" förstod jag att jag skulle gilla redan när jag läste recensionerna. Att man bestämt sig för att göra föreställningen som en öppen recension med halvfärdiga kostymer, ingen riktigt dekor och skådisar som avbryter spelet, till exempel för att förklara för publiken varför det är helt omöjligt att visa penisar på en teaterscen. Lekfullt, lystfyllt - och dessutom badmintonspel i bakgrunden. Otroligt skön och vital föreställning.
Vad är det som händer, håller jag på att bli en riktig kulturtant? En sån som ÄLSKAR teatern???!!! Eller har jag bara haft tur?

(den gamla stjärnan var förresten Anita Ekberg. Som dompterade publiken i en fullsatt salong på Filmhuset. Ett sant masspsykosproffs).
Allmänt | |
#1 - - Emma:

Men det är klart du är en kulturtant. Vad trodde du? Mina egna upplevelser av Valerie Solanas-pjäsen antyder att jag fortfarande är kulturfjortis.

Upp