Queerfestivalen - en sorts rapport
Men en del av den där nyvunna glädjen försvann i och för sig med dissen jag fick på telefon av Daniel. Kära Slick-Daniel som ju har ett förflutet som arrangör för Shamefestivalen. Sarkasmen dröp ur headsetet: "lycka till, det låter jättespännande med en Queerfestival". Plötsligt kände jag mig så sekelskifte.
Väl på plats insåg jag att det snarare var sent 80-tal och att Köpenhamn hade förvandlats till Sölvesborg. Råhuset, som var festivalens centrum, var typ en exakt kopia av Ungdomens Hus i Sölvesborg. Bara mer siltet och smutsigare. Överallt stod det lappar om att "vi hjälps alla åt att städa här", stora ark med scheman över vem som skulle stå i baren och vem som skulle sköta mixerbordet var det första som mötte en när man kom in i huset. Att det var en konstutställning på andra våningen, skulle man däremot förstå själv verkade det som.
Det är lätt att känna sig svensk i Danmark, kanske framför allt när man har ett förflutet som föreningsfascist som jag har. Att stå och kolla på de förvirrade bararbetarna på den stora Dunst-festen gjorde ont i själen. Det tog 40 minuter att få en öl. Om man hade tur. Annars fick man inget alls.
Men så fanns det bra saker också. Som elektrofesten på fredagen. Mest tyckte jag om den lilla griskillen.
Som helhet var det en festival med mycket "vägen är målet", "den som har mest dreads vinner" och rätt så mycket av internt kompishäng - i alla fall på de evenemang jag var på. Å andra sidan är det bra med separatism. Ibland tror jag fan att det är hämmande för homorörelsen att allt ska få plats under Prideparaplyet. Någon gång någonstans måste det få finnas en underground.
Å andra sidan har danskarna det lite enkelt. Allt blir lite råare på deras språk. Att gå på fest i Den brune ködtby är ju alltid mer spännande än Det gamla slakteriområdet i brun tegel.