Vårens HBT-filmer del 2: Breakfast on Pluto
Breakfast on Pluto var länge filmen som bevisade att hbt-biovåren var mer än en fluga, utan en riktig trend. Sen beslutade filmbolaget sig för att rycka bort den från sin kommandelista, trots att man redan pressvisat den några gånger. Jag är inte så förvånad, kommersiell var inte ordet som dök upp i huvudet när jag såg den. Å andra sidan är det kanske den mest filmiska och vackra filmen i hbt-gänget den här våren, näst efter Brokeback då. Men framför allt är den nog för anglosaxisk för att gå hem i Sverige. Genderbenderpersonen Patrick "Kitten" Braden placeras mitt i glamrockeran (britterna kommer liksom aldrig över det där) och så skojas det en del om The Wombles - och det kanske är skämt som går de flesta svenskar förbi.
Regissören Neil Jordan försöker återuppliva sin filmkarriär genom att återvända till framgångskonceptet från The Crying Game. Lite transpersonsproblematik utblandat med IRA-dramatik, liksom. Men den här gången är det mtf:aren som står i centrum och precis som i Transamerica är det rollprestationen som är halva behållningen av filmen. Den här gången är det Cillian Murphy (från bland annat 28 dagar senare) som gör en enastående insats som den fladdriga Kitten. Men ibland blir det kanske lite för mycket fladder. Jordan är en extremt duktig filmare, filmen är rent estetiskt en fröjd att se på och soundtracket är fullmatat med gamla godingar från förr. Men Breakfast on Pluto är framför allt en av de där fimerna där transpersonen främst är ett fantasidjur. En märklig korshybrid som inte har någon verkligetsförankring, ens när IRA gömmer vapen i husvagnen han bor i. Så Breakfast on Pluto blir mest en sorts urban saga, med en sagolik fantasifé i huvudrollen.