roger wilson

Under lördagen slog den stora utmattningen till. Visst heter det fatigue på franska? Jag har för mig att en av damerna som står och tittar igenom min väska varje gång jag går in och ut i festivalpalatset sa det när hon glömde bort att kolla något fack i datorväskan. Det är nämligen alltid en kvinna som kollar väskan och en man som står med metalldetektorn.

Och inne i palatset står det kvinnor med korta prickiga kjolar och pekar åt vilket håll man kan hitta lediga platser.

Okej,  igår natt lyckades jag trixa mig in på en visning som jag inte alls borde ha kommit in på. John Cameron Mitchells Shortbus. John, som tidigare gjort transrockmusikalen Hedwig and the Angry Inch har nu bestämt sig för att bli en sexmessias. Filmen är gjord tillsammans med ett gäng okända skådisar och amatörer, och det knullas på riktigt. Höjdpunkter: 1. Redan i filmens första segment utför en av huvudpersonerna autofellatio och kommer i sin egen mun. Efteråt gråter han. 2. När någon sjunger amerikanska nationalsången i röven på någon annan (det kittlar bättre när man sjunger eller pratar medan man rimmar tydligen. Kan inte vänta på att få kolla om det stämmer).

Det är lite ojämnt amatörmässigt och lite väl gullenaivsött ibland, men det överensstämmer å andra sidan bra med den genre som filmen inordnar sig i, underground/indie/waters/tidig almodovar etc.Och så var det väldigt fint att se John Cameron själv bli så rörd att han började gråta när han mottog den välvilliga publikens jubel i natt. Eller. Den publik som fanns kvar. På min läktare fanns det inte så många kvar.

Efter drygt fyra timmars sömn var det dags att stressa upp för att kolla på Richard Kellys (Donnie Darko) nya film – Southland Tales. Det är festivalens första riktiga magplask. En sorts ironisk apokalypsfilm där (som bossen för Breidablick helt korrekt sa efter visningen) skurkarna ser ut som i en Mike Myers-film.

Killen har helt gått vilse i en stor budget, och ett försök att skapa en plott som ska vara så hypersmart att den slår knut på sig själv. Tacka vet jag filmer där folk sjunger i varandras rövar, i så fall.

Fick sitta med på en junket med Mitchell idag, men han var så sen att jag missade en intervju med en dansk regissör.

Just nu sitter jag och väntar på att min lägenhetsdelare Mattias ska komma till stan. Wifirummet på festivalen stänger klockan 11 så jag tar en öl (festivalens tredje så här långt) och käkar lite medan jag väntar. Mattias har förresten precis varit i Athen och bevakat schlagerfestivalen och flyger hit till Athen. Och nej, han är inte pugga – trots att han bevakat melodifestivalen.

Hmm. Det här ser långt ut, mer som en novell än ett blogginlägg. Och ändå har jag inte hunnit med att berätta om dagens pinsamma junket. Ja, ja. Det får väl bli imorgon.